Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juverinflammation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
huvudsakligen för tillverkning av små delar,
göras i allmänhet sådana redskapsdelar, hos vilka
fordras seghet och elasticitet, av smidesjärn
eller stål, vilka numera utträngt gjutjärn i de
flesta sådana delar av lantbruksredskap, som
äro utsatta för annan svårare påkänning än
blott tryck. Smidesjärn och stål skilja sig
från gjut-j. genom att de äro mer svårsmälta
(smp. hos smidesjärn 1,530—i,6oo°, hos stål
1,400—1,530°) och före smältningen övergå till
en mjuk, degig beskaffenhet; de äro sålunda
smidbara samt äro även i kallt tillstånd böjliga
och formbara. Dessa egenskaper bero på en
lägre kolhalt, vilken är högst 1.8 % i stål och
0.4—0.6 % i smides-j. Skillnaden dem emellan
ligger för övrigt huvudsakligen däri, att stål,
men ej smides-j., kan direkt härdas. Båda
beredas av tackjärn genom färskning,
varigenom kol och andra inblandningar (kisel,
fosfor m. m.) förbrännas och avlägsnas.
Färskningen sker vid
Lancashire-smide på det sätt, att tack-j. i en härd
tillsammans med träkol och slagg upphettas genom
inblåsning av luft, så att det bildas en
halvsmält massa, som bearbetas med spett i
härden, tills kolhalten genom förbränning nedgått
till önskad höjd. Det samma sker även genom
järnets upphettning i eii puddelugn. I båda
fallen drives färskningen så långt, att smidesj.
erhålles, och genom bearbetning av smältorna
först i ugnarna med spett och sedan under
grova hammare får detta j. ett tradigt brott,
blir mycket segt, lätt att smida vid olika stark
upphettning och lätt att samman välla. Det
betecknas som v ä 11 j ä r n till skillnad från
g ö t-j ä r n och g ö t s t å 1, varmed betecknas
j., som färskats i fullt smält tillstånd och
därefter tappas på formar, så att de bilda göt,
som sedan utvalsas till stång- och
fason-j., järnplåt m. m.
Denna senare färskning sker genom de efter
sina uppfinnare s. k. Martin- och
Bessemermetoderna. Vid Martinprocessen smältes j.
i en fast flamugn, vid Bessemerprocessen i en
stor, äggformig, rörlig ugn, konverter,
i vilken det smälta järnet upphettas och
färskas genom i ugnens botten inblåst luft. Enligt
den av Gilchrist och Thomas förändrade
Bessemerprocessen beskickas konverten med kalk,
och därigenom erhålles en basisk slagg, vilken
i sig mycket fullständigt upptager fosforn ur
järnet. Genom denna basiska Bessemer- eller
Thomas-process kunna därför starkt
fosforhaltiga malmer tillgodogöras; och den erhållna
slaggen användes som fosforsyregödsling under
namn av Thomasfosfat (se d. o.). Även genom
vissa andra inblandningar ss. wolfram, krom,
nickel m. m. kan stålet bliva mycket hårt.
Efter den olika kolhalten får det smidbara
järnet olika egenskaper. Det kolfattiga
smidesjärnet är mjukt, så att det även kallt kan
böjas och hamras, men det slites lätt. Det
användes till klensmide och tillverkning av
delar, som böra vara mycket sega, ss. grov
spik, nitar och bultar, samt sådana som äro
utsatta för brytning och äro av så enkel form,
att de kunna smidas. Stål är till följd av sin
högre kolhalt hårdare, mer hållbart mot
nötning samt elastiskt men förlorar dessa sina
egenskaper, »blir förbränt», om det blir för
mycket upphettat. Dess hårdhet och
elasticitet kan ytterligare höjas genom härdning
medelst hastig avkylning efter upphettning,
ss. genom det upphettade stålets neddoppning
i olja, i kallt vatten, särdeles om detta är
försatt med salt. På detta sätt härdas liar, hackor,
slåttermaskinsknivar, fjädrar m. m. Stål,
som blivit för hårt, kan urhärdas genom
uppvärmning till några hundra grader, varigenom
det blir mindre hårt och segare. Härvid antager
stålet olika färger efter den värmegrad till
vilket det uppvärmes, och efter denna
anlöpningsfärg kan stålets hårdhet och seghet
bedömas. Smidbart j. med mindre än 0.4—0,6 %
kol, smidesjärn, kan ej direkt härdas,
men om det upphettas i kolpulver, upptager
ytlagret så mycket kol, att det övergår till
stål, som kan härdas. Dylik »s ä 11 h ä r
d-n i n g» användes för att giva smidda delar,
t. ex. hejade fingrar till slåtter- och
skördemaskiner, en hård yta, utan att segheten i det
inre minskas. Genom sammansvetsning av en
skiva mjukt järn med en annan av hårt stål
framställes s. k. compoundstål, som
användes till plogvändskivor och andra
redskapsdelar, som böra vara sega och hållbara
mot brott men hava en slitstark yta.
Skydd mot rost. I beröring med
fuktig luft rostar j., särdeles stål och smidesjärn,
eller övergår till ferrihydrat, och under den
hygroskopiska rostskorpan fortskrider
rostningen lätt allt djupare, så att gravrost
uppkommer och järnet allt mer förtäres. Rosten
gör också glidande ytor ss. på plogars
vändskivor, medar m. m. mindre glatta och
förorsakar kraftförlust genom ökad friktion. Det
är därför viktigt att skydda j.-delar mot rost.
Mejerikärl och hushållsföremål av j.-plåt
skyddas mot rost genom förtenning, men om
sprickor uppkomma i det beklädande
tennlagret, rostar järnet desto hastigare, som
elektrisk spänning uppstår mellan detta och tennet.
Förtenning bör därför förnyas, så snart brister
i densamma uppstå. Försinkning
(galvanisering) användes likaledes som skydd
mot rost; galvaniserad plåt bör aktas för
brytning, emedan rostning då uppstår i sprickorna,
dock mindre än vid sprickor i tennet.
Målning med linolja och täckfärg, helst mönja,
skyddar också väl, om j.-ytan är väl ren, så
att målningen fäster. Av färger fäster mönja
bäst å j. Strykning med trätjära eller
asfaltlack brukas ock på föremål, som skola vara
i fria luften. Stenkolstjära, som innehåller
frätande ämnen, är mindre lämplig härtill.
Arbetande redskapsdelar, ss. plogens bill,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
