Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolonisation - Koloniträdgård - Koloradoskalbagge - Kolostrum - Kolryss - Kolstybb - Kolsvavla - Kolsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skog likasom även rätt till bete för sina hästar
och kor. Köp av lägenheten underlättas genom
egnahemslån. — År 1920 inrättades
kolonisternas kreaturslånefond, från
vilken kolonist får som lån mot 5 % ränta och
5 års amortering ett belopp motsvarande 3/4 av
den första kons värde, dock högst 600 kr. Jfr
Domäner, Nybyggen.
Koloniträdgård, trädgårdsanläggningar,
bestående av ett större antal små, av olika
brukare odlade lotter, vanligen mot avgift
upplåtna åt befolkningen i städer och
industrisamhällen. Dylika anläggningar hava redan
tidigare funnits invid större städer i utlandet.
I Sverige började saken tillämpas först i Malmö
I895, och i allt flera samhällen; under
kristiden från år 1917 fick den en synnerligen stark
utveckling och bidrog i betydlig grad till att
lätta livsmedelsanskaffningen för den mindre
bemedlade befolkningen i städer och
stadsliknande samhällen.
Koloradoskalbagge. Se Coloradoskalbagge.
Kolostrum. Se Råmjölk.
Kolryss. Se Kolning.
Kolstybb, avsmulat träkol (se Kolning).
K. användes i trakter, där kolning förekommer,
rätt allmänt till inströ i människogödseln.
Därtill passar det genom sin stora förmåga att
uppsuga gaser, varigenom dels stanken från
gödseln minskas, dels ammoniak bevaras och
kommer till godo för jordens gödsling. Även
enbart k. är en nyttig inblandning i jorden
genom sin ammoniakhalt och genom sin
förmåga att kvarhålla fuktighet.
Kolsvavla, koldisulfid, CS2,
framställes genom glödgning av kol i svavelångor.
Den är en vattenklar, starkt ljusbrytande,
lättrörlig vätska, som i rent tillstånd har en
aromatisk, i orent en vidrig lukt. Dess eg. v. 1.27.
Den kokar vid 45° och brinner efter antändning
med blå låga. Dess blandning med luft är
starkt explosiv. K. är olöslig i vatten men löses
lätt i alkohol, eter och kolväten, och själv löser
den fett, hartser, kolväten, svavel och jod.
K. användes som lösningsmedel för att
extrahera fett ur ben och ur frön, samt även för att
döda skadeinsekter, t. ex. myror i ihåliga träd,
insekter i spannmålslager o. s. v., varvid dock
stor försiktighet måste iakttagas på grund av
dess eldfarlighet. Vid försök att med k. döda
parasiter i jorden, har man funnit, att denna
efter behandlingen visar en starkt ökad
fruktbarhet, likasom efter kvävegödsling. Detta
beror därpå, att sedan kols va vlein gjutningen
starkt inskränkt bakteriefloran likasom antalet
av bakterieätande protozoer i jorden, ökas
efteråt de ammoniakbildande bakteriernas
antal och verksamhet starkt, så att
ammoniakhalten i jorden stegras. Förslag att använda
k. för att framkalla denna förändring hava
hittills ej omsatts i praktik.
Kolsyra eller koldioxid, C02, en
förening av kol och syre, förekommer i fri form
i luften samt ingår som beståndsdel i kolsyrade
salter eller karbonat. Fri k. uppkommer vid
förbränning eller syrsättning av kol eller
kolhaltiga ämnen, således även vid växters och
djurs andning, vid förmultning och många
jäsningar. K. framställes vid sönderdelning
av karbonat genom upphettning (t. ex.
bränning av kalksten) eller behandling med syror,
varför krita, kalksten och märgel fräsa av
bortgående k. vid tuktning med syra (se
Märgel). I den atmosfäriska luften ingår k. med
omkring 0.03 volym- eller 0.04 viktsprocent,
men då den är tyngre än luften, eg. v. 1.52,
kan den samlas i större mängd, om den
utvecklas i fördjupningar. Så inträffar understundom
i grottor och brunnar, och då kolsyran icke
kan underhålla andningen, kräver
försiktigheten, att man ej nedstiger i sådana -utan att
först undersöka luften däri. Detta kan ske
genom att nedsänka ett brinnande ljus, som
slocknar i kolsyremättad luft. Den luft, som
finnes i jordens porer, markluften,
innehåller betydligt mer k. än den fria luften,
beroende på i jorden skeende förmultning och
jäsning. Då vatten genomsipprar jordlagren,
upptager det ur dem k., som giver vattnet
frisk smak och giver det förmåga att lösa i rent
vatten olösliga mineraliska föreningar; den
kolsyrehaltiga markvätskan medverkar sålunda
till jordens förvittring, och källvatten, som
genomsilat jordlagren, innehåller såväl fri
k. som lösta salter, framför allt kalcium- och
järnkarbonat. Då vattnet kommer i beröring
med fria luften, bortgår kolsyran, och de lösta
karbonaten utfalla som en fällning, vilken i
större mängd bildar kalktuff eller bleke och rost
(myrmalm).
Betydelse för växtlivet. Växter
utandas likasom djuren k., som uppkommer
genom i deras inre föregående förbränning av
kolhaltiga ämnen, men denna
kolsyreutandning överväges hos gröna växtdelar av den
under solljusets inverkan skeende inandningen
och assimilationen av k. och utandningen av
syre, och växterna rena sålunda luften från
den k., som uppkommer vid förbränning,
andning, förmultning och andra sönderdelningar
av organiska ämnen. En rikare tillgång på k.,
än den atmosfäriska luften bjuder växterna,
anses på goda grunder böra medföra en
starkare tillväxt, om motsvarande tillgång på övriga
nödvändiga näringsämnen och värme finnes.
Luftens låga halt av k. hämmar sålunda
växternas tillväxt på bördig jord, och försök ha
visat, att en ökning av luftens kolsyrehalt kan
medföra en betydlig stegring av tillväxten
samt tidigare och rikare blomning och
fruktsättning. Dessa erfarenheter hava vunnits
huvudsakligen i växthus, där luftens halt av
k. ökats genom att låta i behållare
sammanpressad k. utströmma i husets inre eller genom
att i detsamma inleda den kolsyremättade
luften från kreatursstallar eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
