Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hönssjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
olikartad bearbetning av födan samt en lång
tarmkanal stor förmåga att tillgodogöra sig
hårt och hårdsmält foder.
Ig ei. Ordet användes för att beteckna olika
slag av maskar, framför allt dem, som tillhöra:
i. Blodige 1-familjen, Hirudinei av
ringmaskarnas klass, Annelides.
Blodigein, Hirudo (Sanguisuga)
medicinalis L., vilken används för att suga blod
ur människor, är långsträckt, plattad,
svartgrön med gula streck längs ryggen, har
sugskivor i båda ändarna. Hästigeln, Hœmopis
v or ax Tand., är mindre platt och ovan helsvart,
under olivgrön. Båda förekomma i kärr och
sjöar och leva av blod, som de suga ur fiskar
och andra i vatten levande kallblodiga djur.
Hästigeln fäster sig även någon gång i munnen
på hästar och nötkreatur, som dricka av vatten,
vari iglar finnas.
2. Leverigel, 1. leverflundra,
Distomum, plattmaskar, vilka i en
utvecklingsform förorsaka igelsjuka 1. levermasksjuka hos
f^r (se Igelsjuka, Inälvsmaskar).
Igelkott, Erinaceus europœus L., av
insekt-ätarnas ordning, lätt igenkänd därpå, att den
klumpiga, omkring 25 cm. långa kroppen har
ryggen tätt besatt med taggar, vilka skydda
honom för fiender, då han vid påkommande
f^ra rullar hop sig. Färgen är spräckligt
gråbrun, nosen svart. Ligger över vintern i dvala
i i marken. Förekommer allmän upp till
Dalälven och avtagande norrut ända till Jämtland.
Lever i trädgårdar och lundar och torde
övervägande vara människan till nytta, då hans
föda till stor del utgöres av insekter, sniglar
och andra smärre djur, ss. sorkar och möss.
Iflan gör dock även skada genom att förtära
ä,gg av fåglar, som häcka på marken, likasom
även jordgubbar.
Igelsjuka är en företrädesvis hos får
förekommande leversjukdom, beroende på i leverns
gallgångar förekommande inälvsmaskar, s. k.
Teverflundror 1. leveriglar,
Disto-rfium hepaticum L. och D. lanceolatum Mehl.
Ynglet av dessa förekommer i ett visst
utvecklingsskede (se Inälvsmaskar) i stillastående
Vattensamlingar eller på fuktiga betesmarker
dch kan där upptagas av betande får. Sedan
det inkommit i tarmkanalen banar det sig väg
genom gallgången in i levern, där det sedan
utvecklas till könsmogenhet. Sjukdomen giver
sig till känna först påföljande eftervinter och
visar sig då i stark avmagring, blek hud och
bleka slemhinnor, torr och spröd ull, ansvällda
Ögonlock, av bukvattusot starkt utspänd
l†uk och kalla, degiga (ödematösa) svullnader
Under bröst och buk. Om parasiterna ej finnas
ij för stor mängd, kunna de starkare bland fåren
genom kraftig fodring hållas vid liv, tills
leverflundrorna på försommaren dö och avgå,
Varefter fåren kunna fullt tillfriskna, men de
svagare och de svårare angripna duka vanligen
34—213320. Lantmannens uppslagsbok.
under av allmän svaghet. Vid slakt av sjuka
djur finner man en mängd vätska i bukhålan,
levern betydligt förstorad och hårdnad och i
de utvidgade och förtjockade gallgångarna
finnas leverflundror i mängd.
Något botemedel finnes ej, utan man har
blott att genom kraftig fodring söka uppehålla
djurens krafter. Sjukdomssmittan bör
förekommas genom att torrlägga och kalka fuktiga
betesmarker eller undvika att låta fåren beta
å dem samt genom att, uppbränna träck och
inälvor efter sjuka djur. I. förekommer mera
sällan hos getter och nötkreatur, vilka dock
knappt synas lida något men därav, sällan
hos andra djur. E. N—m.
Iller, Mustela (Putorius) putorius L., är ett
rovdjur av vesslornas familj och släkte, till
utseende och kroppsbyggnad lik
samsläktingarna, men avsevärt större. Fullvuxen når han
en längd av 3.5—4 dm., svansen oräknad, och
är mörkbrun med genomlysande gulvit
bottenull och vita kanter kring öron och läppar.
Han förekommer sällsynt i s. och sv. Sverige
men synes på senare tider sprida sig längre
norrut. Han vistas gärna nära vatten och
häller sig om dagen gömd i stenrösen eller
jordhålor. Hans föda består huvudsakligen av
fiskar, grodor, sorkar och råttor samt ä.gg och
ungar av på marken häckande fåglar. I. är
icke föremål för jakt men dödas stundom för
skinnets skull. Detta är vintertiden både
vackert och hållbart men till följd av sin
obehagliga mysklukt värderas det ej synnerligen
högt. T. H—1.
I. räknas i jaktlagen som skadedjur och
jakten på honom är i huvudsak fri.
Immunitet, oemottaglighet mot
smittsamma sjukdomar, kan vara naturlig eller
förvärvad. Naturlig i. visar sig däruti, att
somliga djurslag ej angripas av vissa
sjukdomar. Så t. ex. äro hästar oemottagliga för
boskapspest och nötkreatur angripas ej av
rots eller kvarka. Naturlig i. beror
antingen därpå, att de sjukdomsalstrande
mikroorganismerna ej finna de för sin existens nödiga
livsvillkoren, eller att inom organismen finnas
ämnen, som döda smittämnet eller hindra dess
vidare utveckling. Förvärvad i. uppstår
genom att i kroppen bildas vissa ämnen,
»antikroppar», som hindra de
sjukdoms-alstrande mikroorganismernas verksamhet.
Enligt den numera allmänt antagna av Ehrlich
framställda teorien skulle nämligen genom den
retning, som de av bakterierna alstrade gifterna
(toxinerna) utöva på vissa celler inom
den angripna kroppen (olika vid olika
sjukdomar), i dessas protoplasma bildas vissa ämnen,
som sedan upptagas av blodet. Dessa ämnen
äro dels antitoxiner, som oskadliggöra
de av bakterierna alstrade gifterna, dels
agglutininer, som komma bakterierna
att sammanklibbas och därigenom
oskadliggöras, dels bakterielysiner, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
