- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
635

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolloider

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förses milan med en särskild kulle av kort
ved, som upplägges med sluttning från
centrum mot brynet. Trummans öppning täckes
med ett lock av kort, kluven, rå ved, klovor,
vilket ibland upplägges på en ram, i m. i
fyrkant, k 1 o v b r o, och täckes med en frisk
grästorva. Vid ribbmilor användas alltid, och
vid skogsmilor oftast, en rost, avsedd att
fördela och underlätta lufttillförseln underifrån
och därigenom motverka uppkomsten av
okolad ved närmast bottnen (bränder).
Rosten utgöres vanligen av klena vedklampar,
som läggas tätt intill varandra i milradiens
riktning. I stället för bordstake användes
stundom en s. k. h j ä r t s t o c k, som är
ungefär i m. kortare än omkringstående ved.
Tandningen sker i det ovanpå hjärtstocken
uppkomna tomrummet. Ribbmilan
inreses som östgötamilan. Värmlandsmilan
inreses å lutande botten så, att veden »slås
över» den lodräta riktstången, d. v. s. riktas
ej mot centrum utan mot en punkt, belägen
närmare bottnens övre del. Samma resultat
ernås, om riktstången under inresningens gång
så småningom flyttas i nämnda riktning. Från
tändtrumman inreses i riktning mot bottnens
lägsta punkt av klen och torr ved en s. k.
varmgång av 6—10 dm. bredd, avsedd att
hastigt föra kolningen mot nyssnämnda punkt.
Vid liggmilans ingörning nedläggas på
den lutande bottnen, vars längd överstiger
bredden med i—i 1/2 m., 3—4
bottenvasar, på vilka veden inrullas. Vid bottnens
lägsta punkt nedslås vid änden av varje vase
en 1.5 m. lång, stadig påle, som hindrar veden
att rulla av vasarna. Veden lägges i en välta,
som vid bottnens lägsta ställe göres 1—11/2
m. hög (framväggen) och vid dess högsta
omkring 3 1/2 m. hög (bakväggen). Högsta
punkten (4 m.) lägges omkring 2 m. från
bakväggen. Vältans övriga sidor (gavlarna)
göras lodräta. Bakväggen bör hava så stark
lutning, att stybbet kan kvarhållas med block
och upptimras omsorgsfullt av grova g i s
t-eller skarvstockar fasthållna intill
vältan av 1 m. långa skarvkilar, parvis
inhuggna i giststockarna. Den grövre och
svår-kolade veden lägges i vältans mitt.

Österby liggmila uppbygges av
olika lång ved, varvid den längsta lägges i
bottnen och den kortaste uppåt. Alla sidorna
komma sålunda att slutta inåt, varför
stybb-ning kan ske såsom å vanlig resmila.

Milans uppmätning: Som ett mått
på resmilans storlek angives omkretsen på
halva höjden, uttryckt i m., famnar eller s. k.
käpp. Rymden erhålles noggrant, om
res-milan betraktas som en stympad kon med en
därpå ställd mindre kon (kullen).

Vol. = — (Æ2 + R.y + r*) + —— (se fig.).

^—^3 635

Enklare beräknas den enligt formeln:

p .pl
Vol = där p är omkretsen på milans

halva höjd och l är vedlängden.

Liggmilans volym uträknas såsom
produkten av gavelns yta och vedlängden / efter
följande formel.

Vol. = [±±*. d + b-±? ■ al l (se fig.).

Den fasta virkesmassan i en mila uppgår i
genomsnitt till 45—60 % av rymden, varvid
liggmilan har större fast massa än resmilan.

Kolningens förlopp. Östgötamilan:
Tandningen sker i milan genom ett bål, som
uppgjorts invid den öppnade trumman, sedan
genom stybbet vid milans fot upptagits 6—7
draghål, s. k. fotrymningar. Den
brinnande veden nedstötes i trumman tillika med
en del korthuggen f y 11 v e d. Dylik nedföres
upprepade gånger, tills elden tagit säkert fäste
i milans botten, då hela trumman fylles och
täckes omsorgsfullt. Under de första dygnen
erfordras ytterligare ett flertal fyllningar,
varvid för varje gång fotrymningarna tillsättas.
Genom den vid fyllvedens förbränning alstrade
värmen uttorkas den kringliggande veden och
bringas till torrdestillation. K. i milan består
sålunda av 2 jämsides förlöpande processer:
torrdestillation och ofullständig förbränning,
och bör från tändtrumman sprida sig
koncentriskt mot milans fot. Milans »svettning» under
de första dagarna beror därpå, att den
vattenånga, som alstrats genom vedens uttorkning
och förbränning, kondenseras i stybbelagret.
En del vid k. alstrade, icke brännbara gaser
intränga bland kolen och skydda dessa från
förbränning. Då dessa gaser böra kvarhållas
i milan, tillklubbas stybbet omsorgsfullt
ovanför kolningszonen medelst en kolklubba
av trä. Kommer luften, genom otätheter i
stybbelagret, i beröring med de färdigbildade
kolen, förbrännas dessa, varvid uppstå frät,
som begränsas och upphävas medelst fyllning
med ved och förebyggas genom klubbningen.
Nedom kolningsbandet däremot hålles
stybbelagret luckert eller upptagas s. k. rökhål
medelst ett milspett, som utgöres av en
3—4 m. lång stång av 15—20 mm. rundjärn,
med vilken man kan sticka genom de färdiga
kolen och sålunda undersöka kolningsbandets
läge. Allteftersom k. fortskrider, flyttas
rökhålen allt längre ned, samtidigt som antalet
fotrymningar ökas. Under kolningens 2:a—
6:e dygn inträffar milans slagning,
varvid stybbet avkastas å större eller mindre delar;
orsak härtill torde vara en häftig
kolningsreaktion med stark gasutveckling och högt tryck
inuti milan. När slagningen inträder, slås
fotrymningarna omedelbart igen och stybbet
luckras för att underlätta gasernas avgång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/0645.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free