Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klöver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
För att förekomma för stark avnötning och
halkning på hal väg användes klövbeslag
på dragoxar (se Hovbeslag).
Då nötkreatur stå inne länge, avnötas ej
deras k., i den mån de utväxa, utan kunna bliva
så långa, att de besvära djuren vid gången och
lätt sönderspjälkäs (se Klövsjukdomar). För
att förekomma detta böra klövarna avverkas
i gång årligen, helst före djurens utsläppande
på bete. Beskärningen göres lätt med vanliga
hovbeslagsverktyg och en särskild klövtång
med skarpa käftar och långa armar. För att
vid verkningen kunna hålla djurets fot stilla
plägar man binda en stång i hasvecket och
med denna upplyfta benet (se även Fängsling).
Bekvämast är att utföra avverkningen, sedan
djuret inställts i ett särskilt kostall eller
klöv-beskärningsbox .
Klöver, väppling, Trifolium, ett
artrikt balj växt-(leguminos-) släkte utmärkt av
trefingrade blad med vid bladskaftet m. 1. m.
sammanvuxna stipler, fjärilslika blommor
samlade i huvud, vid basen sammanvuxna
kronblad samt i—3-fröiga, korta baljor. Av de i
Sverige vildväxande arterna hava följande
betydelse som foderväxter:
Rödklöver, T. pratense L., är mångårig
med djupt nedträngande, grov rot, ovala 1.
omvänt äggrunda blad, ofta försedda med en
ljus fläck, äggrunda, spetsade till nästan hela
sin längd med bladskaftet sammanvuxna
stipler, rosenröda (sällan vita) blommor i
runda-äggformade huvud med 2 stödblad samt
i-fröig balja. Rödklöver är självsteril och
därför beroende av insektbesök för frömjölets
överförande från blomma till blomma.
Blomman är så djup, omkring 9 mm., att bien ej nå
ned till den i bottnen rikligt avsöndrade
honungen, utan bestoftningen är huvudsakligen
beroende av humlor. Emedan dessa äro fåtaliga
under försommaren, kan befruktningen ej bliva
allmän, förrän humlornas antal under
högsommaren blivit starkt förökat. Fröna äro
bönformiga, med utbuktning för lillroten, gula
eller violetta, vilka färgskiftningar ej blott
bero på mognaden, utan även äro ärftliga; det
svenska fröet är. övervägande gult. Bruna
frön, som allmänt förekomma i frö varorna, äro
skadade * eller döda. Denna förändring kan
föranledas därav, att de redan i blomhuvudena
eller efter skörden upptagit vatten och
växtämnet, vare sig de lönnmältat eller ej, skadats
eller dött, men inträffar även under längre tids
förvaring. De gula fröna tyckas lättare än de
violetta bliva bruna. Välbärgat frö kan
bibehålla sin grobarhet oförminskad i 2—3 år,
om dess vattenhalt ej överskrider 15 %;
mindre väl bärgat frö bör ej hava över 12—13
% fuktighet, om ej dess grobarhet skall fort
nedgå. Fullgod frövara bör hava minst 97 %
renhet och 95 % grobarhet; det väger 1.8—2 g.
per 1,000 korn och 75—80 kg. per hi. Ofta,
särdeles efter år med torr och het eftersommar,
förekommer hög procent av hårda frön, vilken
väl ofta nedgår under första vintern, men
dock helst avlägsnas genom fröets preparering,
se Fröpreparator.
Arten förekommer allmänt vild på torr mark
och är en värdefull beståndsdel i naturliga
beten men har framför allt stor betydelse som
odlad vallväxt. Dess odling synes först hava
börjat i Italien och Spanien på 1500-talet,
i Sverige först på 1700-talet av infört frö, som
ännu i början av 1800-talet hämtades
företrädesvis från Holland (»holländsk k.»),
Flandern (»spansk k.») och England. Sedermera har
inhemsk fröodling ökats, men ännu hämtas
mycket utsäde från utlandet, huvudsakligen
från Tyskland, Böhmen och kringliggande
länder (»schlesisk k.») och Ryssland men även från
Nordamerika m. fl. länder.
Den i Sverige vildväxande formen
sponta-neum Willk. är lågvuxen, ofta något
nedliggande med finare men hårdare stjälkar än de
odlade formerna. Den börjar vanligen blomma
tidigt och är mycket uthållig. Odlad rödklöver
/. sativum Schreb, är mer högvuxen och frodig,
den i Europa vanliga formen, subnudum, är
tilltryckt hårig, under det en form expansum
Walsdt. et Kit., vilken förhärskar i
amerikansk odling, har stjälkar och bladskaft
utstående håriga. Den vanliga europeiska
rödklövern visar en stor formväxling, inom vilken
man skiljer på tidig, var. prcecox, och sen,
var. serotinum. Den förra, till vilken den från
mellersta Europa härstammande, oftast som
schlesisk betecknade, hör, har färre,
ungefär lika höga, samtidigt blommande grenar,
under det att den senare, företrädesvis i
norden hemmahörande, har flere grenar, vilkas
blomhuvuden komma småningom i blom,
varför ock dess blomning fortsätter längre,
den är mer buskig med mindre upprätta,
glattare, fastare stjälkar. Den tidiga går ofta i
Rödklöver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
