Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkmjölk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
anstalten för jordbruksförsök. H. G.
Söderbaum, Karbidkväve. 1914.)
Kalkmjölk. Se Kalk, Kalkning 2.
Kalkning. 1. K. av jord. Kalks stora
betydelse för jordens fruktbarhet och orsaken
därtill äro avhandlade i art. Kalk. För att
höj a. jordens avkastning har också redan under
förhistorisk tid hos åtskilliga folk brukats att
tillföra åkerjorden kalk genom märgling, och
denna jordförbättring har under förra
århundradet skett i stor utsträckning i Sverige, dock
huvudsakligen i landets sydligaste delar, i de
trakter, där märgel bildar bottnen under den
odlade jorden.
Tecken till kalkbrist: a. En
kalkfattig lerjord är vanligen styv och
svår-brukad, blir lätt uppblött och sammandrager
sig vid torka, sönderspricker därvid samt
hopslammas i ytan och bildar lätt skorpa.
b. Växtligheten utgöres delvis av
kalk-skyende växter (se d. o.), under det att
kalk-älskande ss. lucern, rödklöver, vete och korn
mindre väl trivas.
c. Svårmultnad torv av vitmossa och
ängsull m. fl. på mossar växande arter förekommer.
d. Jordens reaktion är sur. Om provning
av reaktionen och kalkhalten se Reaktion.
Även en från början kalkrik jord kan genom
uttvättning genom nederbörden bliva
kalkfattig, om ej det bortförda ersättes genom tid
efter annan återkommande kalkning.
2. Kalkning i kreatursstallar användes
för förstöring av smittämnen (se Desinfektion),
flugägg m. m. Släckt kalk utröres i vatten till
kalkvälling eller kalkmjölk. Spridningen i
tak och på väggar sker bekvämast genom en
lämplig handspruta.
3. Besprutning å fruktträd sker
med liknande uppslamning på hösten eller
vintern för att förstöra på stam och grenar
växande lavar och mossa samt där
övervintrande insekters ägg och larver. Den vita färgen
bidrager till att skydda barken mot skada av
frost (se Frostskada) samt försenar
knopparnas utsprickning på våren, varigenom faran
för frostskada å blomningen minskas.
Kalkning ej gödsling. Då kalk
huvudsakligen verkar ej som växtnäring utan
tvärtom påskyndar tillgodogörandet av
jordens innehåll av näringsämnen, ersätter ej
kalkning gödsling utan bidrager snarare till att
utsuga jorden, om näringsförrådet ej
underhålles genom mot skördarna svarande
gödsling (»Märgling gör rika föräldrar men fattiga
barn»).
Kalkning smedel. Kalk kan som
jordförbättringsmedel tillföras jorden antingen
som osläckt, släckt eller kolsyrad kalk. Den
kaustika (osläckta eller släckta kalken) har till
följd av sin starkt basiska beskaffenhet och
större löslighet en kraftigare och hastigare
verkan än kolsyrad kalk, men förenar sig snart
i jorden med kolsyra, varefter verkan är den-
samma, som om kolsyrad kalk tillförts. Därför
bör valet mellan den ena eller andra
kalkformen huvudsakligen bero på de olika varornas
pris, beräknat per kg. kalk, men då en snabb
och kraftig verkan önskas, ss. för att göra en
styv lera bekvämare att bearbeta och för att
hastigt få en oförmultnad mossjord i kultur,
föredrages vanligen osläckt eller släckt kalk.
För att verkan av k. skall bliva jämn, bör all
som jordförbättringsmedel använd kalk vara
ytterst finfördelad, spridas så jämnt som
möjligt, därför helst med maskin, samt i torrt
väder och genast nedmyllas i jorden.
Kaustik kalk kan spridas i osläckt
form, om den är finmald, men vanligen släckes
den samt sprides och nedmyllas snarast möjligt
därefter. Vid spridningen iakttages
försiktighet, så att ej folk eller dragare skadas av det
frätande stoftfina mjölet.
Kolsyrad kalk användes numera mest
i form av kalkstensmjöl (j ordbrukskalk),
som kan spridas när som helst. Förr var
märgel det vanligaste kalkningsmedlet, men de
stora arbetskostnaderna, som åtgå för
upptagandet ur märgelgraven, utkörning samt
spridning av den tunga och skrymmande varanr
varav flere hundra lass per hektar användes,
har gjort, att den undanträngts av de mer
koncentrerade kalkvarorna.
Märglingen sker i allmänhet på trädesskiftet,,
varvid lermärgel helst utköres på höst eller
vinter, för att den genom sönderfrysning skall
bliva lättare att sprida. På torv- och mulljord,
där den gör nytta genom att öka jordens halt
av mineraliska ämnen, är märgel särdeles
fördelaktig.
Tiden för kalkning. Då kaustik
(osläckt eller släckt) kalk verkar frätande på
växterna, bör den påföras och inblandas i
jorden, då denna icke är bevuxen, samt helst så
långt före följande sådd, att kalken hinner
neutraliseras i jorden före sådden, emedan den
eljes kan skada de unga plantorna. Därför
utföres k. vanligen under trädesåret i god tid
på sommaren. Kolsyrad kalk
(kalciumkarbonat), vilket icke är frätande, kan däremot
inblandas när så är lägligt, så t. ex. som över- ’
gödsling på gräsvall. Kalk bör ej påföras
samtidigt med kreatursgödsel, emedan den kan
utdriva dennas ammoniak; om endera
nedmyllas före den andras spridning, hindras
ammoniaken att bortgå, genom att den absorberas
i jorden. Någon fördel av att k. sker i samband
med kreatursgödsling, genom att
salpeterbildningen därigenom skulle påskyndas, synes
enligt gjorda försök ej vinnas. (Meddel. N:o
200 fr. Centr.anst.)
Om mängden kalk, som bör tillföras
jorden, har åsikten ändrats. Förr gavs i regel
märgel i hundratals lass och av släckt kalk
mängder motsvarande 4—10 ton kalciumoxid
per hektar, vilket beräknades räcka 20—25 år
eller längre. Då sådana starka kalkningar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
