Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ledgångarnas sjukdomar - Ledkapsel - Ledkroppsprincip - Ledning - Ledum - Lega - Legering - Leghorn - Legostadga - Legumin - Leguminos - Lejongap - Lejontand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föranleda ledkapselns bristning och varet sprida
sig i kringliggande delar eller upptagas i
blodet och framkalla varförgiftning.
Behandlingen består huvudsakligen i tappning av
leden och spolning med antiseptiska lösningar
(Carrels lösning, vätesuperoxid). Även
insprutning av antistreptokockserum visar ofta
gott resultat.
Kronisk serös ledinflammation.
Se Galla, 2.
Kronisk torr ledinflammation.
Se Ringkota, Spatt.
Ledvrickning består i en förskjutning
av ledytorna med därav följande alltför stark
uttänjning och stundom bristning av
ledbanden. Vrickningar kunna vara ofullständiga
(distorsioner), då ledytorna ej bragts ur sitt
läge, eller fullständiga (urledvridning,
luxation), då ledband och ledkapsel sönderslitits
och ledytorna avlägsnats från varandra.
Vrickningar förekomma mest i de nedre
ledgångarna, ss. i kot- och kronled samt i hasen,
och kännetecknas av samma symtom som vid
den akuta ledinflammationen, nämligen smärta
vid böjning, sträckning eller vridning av leden,
hetta och ansvällning samt halta.
Behandlingen är som vid akut ledinflammation
samt framför allt stillhet under tillräckligt
lång tid. Vid luxationer är rörligheten i leden
upphörd, och den nedanför liggande delen av
lemmen antager en m. 1. m. abnorm ställning.
Luxationer förekomma mest hos kor och då
vanligast i lårleden, till följd av att djuren
halka med benet utåt (fläka sig) på hala
båsgolv. Oftast äro luxationer hos större husdjur
förenade med så betydande skador å ledband
och ledkapsel, att ett återförande av ledytorna
i deras rätta läge (reposition) sällan lönar sig,
men hos smärre djur kan efter repositionen
anläggas förband, som fixerar leden, tills
läkning sker. Hos hästen är föreningen av benen så
stark, att luxation knappt förekommer annat
än i förening med benbrott. En form av
luxation, som dock stundom förekommer hos
hästen, är vrickning eller rättare upphakning av
knäskålen, vilket består däri, att knäskålen
fastnar på den s. k. kägelprocessen på
lårbenets nedre ände, varigenom böjning av
knäleden omöjliggöres. Benet föres då fram i en
båge utåt med tån släpande i marken.
Åkomman förekommer i synnerhet hos unga hästar.
Stundom återtager knäskålen av sig själv
det rätta läget och rörligheten i leden
återställes, men upphakningen kan upprepas,
vilket i synnerhet inträffar, då hästen reser
sig, och kan småningom leda till för stark
uttänjning eller t. o. m. bristning av knäskålens
band. Knäskålen återbringas lätt i läge,
genom att knäleden av en medhjälpare
sträckes, genom att nedre delen av lemmen medelst
ett om kotleden lagt rep drages framåt, under
det att man själv med båda händerna fattar
om knäskålen och skjuter eller drager den utåt
och nedåt. För att förekomma förnyad
upphakning ingnides en skarpsalva omkring
knäleden och hästen hålles i stillhet och hindras
genom lämplig uppbindning att lägga sig
under de närmaste dagarna. Vrickning av
knäskålen förekommer stundom även hos kor
och hundar. E. N—m.
Ledkapsel. Se Skelett.
Ledkroppsprincip. Se Smältbarhet.
Ledning. Se Energiöverföring,
Vattenledning.
Ledum. Se Skvattram.
Lega. Se Arrende.
Legering. Se Metall.
Leghorn, höns av ursprungligen italiensk
härkomst, benämnda efter staden Livorno (på
engelska Leghorn), men först bemärkta i Förenta
staterna som en framstående värpras och sedan
spridd därifrån. Likasom övriga Medelhavsraser
hava L.-höns smärt, upprat kroppsbyggnad,
enkel kam med djupt nedskurna, regelbundna
taggar, hos tuppen uppstående, hos hönan under
värptiden överhängande. Ansikte och haklappar
äro röda, öronskivor vita. Ben och tår äro gula.
De äro mycket livliga, flyga gärna, behöva
därför mycket utrymme men kunna i frihet själva
samla en stor del av sin föda. De äro mycket
härdiga, flitiga värpare, särdeles på
eftervinter—sommar, men dåliga ruvare. Kycklingarna
växa och fjädras fort och kunna, om tidigt
födda, börja värpa t. o. m. före 5 månaders
ålder. Dåliga slakthöns.
Finnas i flera färg varieteter. Vanligast äro
vita l., rent vita med gul näbb. Rätt
allmänt hållas även bruna (rapphönsfärgade)
l., med rödbrun färg på huvud, halskrage,
vingbåge, rygg och sadel, med svartgrön
strimma på halskragens och sadelns fjädrar samt
svarta och bruna vingfjädrar; hornfärgadnäbb.
Är något lugnare och mer lättgödd än vit.
Se fig. i art. Höns. Ancona är en
varietet med svarta, vitspetsade fjädrar, bildad
genom korsning av vit och svart 1. Den vita
färgen blir för varje fällning mer
framträdande.
Legostadga. Se Tjänstehjonsstadga.
Legumin. Se Äggviteartade ämnen.
Leguminos. Se Baljväxter.
Lejongap, Antirrhinum majus L., en ytterst
allmänt odlad, från Sydeuropa härstammande
ört av skeplingfam. Scrophulariaceœ. De i det
oändliga växlande, maskerat läppformiga
blommornas brun-, gul-rött eller vitbrokiga
färgspel och dess lätta odling göra arten till en av
blomsterrabatternas mest omtyckta växter.
Plantorna uppdragas i bänk och utplanteras
på kalljord. Vanligen blir den blott i-årig,
i det att den går ut under vintern, men om
den nedskäres och inplanteras samt under
vintern skyddas för sträng köld, kan den
följande sommar åter växa och blomma rikt. Jfr
Blomsterodling: på kalljord.
Lejontand. Se Maskros.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
