Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l~uU
555
hålles genom hårrörskraften (kapillariteten) i
jordens fina hålrum och genom vidhäftning
(adhäsion) vid jorddelarnas yta, betecknas som
kapillärt vatten. Från detta ersättes det
vatten, som bortgår genom avdunstning eller
bortföres av växtrötterna, varför det i torrt väder
bildar en uppåtgående ström från
grundvattnet. Denna kapillära ledning verkar till större
höjd, ju finare hålrummen äro, och ju större
halten av kolloider (lera och mull) samt
torv-ämnen är. I grus jorden är den kapillära
stighöjden blott någon decimeter, i lucker torv
något större, men i mojord över i och i styv
lera t. o. m. över 2 m. Med avtagande storlek
på hålrummen stiger motståndet mot vattnets
ledning, varför vattnet stiger hastigt i sand
men långsammare, ju finkornigare jorden är,
och i styv lera så långsamt, att uppsugningen
ej hinner ersätta det vid sträng torka
avdunstande vattnet. En dylik lera kan därför vid
ihållig torka uttorka mer än en sandjord.
Genom vältning, som sammantrycker de grövre
hålrummen, ökas den kapillära
ledningsförmågan, men om dessa hålrum äro till någon
större del fyllda av vatten, kan detta
utpressas genom sammanpressningen och sålunda
mängden av inneslutet vatten minskas.
Jordens kapillaritet är av den största betydelse
för växtligheten, vars vattenbehov
huvudsakligen fylles av det kapillärt bundna vattnet,
och jordens bearbetning bör därför till
väsentlig del gå ut på att vidmakthålla densamma (se
Bearbetning, jords). Härtill bör även hänsyn
tagas vid bestämmande av dikningsdjupet (se
Dikning). Då olika jordlager vila på varandra,
försvåras stigningen från finare till grövre
lager, därför minskar sandtäckning av en mosse
vattnets uppstigning till ytan, men ytjorden
uttorkar hastigare än en sandblandad jord,
emedan vattnets uppstigning från den
finkornigare underliggande mulljorden är dålig.
Jordens förmåga att upptaga och kvarhålla
vatten sammanfattas vanligen i uttrycket
vattenkapacitet eller
vattenrym-1 i g h e t. Då vatten kan kvarhållas i
jorden i större mängd, ju närmare jorden ligger
till grundvattnet, och avtager med höjden
över detta, plägar man skilja mellan den största
vattenkapaciteten, som betecknar
vattenprocenten i jorden närmast över
grundvattenytan, och den minsta eller absoluta
vattenkapaciteten, varmed förstås det vatten, som
kvarhålles i de översta jordlagren genom
vidhäftning vid jorddelarnas yta och i de finaste
hålrummen (kapillärt vatten). Lämpligast är
att med jordens fulla eller största
vattenkapacitet eller vattenrymlighet
beteckna vattenmängden, då den fyller jordens
alla hålrum, ss. förhållandet är under
grundvattenytan. Denna bör vara så stor, att
jorden kan mottaga en riklig nederbördsmängd,
utan att yt- eller svämvatten bildas eller
jorden hopslammas, men kan stå i samband med
en alltför stor luckerhet, beroende på vare sig
jordkornens storlek, ss. i grov sand, eller på
en för grov bearbetning. Med jordens minsta
vattenkapacitet eller
vattenbehållan-de förmåga betecknas lämpligen den
mängd kapillärt vatten, jorden kan kvarhålla
mot avrinning, och som avtager med höjden
över grundvattnet och bäst angives för jorden,
torrlagd till vanligt dikningsdjup. (Se ovan
kapillaritet). Den ökas med jordens halt av
kolloida ämnen, som starkt uppsuga fuktighet.
Den är därför störst i torv- och mulljord,
mindre i lera samt minst i sand och grus,
avtagande med deras stigande kornstorlek.’ Som
exempel anföres efter Mitscherlich:
Vattenkapa-
t j 4. citet i proc.
Jordart . f
\ av jordens
vikt
Mossjord........... I26.O
Mycket styv lera....... | 80.9
Mullrik sand......... I 52.8
I Sandmylla.......... 23.1
Lätt lermylla......... 20.2
Lerblandad sandmylla..... 21.9
I Sandjord........... | 18.8 |
Den vattenbehållande förmågan påverkas
av jordens struktur, i det att den minskas med
ökad luckerhet, likasom även då jordens täthet
överskrider en viss gräns. Den minskas sålunda
vid jordens frysning, som utvidgar hålrummen,
varför ock tjälning befordrar jordens
uttorkning efter upptinandet, men även genom häftig
nederbörd eller svämvatten, som hopslammar
jorden. Den ökas däremot vid lucker jords
sammanpressning medelst vältning. Den
lämpliga fuktighetsgraden beror, likasom i luften,
mindre av den absoluta än av den relativa
fuktigheten, d. v. s. jordens vattenhalt i
förhållande till den mängd vatten jorden kan
upptaga och kvarhålla mot avrinning
(vattenbehållande förmåga). I allmänhet utgör 60—90 %
av denna mängd en för de odlade växterna
lämplig fuktighetsgrad, dock så att en något
lägre är gynnsam för kärnbildning, en högre
för frodig utveckling av strå och blad. Det
lägre talet motsvarar för medelfin sand omkring
10, för lera 30—40 och för myrjord omkring
60 % av jordens vikt.
Värmet i jorden är en förutsättning för
de för växtnäringen viktiga omsättningarna
i jorden och växternas groning, tillväxt och
mognad. Under en viss värmegrad kunna
växterna ej leva, och med stigande värmegrad, i
allmänhet till 25—300 eller den högsta, till vilken
jordens naturliga uppvärmning kan nå, ökas
livsverksamheten; av ytterligare stegrad
värmegrad lida växterna och dödas. — Jordens
värmegrad beror på den mottagna värme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
