Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolik - Kolin - Kolja - Kollagen - Kollektivavtal - Koller - Kolloider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inställer sig brand i tarmen och föranleder i
regel djurets död. Mot denna av maskar
föranledda blodpropp, som är så vanlig hos hästen,
att man funnit den hos nära 90 % av alla
efter döden närmare undersökta hästar, och
mot därav framkallad k. finnes inga
preventiva medel. E. N—m.
Kolin. Se Ammoniumbaser.
Kolja. Se Torskfiskar.
Kollagen. Se Lim, Äggviteartade ämnen.
Kollektivavtal. Se Arbetsavtal.
Koller. Se Hjärnans sjukdomar, Sele.
Kolloider. Detta begrepp härrör från den
engelske kemisten Graham (*1805, †1869),
vilken för kolloidala ämnen som typisk
representant anförde lim (på grekiska colla, varav
namnet). Han betraktade kolloider som
väsentligt skilda från kristalloider, vilka båda begrepp
enligt honom betecknade två skilda världar
av materien. Enligt nutida uppfattning,
grundad på ett stort antal undersökningar, beteckna
emellertid kolloid och kristalloid blott olika
tillståndsegenskaper, likasom ett ämne i
lösning endast rent fysikaliskt skiljer sig från
samma ämne i utfällt tillstånd. Samma ämne
kan finnas i kolloidalt och kristalloidalt
tillstånd eller i kolloidal och äkta lösning, och
skillnaden mellan dem är den olika grad av
finfördelning, vari ämnet finnes blandat i en
vätska. Har det i vätskan inblandade ämnets
finfördelning gått ända till uppdelning i
molekyler och ioner, så är det en äkta lösning; är
finfördelningen något mindre, så att ämnet
bildar större eller mindre molekylaggregat,
är det i kolloidalt tillstånd och blandningen en
kolloidal lösning, men är fördelningen än grövre,
är det en emulsion (suspension). Det
finfördelade ämnet kallas i alla fallen den dispersa
fasen, och det ämne (den vätska), vari ett
annat ämne är finfördelat, betecknas som
dispersionsmedel. Om t. ex. man
skakar olja väl med vatten, uppkommer en
emulsion (mjölkartad vätska); de enskilda
i vattnet fördelade oljedropparna (== den
dispersa fasen) ha en medelstorlek av över
1 μ (= 0.001 mm.) och äro skönjbara Under
mikroskopet; då oljan är lättare än vattnet,
stiga de småningom mot ytan. Om man i
stället sprutar oljan ned i vattnet i en ytterst
fin stråle, så bliva oljedropparna så små, att
de icke längre kunna ses genom vanligt
mikroskop, och under inflytande av de omgivande
vattenmolekylernas molekylarrörelse visa de
den s. k. Brownska
molekylarrörelsen, en oregelbunden sicksackrörelse,
som kan iakttagas under det s. k.
ultramikro-skopet. Genom den längre drivna
finfördelningen blir systemet (oljedropparna :
vattenmolekylerna) stabilare, och dropparna flyta
ej upp till ytan; redan vid en storlek hos den
dispersa fasen av 0.1 μ är systemet praktiskt
taget beständigt. — Den moderna
kolloidkemien skiljer sålunda mellan tre olika grader
av dispersa system: 1. Grovdispersa
system eller dispersioner med
smådelar (den dispersa fasen) över 100 fi/n diameter
(1 μμ =0.001 μ); 2. Kolloiddispersa
system eller dispersoider med
smådelar från 100—1 μμ; samt 3.
Maximaldispersa system eller äkta lösningar med
smådelar under 1 μμ — smådelarna äro då
molekyler eller ioner. Det kolloidala
tillståndet omfattar sålunda materien i det mellersta
av dessa finför delningstillstånd.
Såväl de kolloiddispersa som de grovdispersa
systemen kunna undergå förändringar i
finfördelnings-(dispersitets-) graden, ledande dels
till peptisation eller uppkomsten av
smärre smådelar i den dispersa fasen, dels
till koagulation eller sammanslutning
av smådelarna till större eller mindre aggregat.
Härvid utöva elektrolyter (syror, baser eller
salter) ett betydande inflytande. Så t. ex.
verkar en tillsats av ett salt, ex. kalciumklorid,
till en fin leruppslamning i vatten (ett grov-
eller kolloiddisperst system) så, att denmjölkiga
vätskan klarar sig, i det att leran sjunker till
botten. De kolloida eller grovdispersa
lerpartiklarna hava under saltets inflytande
sammanförts till smärre aggregat (klumpar), som
sjunka till botten. Orsaken till denna företeelse
är att söka i elektriska fenomen. Den dispersa
fasens (den uppslammade lerans) smådelar
äro elektriskt laddade, negativt eller positivt,
likasom fallet är med elektrolytens ioner i
lösningen. De positivt laddade ionerna anlagras
mot negativt laddade smådelar av den dispersa
fasen, varvid de neutralisera varandra.
Rörelsen hos dessa smådelar upphör, de anlagras
intill varandra till små klumpar, så stora att
de sjunka till botten, och en koagulation har
inträtt. Uttvättas återigen det fällande saltet,
kan den motsatta företeelsen inträda: de vid
koagulationen bildade småklumparna
sönderfalla åter i sina smådelar, som gå i lösning, en
peptisation har inträtt. Lösningsmedlets halt
av elektrolyter har därför den största betydelse
för den dispersa fasens (det lösta ämnets)
beskaffenhet, vilket kan belysas av följande
exempel. Ett prov av en löss (en genom
stoftavsättning ur luften bildad finkornig jordart
ungefär av mjälans natur) visade vid slamning
i vatten och i saltlösning av olika styrka
följande mekaniska sammansättning:
| Efter slamning | I rent vatten % | I KCL-lösning | ||
| n/100% | n/10% | n/1% | ||
| Lera[1] | 10 | — | — | — |
| Mjuna[2], mjäla | 40 | 55 | — | — |
| Sand[3] | 50 | 45 | 100 | 100 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
