Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Könsdrift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699
fullt tilltal, sedan man fängslat hop benen och
medan i—2 man hålla ned huvudet med halsen
sträckt bakåt.
Skygghet och skenvana förorsakas
ibland av synfel eller ett övermått av
stallkurage, men även därav att djuret aldrig under
uppväxten vänjts till förtroende för sina herrar
eller den yttre världens konstigheter. För att
förtaga en häst fruktan för en sak är enda
sättet att under smekningar få honom fram
att nosa därpå Hästen har i överläppen ett
mycket rikt känselnervsystem. Körning med
skygga hästar kräver synnerlig påpasslighet
och fin tömhantering. Vill han kasta åt sidan
eller vända, duger ej att blott draga på ena
tömmen, utan då behöves pisksnärten framme
på halsen. Även då han vill skjuta baklänges,
måste piskan tala och det med kraft.
Skenvanan kan näppeligen tagas ur en häst på
annat sätt än att »låta honom skena sig trött»,
vilket kan ske, om man har en lång backe
framför sig eller på rak väg eller stort fritt fält, ss.
en isbelagd sjö, och om man känner sig ha
styrmakt över honom —och kan hindra honom
att »sätta huvudet fast i bringan». Då kan
man låta det gå, tills han tröttnar, och då med
piskan driva honom att fortsätta. Annars är
bäst att söka få hejd på honom i början genom
att dela på tömmarna och giva kraftiga
kors-ryckar. Måttligt skarpa betsel, t. ex. en
rund-kantad saxträns (se Betsel), kan likasom
stång-betsel för ett eller annat tillfälle vara
verksamt men gör i längden munnen känsellös.
Betsel, som framkalla smärta, driva hästen
till förtvivlan, och sedan väjer han inte för
någonting. En klädd ked je träns (Vidells) eller
en dubbelledad vriden körträns äro i de flesta
fall tillräckligt skarpa. Deras verkan kan
förstärkas genom amerikansk uppkäkstygel eller
si ej f tygel (enl. Wrangel) eller genom ett hårt
snöre från tygelsöljorna lagt över näsryggen
Hästar som slå hindras därifrån
genom svanståg eller slagrem, enkla och beprövade
medel.
Linslagare äro i allmänhet nervösa
och kittliga hästar, som oroas av att skälmar
eller draglinor komma i beröring med huden.
Genom smekning och gnidning bör man vänja
dem därvid samt att börja med — utom
slagrem eller svanståg — använda förlängd svängel,
på vilken draglinorna undan för undan makas
inåt.
Att hästar vifta och taga tömmen
med svansen, beror på en nervositet, som knappt
går att bortarbeta, möjligen genom att i
stallet låta dem stå med tömmar och linor lagda
under svansen i olika lägen. Säkrast är att
använda ett snöre fäst i svansen och löpande
mellan bakbenen fram till bukgjorden. Om
hästen får en töm under svansen, lönar sig ej
att försöka att draga dän den, ty då kniper
hästen blott till än värre, utan om man lugnar
sig, brukar hästen snart giva efter, så att den
slaka tömmen glider ned. Kommer man åt,
kan man taga tag i och lyfta svansen, men
måste vara påpasslig för att parera försök att
skena, slå o. dyl.
• Hårdmunthet kan bero på svåliga
laner och kan ibland kräva operation, men är
ofta en följd av för skarpa bett och en hård
körhand. Tjocka, släta stålbetsel och mjuka,
klädda kedjebetsel kunna göra en hård rmm
känslig.
Hästar, som äro lösa i mun eller som
krypa bakom bettet, behöva också
milda betsel,
För snedmunta hästar har man
konstruerat bett med ena halvan skarpare än den
andra. Är icke orsaken den samma som vid
hårdmunthet, torde en dubbelringad träns med
oledad bom vara lämpligast. A. B—n.
Körsbärskåda, ett gummi artat ämne, c
e-r a s i n, som utflyter från sår på stammar
av körsbärs- och plommonträd. Skiljer sig från
(arabiskt) gummi genom att den icke
fullständigt löses i vatten. Se Kolhydrat, III.
Körsbärsmal, Argyresthia ephippiella Fabr.,
en med rönnbärsmal besläktad och dem
liknande fjäril, vars larv vid knoppsprickningen
tränger in i körsbärsträdens knoppar och
ur-äter dem. Arten är allmän och gör stundom
avsevärd skada. Något verksamt medel mot
densamma är ej känt. A. T—-n.
Körsbärsmögel. Se Fruktträdsmögel.
Körsbärsplommon. Se Körsbärsträd.
Körsbärsträd tillhöra släktet Prunus av
stenfruktfamiljen, Drupaceæ. Odlade k.
tillhöra 2 arter: fågel- eller sötkörsbär,
P. avium L., utmärkt av högvuxet, upprätt
växtsätt, stora, något skrynkliga blad med
glandier vid skaftets övre ände och söta frukter;
samt s u r k ö r s b ä r, P. cerasus L., som är
mera lågvuxet, ofta buskformigt med veka,
m. 1. m. hängande kvistar, smärre, glatta blad
utan glandier, stor benägenhet att utskjuta
rotskott samt sura frukter. — Den förra
odlades i södra Europa redan under stenåldern,
under det att den senare säges hava införts
från Svarta-havstrakterna till Rom år 79 f. Kr,
Båda förekomma förvildade i Europa. De
talrika odlade sorterna indelas i följande grupper:
I. Sötkörsbär: 1. Fågelbär, små
frukter med löst kött 2. Bigarrå, stora
bär med fast kött. 3. Hjärtkörsbär,
stora frukter med löst kött.
II. Sur körsbär: 4. Möre Her,
lågvuxna träd med hängande kvistar, rödbruna
frukter med röd saft. 5. Klarbär, småträd
eller buskar med hängande kvistar, röda frukter
med ofärgad saft.
Odling. K. äro utpräglat kalkälskande
och nå bästa utveckling och avkastning inom
silurområdena i Skåne, öster- och
Västergötland, i Grennatrakten samt på Gottland och
Öland. Sötkörsbär odlas knappt med fördel
norr om Mälardalen, men surkörsbär ända upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
