Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klövsjukdomar - Knipa - Knoppvecklare - Knott - Knut, knutning - Knutfeber - Knä - Knäa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer då också, att hornet sedan växer ned
över den blottade köttklöven, innan
inflammationen upphört, och att var samlar sig
mellan horn- och köttklöv, varav långvarig halta
uppstår. Klövarna böra därför noga tillses,
innan djuren släppas på bete eller längre
marscher anträdas. Har brott av klövspetsen
inträffat, bör brottstället noga rengöras och,
om köttklöven blottats, sårförband anläggas.
Har varansamling uppkommit, vilket ger sig
till känna genom betydande ömhet vid tryck
i klövspetsen, bör avlopp för varet beredas
genom en öppning i spetsen av klövsulan och
varhålan spolas ren med sublimat (i : iooo)
eller lysol-(3 %)-lösning.
ömhet i bakre klöven uppkommer lätt, då
djuren nödgats gå långa sträckor på hårda,
steniga eller tillfrusna vägar, och behandlas
lämpligast med omslag av Burows lösning
(se Aluminium).
Klövröta,
klövspaltinflamma-t i o n, p a n a r i t i u m, är en i synnerhet hos
nötkreatur, stundom även hos får och svin,
förekommande sjukdom, som börjar med en
vargörande inflammation i huden i
klövspalten eller klövkronan med stark ansvällning,
rodnad och ömhet, men sedan vanligen tränger
djupare in till senor och band, t. o. m. ända in i
lederna, förorsakande en vargörande
ledinflammation, som kan leda till allmän blodför»
giftning och död. Orsaken är ett smittämne,
vanligen brandbakterier, som inkomma genom
sår i huden, och sjukdomen sprider sig ofta
till flere djur i besättningen. Behandlingen
består i början i användningen av omslag med
Burows lösning eller is. Sedan vargörande sår
uppkommit, böra de brandiga delarna
avlägsnas och såren behandlas med starka
antiseptiska lösningar och sårförband. Har vargörande
ledinflammation uppkommit, är amputation
av klövarna oftast den enda räddningen.
Kl övsjuka, elakartad, hos får
och getter är en smittsam sjukdom, som
angriper klövarna. Djuren börja halta, klövarna
kännas heta och ömma, och efter ett par dagar
börjar hornet att lossna vid kronan, så att en
spricka uppstår, varur flyter en grågul,
klibbig, illaluktande materia, och slutligen avfalla
klövarna. Sjukdomen angriper oftast finulliga
får och beror på ett smittämne, som finnes
i flytningen från klövarna. Sjukdomen
förekommer ej i vårt land. Den är upptagen
bland de sjukdomar, mot vilka särskilda
försiktighetsåtgärder äro föreskrivna till
förekommande av deras införande. E. N—m.
Knipa. Se Dykand.
Knoppvecklare. Under detta namn
sammanfattas vissa vecklarfjärilar (ss. Argyroploce
Olethreutes. Tmetocera m. fl.), vilkas larver
tidigt tränga in i outslagna knoppar på
fruktträden. Angripna knoppar ha svårt att slå
ut, emedan bladen hållas samman, mer eller
mindre hopknycklade genom larvernas
spinntrådar. Bekämpas genom besprutning med
arsenikgifter före knoppsprickningen eller
blomningen. A. T—n.
Knott, Melusina (Simulium) äro små,
omkring 3 mm. långa myggor av klumpig,
flugliknande byggnad. Den vanligaste arten är
M. reptans L. Larverna leva i rinnande
vatten, där de stundom i stor mängd träffas
fastsittande på stenar eller vattenväxternas blad.
Knotten, som i norra Sverige äro ytterst
allmänna, särskilt under regniga somrar, äro alla
blodsugare och besvära såväl människan som
djuren. Ibland angripa de de senare i sådan
mängd på tunnhudade ställen av kroppen, att
stark inflammation och sårnader uppkomma.
Vid åtskilliga tillfällen ha vid dylika angrepp
allvarliga sjukdomssymtom även i Sverige
visat sig, i några fall har döden följt.
Besläktad med dessa myggor är svidknottet,
Culicoides (Ceratopogon) pulicaris L., en s. k.
fjädermygga, vilken blott blir omkr. 2 mm.
lång och har fläckiga vingar. Är i de
norrländska bygderna mycket besvärlig för
människan, som de oftast angripa plötsligt och i
stor mängd. Medel mot dessa se Myggor. A. T—n.
Knut, knutning. Se Hopfogning av virke,
Timring.
Knutfeber. Se Nässelfeber.
Knä kallas på frambenen den led, som
bildas av underarmens nedre ände, de s. k.
småbenen i knäet (motsv. handlovens ben, se
Skelett) och övre änden av skenbenet, men på
bakbenen leden mellan lårbenet och stora
skankbenet samt knäskålen. Framknäet bör
vara brett både från sidan och framifrån och
hava sådan form, att underarm och skenben
ligga i samma linje. Bredden framifrån beror
på ledytornas storlek, och stora ledytor göra,
att trycket bättre fördelas, och att leden blir
hållbarare. Bredden från sidan beror på
utvecklingen av ärtbenet, som utgör
hävstångsarm för knäets yttre och inre böjmuskel. Dessa
muskler hindra för stark sträckning av
knäleden, då extremiteten i hastiga takter eller
vid hinderlöpning tager mot kroppen i sned
riktning framåt; därigenom förekommes även
för stark genomtrampning i kotan, och
böjsenorna skonas. Breda knän äro därför
särskilt av betydelse för hästar, som röra sig i
hastigare takter och till hinderritt. Knipt
kallas knäet, då bredden strax nedom knäet
är mindre än vid mitten av skenbenet, vilket
alltid är ett svaghetstecken. Kalvknä är
detsamma som kobent ställning. Se
Benställning, Bockbent, Sabelbent. E. N—m.
Knäa, arter av släktet Polygonum, med grenig
stjälk, avlånga eller äggrunda blad och små,
ljusröda blommor i bladlösa ax. R ö d k n ä a,
P. lapathi†olium Ait. (tomentosum) och
åkerknäa, P. per sicaria L., äro i-åriga svåra
ogräs, som till följd av riklig fröspridning
äro svåra att utrota. Båda arterna, som även
40—213320. Lantmannens uppslagsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
