Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jaktpass ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S5o
intrång på annans jaktområde utan att vara
jakt i egentlig mening, däribland om älg eller
hjort motas eller skrämmes från annans
jaktområde, straffas med böter. Om ansvar, i fall
hund löper lös å mark, där villebråd finnes, se
ovan. För förseelse, som begås mot
jaktstadgan av barn under 15 år, svara fader, målsman
eller husbonde, därest förseelsen skett med hans
vetskap och det ej kan visas, att han sökt
förekomma förseelsen. T. H—1.
Jaktpass, Jakträtt. Se Jaktlagstiftning.
aktvård. Förhållandena inom de flesta
trakter av Sverige lämpa sig föga för
bedrivande av någon mer intensiv j. med
uppdragande av större villebrådsstammar, men
villebrådstillgången skulle överallt kunna avsevärt
ökas, om blott jordägarna allmänt beflitade
sig om vissa enkla jaktvårdsregler, som kunna
tillämpas var som helst och av vem som helst
utan nämnvärda kostnader.
Sålunda böra jaktlagarna noga efterlevas
och markinnehavarna hävda sin jakträtt
gentemot varje intrång av obehöriga. Jakten bör
bedrivas med måtta och urskillning, så att vid
slutet av varje jaktsäsong ett tillräckligt antal
djur finnes kvar för stammens fortplantning
och hondjuren härvid skonas i så stor
utsträckning som möjligt. Rovdjuren böra efterhållas,
bland dessa särskilt räv, grävling, vessla,
duvhök och kråka, samt först och sist
kringstrykande kattor och hundar. Den jaktintresserade
jordbrukaren bör icke i onödan företaga sig
något, som är ägnat att störa villebrådets
trevnad i markerna. Sålunda vid gallring och
röjning i skogs- och hagmarker ej gå alltför
radikalt till väga mot busksnår och annan
under-växt, som utgöra de viktigaste villkoren för
harens och skogsfågelns existens. Där så utan
skada kan ske, böra smådungar, busksnår och
enbuskar ute på fälten, där rapphönsen finna
skydd, kvarlämnas, likasom små kärrmarker,
där änder och andra vattenfåglar bruka hålla
till. Till en mer aktiv j., särskilt om vintern,
då villebrådet ofta har att utstå en svår kamp
för tillvaron, finnas många tillfällen. Så bör
man t. ex. under kalla och snörika vintrar
på sådana ställen, där rådjur pläga uppehålla
sig, upphänga litet hö i buskar och på låga
trädgrenar. På liknande sätt hj älpf odras harar,
eller man fäller unga aspar och lägger dem så,
att hararna komma åt att gnaga av barken.
För rapphönsen, som bland fågelviltet hava
mest behov av omvårdnad, bör man särskilt
under snörika vintrar med stark skarbildning
här och där på grönrågfälten plöja bort skaren,
på det att hönsen måtte komma åt rågbrodden,
som denna tid är deras förnämsta föda.
Dessutom kan man åt dem anordna särskilda
foderplatser och där utfodra dem med avharp eller
slösäd. Detta sker lämpligast invid busksnår,
där fåglarna äro vana att söka skydd. I brist
på naturliga skyddsplatser anläggas konstlade
sådana medelst granruskor eller i snön nedstuck-
na enbuskar, under vilka litet halm utbredes.
För att i möjligaste mån förekomma att sent
häckande rapphöns vid höslåtter få sina reden
blottade och förstörda eller rentav dödas eller
lemlästas av slåtter maskinen, bör man, innan
slåttern börjar, låta ett par personer gå traktvis
över fälten dragande ett med en tyngd försett
rep mellan sig, varigenom de ruvande fåglarna
tvingas att lämna sina reden. Dessa utmärkas
sedan medelst i marken nedstuckna käppar,
kring vilka tills vidare en fläck kring varje rede
kan lämnas oslagen. Till hjälp för den nästan
över allt avtagande orrstammen bör man. om
råd därtill finnes, vid skörden lämna kvar några
havrekärvar på någon åker i skogskanten,
där orrarna bruka hålla till. Genom att toppa
av enar, så att de breda ut sig, kan man
åstadkomma omtyckta tillflyktsorter för orrarna.
Genom hjälpfodring och beredande av
lämpliga häckplatser brukar man på kort tid kunna
få gräsandstammen i en sjö att tillväxa i hög
grad. Bland dykänderna är särskilt ejdern ett
tacksamt föremål för j. För att få en talrik
ejderstam bör man helt och hållet avstå från
jakt under vårsträcket eller åtminstone taga
för regel att skjuta endast hanar, samt dessutom
under häckningstiden utöva sträng
vakthållning mot äggplundrare eller andra fridstörare.
Kråkan och havstruten böra därför på inga
villkor tålas vid ejderns häckplatser. För att
underlätta storskrakens häckning böra hålkar
uppsättas i träden på lämpliga ställen vid
stränderna o. s. v.
Sedan långt tillbaka finnas i de flesta län
jaktvårdsföreningar eller j
ägaresällskap med ändamål att sprida kännedom
om rationell j., verka för jaktlagarnas
efterlevnad samt insamla uppgifter till jaktstatistik.
Se Svenska jägareförbundet. T. H—1.
Jarlbergsost är en storpipig norsk
herrgårdsost, som beredes i något större format än
motsvarande svenska. L. Fr. R.
Jassus. Ett stritsläkte.
ersey-boskap. Nötboskapen på de engelska
kanalöarna utanför Normandies kust, om vars
härstamning olika meningar råda, har sedan
gammalt varit ryktbar för sin ymniga och feta
mjölk. Sedan 1763 har förbud gällt mot
införsel av fransk boskap, så att aveln fortgått utan
främmande inblandning. År 1833 bildades på
Jersey, den största av öarna, ett
lantbrukssällskap, vars planmässiga ledning av aveln givit
öns boskap en hög grad av likformighet och
ädelhet samt ytterligare ökat
mjölkavkast-ningens mängd och fetthalt, vilket gjort rasen
mycket eftersökt, särskilt som parkboskap på
de engelska herresätena. Den är sedan 1866
stambokförd på hemön av The Jersey
herd-book Society och sedan 1879 i The English
Jersey herdbook.
Rasen företer en utpräglad mjölktyp (se
d. o.), med fin benbyggnad, tunn muskulatur,
tunn framdel, starkt tilltagande bakåt i djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
