Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalvdiarré ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
färgvarieteter förekomma. Fordrar rikligt
underhåll och gott utrymme i buren samt
lämpar sig bäst till korsning för produktion av
slaktdjur, som förena Belgiska jättens storlek
med andra rasers finare kroppsbyggnad och
bättre kött. Är något ömtålig för Sveriges
klimat.
Vädurskaniner, som kännetecknas
av en starkt böjd profil och mycket stora,
nedhängande öron, förekomma i två typer,
fransk och engelsk. Fransk vädursk. når en
vikt av 4—5 kg. och en spännvidd mellan
öronens spetsar av omkring 40 cm. Ungarna ha
vid födseln upprätta öron. Kroppen är
tämligen kort med fyllig muskulatur. Den mest
omtyckta färgen är gul eller grå, men även
andra färg varieteter förekomma. Köttet är
av synnerligen god kvalitet, och även skinnen
äro värdefulla. Är mycket fruktsam och
tämligen härdig. Den engelska är mera en sportras,
hos vilken man särskilt lagt an på öronens
utveckling; färgen är även här mestadels gul i
olika nyanser, men även andra färger
förekomma.
Blå Beveren, så kallad efter sin hemort
i Belgien, är till färgen blågrå, helst mörkt
och utan tecken, tämligen långsträckt med
djup och bred bakdel (»mandolin-formad»),
tämligen långt och smalt huvud med långa,
V-formigt uppstående, smala öron.
Kroppsvikt intill 6 kg. Är härdig och fruktsam; honan
föder ofta ända till 10 ungar, som utvecklas
hastigt och vid 5—6 månaders ålder nå en vikt
av 3—3.5 kg. Är ej så köttig som t. ex. fransk
vädur och silverkanin.
Silverkaniner utmärkas av att en del
hår äro vitspetsade, varigenom hårfällen får ett
Silverkanin.
silverskimrande utseende. Ungarna äro dock
först svarta men få den silvergrå färgen efter
2 hårfällningar. Förekommer i två typer.
Lilla silverkaninen, som
företrädesvis uppfödes i England och Tyskland, når en
vikt av 3—3.5 kg., har rundat huvud med små,
tätt stående öron, tämligen kort och
sammanträngd. Stora (franska)
silverkaninen, från Champagne i Frankrike, skiljer sig
från den förra huvudsakligen genom storleken,
som kan uppgå till 4—5 kg., något mer
långsträckt kroppsbyggnad och längre öron. Stor
silver-k. är en god köttproducent och likasom
den lilla utmärkt genom förnöjsamhet,
härdighet och god fruktsamhet. Pälsen är ofta något
grov, men högt uppskattad, särdeles om den
är av ljus färgton. Denna ras, både det stora
och i synnerhet det lilla slaget, är jämte den
följande de för vårt land mest passande.
Vit dansk lantkanin, som i senare
tid utbildats genom förädling av den i Danmark
inhemska lantrasen, är tämligen liten (3.5—
4 kg. lev. v.), till kroppsformen närmast
liknande Blå Beveren, men har finare skelett
och är mer köttig. Är rent vit med tät, mjuk
hårfäll, smala upprättstående öron och röda
ögon. Som han är härdig, förnöjsam, fruktsam,
utmärkt slaktdjur och lämnar ett värdefullt
skinn, har han på kort tid fått stor spridning
ej blott i sitt hemland utan även i Norge och i
vårt land.
Åtskilliga andra raser finnas, vilka icke eller
blott föga förekomma i Sverige. Sådana äro
engelska och tyska skäckiga
kaniner; den holländska, en liten,
svart, blå, grå eller gul ras med vit bias, som
kan breda ut sig till större eller mindre del av
framkroppen; h e r m e 1 i n-k a n i n e n, den
minsta och livligaste av alla k.-raserna,
utmärkt genom kort, tät, bländande vit hårfäll,
som är mycket högt uppskattad; samt den sedan
gammalt kända, från Mindre Asien stammande
Angör a-k a n i n e n, som skilj er sig från övriga
raser genom sitt silkeslena, 20—25 cm. långa
hår, vilket avkammas eller klippes och
användes till fina vävnader; vit färg är mest ansedd,
men även andra färger förekomma.
Leporider eller harkaniner hava
angivits som korsningsprodukter av k. med tysk
hare, vilket dock är tvivelaktigt. De äro stora
och fruktsamma. Aveln förekommer knappt
i Sverige.
Kaninskötseln har förekommit sedan
långt tillbaka, så t. ex. redan hos de gamla
romarna, och i Sverige åtminstone sedan
1500-talet. I vissa länder, ss. i Belgien, Frankrike
och England, har den nått en mycket stor
utveckling och blivit en viktig inkomstkälla för
mindre jordbrukare och annat småfolk. I
Sverige började den omfattas med något större
intresse först mot slutet av 1800-talet men
idkas föga i samband med egentligt jordbruk
utan huvudsakligen av jordlösa
lägenhetsinnehavare och nästan uteslutande till
husbehov. Kaninskötselns betydelse beror
huvudsakligen på djurens lättföddhet, stora
fruktsamhet och snabba utveckling, som gör ätt
de på kort tid kunna omsätta för andra ändamål
ofta värdelöst foder till ett välsmakande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
