Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korthornsboskap - Korthuvad - Kosmäre - Kortslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
hava särskilt Bates och Booth anseende som,
näst bröderna Colling, de som utvecklat rasens
värdefulla egenskaper. Djur av Bates’ stam
voro de mest utpräglade göddjuren, under det
Booth-stammen hade mindre fin men djupare
och mer sluten kroppsbyggnad. Durham- och
Yorkshire-boskapens gamla anlag för rik
mjölkavkastning undertrycktes i allmänhet
hos k. av de övervägande anlagen för fett
bildning, under det att den mindre ensidigt föräd-
Korthornstjur.
lade Yorkshireboskapen bättre bibehöll den
förra egenskapen, varför man betecknat
mjölkrikare men som göddjur mindre ensidigt
utvecklade ’stammar som Yorkshire-korthorn.
I senare fad har mjölkningsförmågan starkt
utvecklats hos vissa stammar, som pläga
betecknas som Dairy-shorthorn. Rasen är i
England stambokförd sedan 1822 och
stambokens utgivande övertogs 1879 av The
Shorthorn Society.
Yttre former utmärkande för k. äro:
en så till djup som bredd starkt utvecklad,
från sidan sett rektangulär bål. Bröstet är
starkt välvt och når trots saknaden av
drög-lapp djupt ned mellan frambenen. Halsen är
kort och fin. Ryggen bildar en rätlinig
fortsättning från halskammen och övergår bred
och utan avbrott i det breda, vågräta korset.
Bogarna äro stående och såväl som höfter och
bärbensknölar jämnt avrundade genom en Tik
utveckling av muskler och fettvävnad.
Flankerna äro korta och slutna, låren djupa och
breda, juvret fint och vanligen av mindre
omfång. Huvudet är litet och fint, med bred
panna och fina framåt-inåt eller nedåt böjda
horn. Huden är mjuk och lös. Färgen var
ursprungligen röd, men då till en tid rådde
stor förkärlek för vitt, hava till och med
helvita djur varit vanliga. F. n. förekomma
åtskilliga färgnyanser från vitt till rödbrokiga
eller rödbruna stickelhåriga.
Betydelse för djuraveln. K.
har haft en oerhörd betydelse för djuraveln,
i det att den brukats dels att genom tillfällig
korsning frambringa slaktdjur, dels att giva
andra raser större kroppsmassa, tidig utveckling
och större värde som göddjur, och har använts
för förbättring av de flesta i detta avseende
framstående nötkreatursraser. Även i Sverige
sökte man förr begagna k. i detta syfte. Redan
under 1800-talets förra hälft infördes enstaka
djur såsom förädlingsmaterial,och detta skedde
under 1830—40-talen i större utsträckning,
särdeles i Skåne, men även i de
herrgårdsstammar som bildades i övriga delar av landet (se
Herrgårdsras) var i allmänhet korthornsblod
den verksammaste inblandningen, och den
nutida rödbrokiga svenska boskapsrasen har
denna inblandning att tacka för sin
jämförelsevis goda gödningsförmåga. Då på 1840-talet
stamholländerihj ordar anskaffades för den
inhemska nötboskapens förädling, framhölls k.
ss. den lämpligaste, där man ville förbättra
gödningsförmågan och kunde bjuda djuren
goda beten eller rik sommarstallfodring. Att
ingen av de då införda stamhjordarna var av
denna ras, berodde på de höga pris, som
framstående avelsdjur av densamma betingade.
Samtidigt infördes av en enskild man, Axel
Dickson, en korthornshjord till Kyleberg i
östergötland, i vilket län rasen vann en rätt
stor spridning. Då sedan, under
1850—60-talen, intresset för kreatursgödning ökades och
en regelbunden export av slaktdjur kom i gång,
blev allt mer vanligt att som korsningsmaterial
för förbättring av djurens gödningsförmåga
använda korthornstjurar. Sådana anskaffades
även till stamholländerihj ordar av annan ras,
så t. ex. till ayrshirehj or därna å Ultuna och
Riseberga. År 1864 uppställdes vid det
nyinrättade lantbruksinstitutet å Alnarp en
importerad stam av k., likasom även en dylik
anskaffades till Säbyholm i Skåne (1869). Från
dessa hjordar men i synnerhet den å Alnarp
spreds under den följande tiden avelsdjur av k.
huvudsakligen för korsning. Då man från
1890-talet allt mer övergick till renavel även
inom nötboskapsskötseln, var en naturlig följd,
att korthorns-rasen skulle övergivas, då den
visat sig snarare nedsätta än öka
mjölkavkastningen, varpå nötboskapsskötseln överallt
i landet huvudsakligen var riktad. Denna
förändrade uppfattning visade sig däri, att
Alnarpshjorden år 1901 försåldes, och samma
öde drabbade småningom de få övriga
kort-hornsstammarna i riket, sist antagligen den å
Krusenhof i östergötland år 1912. Då den
första avelscentertävlingen utlystes år 1903,
bl. a. även för k., ansågs ingen besättning av
rasen kunna ingå i denna tävlan.
Korthuvad. Se Nötboskap.
Kosmäre. Se Lucern.
Kortslutning. Se Energiöverföring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
