Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
mängden, jordens specifika värme och
värmeledningsförmåga samt förluster genom
bindning och strålning.
Upptagandet (absorptionen) av
solvärmet beror på: a) jordytans läge, i det att
mer värme tillföres samma ytvidd, ju mer
strålarnas infallsvinkel närmar sig den räta,
varför jord i söderlutning mottager mest, i
nordlutning minst värme; b) jordytans
jämnhet: en ojämn, kokig, i öppen fåra liggande jord
upptager mer värme än en slät; c) jordens färg:
en mörk j. uppvärmes mer än en ljus.
Jordens specifika värme eller
värmekapacitet eller den mängd
värme, som åtgår för att uppvärma en viss
mängd jord i grad, angives i förhållande till
vattnets sp. värme som enhet och uttryckes
lämpligast för rymdenhet. Den befanns av
Wollny utgöra:
I
För viktsenhet
Volymsenhet
1 Mull..........
0.20
0.2I O.23 0.l6
O.52 ; O.58 O.52 O.60
Hos jord, som utgör en blandning av olika
material med dess innehåll av luft och vatten,
beror värmekapaciteten huvudsakligen på dessa
senare, och då luft har den minsta men vatten
den största värmekapaciteten, stiger denna
hos ett jordlager med dettas sammanpackning
och i synnerhet dess fuktighet. Torr jord
uppvärmes sålunda lätt och lättare i samma
mån jordens halt av den starkt luftfyllda
myllan är större, men ju fuktigare jorden är, desto
mer värme åtgår för dess uppvärmning.
Värmeledningsförmågan hos
jorden bestämmer hastigheten och djupet för
det upptagna värmets spridning i densamma.
I stort sett stiger värmeledningsförmågan med
jordens eg. vikt och är således högre hos
mi-neralisk jord än hos mull och torv. Mer än
jordslaget inverkar jordens innehåll av luft
och vatten: luckerhet minskar därför men
sammanpackning och fuktighet ökar
värmeledningen. Mull och torv, som till följd av sin
mörka färg upptaga mycket värme, bliva
sålunda i torrt tillstånd genom sin ringa
värmeledningsförmåga ytvarma, men i den mån
jorden är mer sammanpackad och fuktig, ledes
det upptagna värmet här likasom i andra
jordarter jämnare nedåt. Den dagliga
värmeväxlingen sprider sig i mineralisk jord vanligen
till omkring 40, i mull- och torvjord blott till
20 cm.
Det i jorden upptagna värmet går åter
förlorat dels genom bindning vid. vattens
avdunstning, varför en våt jord blir
kallare än en torr, dels genom
utstrålning i luften, då denna avkyles till lägre
värmegrad än jordens.
De olika jordslagens värmeförhållanden
kunna sammanfattas sålunda: Mineraliska
jordlags (sands och leras) värme beror huvudsakligen
på deras fuktighet; i torrt läge äro de varma,
kalla i fuktigt läge, då grundvattnet står så
högt, att den kapillära ledningen håller ytan
våt. Mull- och torvjord äro till följd av sin
mörka färg och ringa värmeledningsförmåga
ytvarma, särdeles i torrt tillstånd. I fuktigt
tillstånd äro de till följd av stark
avdunstning kalla. Deras ringa värmeledningsförmåga
gör, att ytjordens värmeförlust illa ersättes
genom värmetillströmning från underliggande
jord, varför de äro mycket utsatta för frost
(se d. o.).
Jordanalys har till uppgift att bestämma
jordarternas natur och bördighet. De fasta
delarna i jorden, utgörande i första hand större
eller mindre mineralpartiklar ävensom
mull-eller torvämnen, plägar man kalla jordens
mekaniska beståndsdelar. — Mekanisk j.
avser att skilja dessa från varandra och sortera
dem huvudsakligen efter deras storlek. Det är
nämligen mineralpartiklarnas storlek jämte de
nämnda mullämnena, vilka betinga jordens
viktigaste egenskaper eller dess förhållande till
vatten, värme och växtnäringsämnen. Efter
sin storlek indelas mineraldelarna i block,
stenar, grus, sand, mo och ler, vartill vidare
kommer mullämnena, som dock endast på
kemisk väg kunna bestämmas. Vid mekanisk
j. avskiljas först de grova beståndsdelarna
block, sten, grus och sand (även kallade
skelett) medelst lämpliga siktar. De finare
delarna (även kallade f i n j ord) låta sig icke
lämpligen sorteras genom siktar, utan härför
begagnas slamning med vatten.
Slamanalysen kan utföras antingen genom
spolning eller sedimentering i vatten. Numera
användes mest sedimentering, vilket tillgår så,
att det genom siktar från sten och grus befriade
materialet uppslammas i vatten och sorteras
efter den olika hastighet, varmed korn av olika
storlek sjunka till botten. Hastigheten, varmed
en i vatten uppslammad kropp faller, beror på
kroppens specifika vikt och volym. Nu ha de
flesta jordpartiklar ungefär samma specifika
vikt eller omkring 2.7, och volymen blir därför
avgörande. Ju större denna är (= ju mindre
den relativa ytan), desto hastigare faller
kroppen. Slamningen företages i särskilda apparater,
av vilka d:r. A. Atterbergs numera är mest
använd. Vid en siamtid av 8 timmar ha
partiklar större än 0.002 mm. och vid en
siamtid av 8 minuter partiklar större än 0.02 mm.
avsatt sig, då fallhöjden i vattnet är 10 cm.
Med hjälp av siktar och en dylik siamanalys
indelade Atterberg jordpartiklarna efter
storleken i följande grupper:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
