Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 $r*-dm*x*Ay&
trerad lösning, att växternas celler skadas, eller
genom omsättning i jorden föranleda bildning
av skadliga föreningar (klorkalcium och
klormagnesium), vilka redan i små mängder äro
giftiga. Allmännare äro giftämnen, bildade
genom omsättningar i jorden själv, t. ex. där
i stället för förmultning förruttnelse försiggår;
dylik jord är ofta rik på sura humusämnen,
men fattig på syre och på kalk.
Järnföreningarna i jorden reduceras där till
järnoxidulsalter, vilka verka reducerande och därför
hämma växtens utveckling. Även kunna
svavel-syrade salter reduceras till giftiga sulfider.
Sådana processer försiggå icke i genomluftade
fastmarksj ordar, men väl i dåligt avdikade
kärr- och mossjordar. Den skadliga verkan,
som härav framkommer, kan upphävas genom
luftning och kalkning av jorden. — Särskilt
amerikanska forskare framhålla, att växterna
själva, om de odlas på samma ställe under
längre tid, ha förmåga att frambringa särskilda
växtgifter, t o x i n e r, vilka åstadkomma ett
slags självförgiftning av jorden, så att de äro
giftiga för plantorna själva men icke för andra
växter. Genom omväxling av kulturer och
tillförande av lämpliga ämnen såsom gödselmedel
skulle dylik toxinförgiftning upphävas. I
flertalet fall, där dylik självförgiftning
(»jord-trötthet») observerats, torde det emellertid bero
på förekomsten av för normalt bakterieliv
skadliga mikroorganismer.
över huvud taget kan man icke ställa den
fordringen på jordanalysen, att densamma
definitivt skall besvara frågan, om jordens
växtnäringsämnen finnas i tillräcklig och
tillgänglig mängd. Detta kan ske endast genom
gödslingsförsök. Men jordanalysen kan lämna
värdefulla upplysningar dels om jordens natur,
dels om det befintliga förrådet av
växtnäringsämnen, dels slutligen om när- eller frånvaron
av nyttiga och skadliga ämnen.
Jorden kan växla mycket på olika ställen
av samma fält, varför ett jordprov bör
uttagas med stor omsorg, för att det skall
kunna representera den ifrågavarande jordens
medelsammansättning. Vanligen gräver man
ett fyrkantigt hål med en skarpt markerad sida
och tager sedan med en spade ett jämntjockt
skikt, vägande 3—4 kg., därav man efter
om-blandning tager 1 kg. för undersökning. Man
bör helst uttaga prov från flera ställen å fältet
och undersöka dessa var för sig; särskilt vid
bestämmande av kalk är detta alltid
nödvändigt, då kalkhalten växlar mycket i samma
fält. För bestämning av de andra ämnena
kan man sammanblanda de uttagna proven
och därav bilda ett generalprov; undersökning
av ett dylikt grundprov ger dock mindre
tillförlitliga resultat. M. W.
Jordart. . Åtskilliga olika grunder hava
använts för indelning och benämning av de
olika jordarterna. Från geologisk synpunkt
benämnas de efter sättet för deras bildning;
559
sådana namn äro moränjord, isälvgrus,
glaciallera, svämjord o. s. v. Efter de klimatiska
förhållanden, varunder de bildats, skiljer man
mellan podsoljord, svart- och brunjord, laterit
m. fl. På grund av den kemiska
sammansättningen talar man om kalk-, silikatjord,
järnhaltig jord o. s. v., och efter jordens lämplighet
för olika växtslag har man tidigare plägat
indela jorden i vete-, råg-, korn-, havre-jord
samt vete-havre-, råg-havre-, råg-korn-jord
o. s. v. Lämpligaste praktiska indelning,
emedan den giver upplysning om jordens
grundegenskaper och därmed även om dess värde,
är den, som grundas på jordartens
karakteristiska blandningsdelar, vilka bestämma jordens
fysikaliska och i viss mån dess kemiska egen*
skaper samt absorptionsförmåga. Härvid är
ej lämpligt att, såsom förr skett, grunda
indelningen i klasser på vissa gränstal för
procent-halten av de särskilda blandningsdelarna, ty
en och samma av dessa kan verka rätt olika
efter graden av sin finfördelning. Således kan
en sandjord med viss procenthalt sand vara en
lätt genomsläpplig och torr, grov sand eller en
fin sand, som väl kvarhåller fuktigheten, eller
kan till och med vara en flytsand (se
Flytjor d).
Likaledes kan en jord till ojämförligt största
delen, t. o. m. över 90 %, bestå av fin sand och
mo men genom några få procent lera få en
utpräglad karaktär av lerjord. Avgörande
för huvudindelningen bör vara den eller de
beståndsdelar, som giva jorden sin karaktär,
varefter inom huvudklasserna uppdelning sker
efter jordens fysikaliska egenskaper eller ock
så att den förhärskande blandningsdelen utgör
benämningens senare, en annan blandningsdel
dess förra del (ex. mosand). Enligt dessa
grundsatser indelas jordarterna i följande huvudslag:
I. Grus- och sandjord.
1. Grus jord.
2. Sandjord,
3. Mo jord.
4. Lerblandad sandjord.
5. Mullblandad sandjord.
II. Lerjord.
6. Molera.
7. Lätt lera.
8. Mellanlera.
9. Styv lera.
III. Märgeljord.
10. Kalkmo.
11. Sandmärgel.
12. Grusmärgel.
13. Grusig lermärgel.
14. Finkornig lermärgel.
IV. Torv- och mull jord.
15. Mosstorv.
16. Kärrtor v.
17. Dyjord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
