Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lemmel - Lepidium - Lepidosaphes - Lepiota - Leporider - Leptit - Leptosphæria - Lepus - Lera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lemmel, små sorkartade gnagare, som
förekomma i barrskog och fjälltrakter. Mest känd
är fjäll-lemmeln, Myodes Lemmus L.,
ett omkring 15 cm. långt, gul- och
svart-brokigt djur med kort (1.5 cm.) svans;
förekommer i fjälltrakter, där han bor i hålor
i marken och lever av växtämnen. Vissa år,
då de förökat sig starkt, tåga lemlarna i otaliga
skaror ned åt skogs- och slättbygder och kunna
därvid göra skada genom att aväta gräset.
I mellersta Sveriges granskogsområde från
Jämtland—Ångermanland till
Värmland—Västmanland förekommer den mindre
(kroppslängd knappt 10 cm.) skogslemmeln,
Myodus (Lemmus) schisticolor Liljeb., som är
ovan svartgrå med en rödbrun fläck, under
ljusare och luktar mysk. Han märkes
vanligen föga, men även denna art förökas
somliga år starkt och företager då vandringar.
Lepidium. Se Krasse.
Lepidosaphes. Se Sköldlöss.
Lepiota. Se Fjällskivling.
Leporider. Se Kanin.
Leptit. Se Bergart, I.
Leptosphæria. Se Stråknäckare.
Lepus. Se Hare, Kanin.
Lera. A. betecknar i dagligt tal en
jordart, som i fuktigt tillstånd är smidigt formbar
(plastisk), för vatten svårgenomsläpplig och
vid torkning lätt hårdnar, har en egendomlig
lerlukt och häftar i torrt tillstånd vid tungan:
De i naturen förekommande lerorna äro dock
alltid en blandning av olika beståndsdelar (se
Jord), bland vilka endast de delar böra
betecknas som lera, vilka vid utröring i vatten
bibehålla sig uppslammade under något längre
tid (se Jordanalys, mekanisk) och utfällas vid
tillsats av kalk eller en saltlösning. I 1. ingå
smådelar av sten, vilka inom kornstorleken
0.02—0.002 mm. diameter (enligt Atterberg)
betecknas som slam, stoftsand eller
mjuna, och som, fri från finare lerdelar,
bildar en icke plastisk massa. Smådelar med
mindre än 0.002 mm. diam. betecknas som
egentlig lera eller finler och
utmärkas av att de äro kolloider och bilda en
plastisk massa samt under mikroskopet visa
s. k. molekylarrörelse. Denna egentliga l.
utgöres i de lerjordslag, som i vårt land
förekomma som ytjord, dels av i saltsyra lösliga,
formlösa ämnen, nämligen förvittringssilikat
(zeoliter), järnoxid- (ferri-) och lerjordshydrat
samt fällt kalciumkarbonat, dels av i saltsyra
olösliga men i koncentrerad svavelsyra lösliga
delar, som pläga betecknas som kaolin
men huvudsakligen torde utgöras av
glimmer-flittror och av verklig kaolin blott i leror, som
bildats i varmt’ klimat och i de till äldre
geologiska formationer hörande eldfasta
lerorna.
B. Lerjord betecknar dels aluminiums
oxid (se Aluminium), dels sådan jord, som till
följd av sitt innehåll av l. har dennas
egenskaper. Då dessa egenskaper motverkas av andra
blandningsdelar i jorden, kan lerjord ej
definieras genom viss procenthalt av egentlig
lera, utan lämpligen så, att lerjord kallas jord,
som i fuktigt tillstånd har så stort sammanhang,
att den vid plöjning av öppen åker bildar
sammanhängande tiltor och i torkat skick
kan bilda hårda kokor. Lerjordens
sammanhang och formbarhet likasom dess övriga
utmärkande egenskaper härröra av de kolloidala
lerartade ämnena, men jämte dessa innehåller
all lerjord även större mängd av grövre
sten-flittror och stenkorn, och ju finkornigare dessa
äro, desto mindre egentlig lera behöves för att
giva jorden lerjordens utmärkande egenskaper
(se Jord).
Till följd av lerjordens stora sammanhang,
benägenhet att i fuktigt tillstånd klibba och
att vid torkning hårdna kräver dess
bearbetning stor kraft och mycken försiktighet, då
bearbetning i alltför fuktigt tillstånd hopsmetar
leran och förstör hennes kornstruktur.
Dröjsmål med bearbetningen, tills jorden torkat,
nödvändiggör den hårdnade jordens
sönderbrytning och kokors krossning, vilket kräver
mycket arbete och omöjliggör ett
tillfredsställande bruk på jorden, som härvid blir en
blandning av kokor med stoftfin jord, som vid
nederbörd lätt sammanflyter.
Lerjorden har stor vattenhållande förmåga,
sväller genom det upptagna vattnet och
sammankrymper sedan vid torkning, varigenom
sprickor kunna uppstå, som öppna jorden för
uttorkning. Den har stor kapillär
ledningsförmåga, men vattnet stiger i tät lera ytterst
långsamt, varför vattnets stigning från djupt
liggande grundvatten vid stark avdunstning
ej hinner ersätta det bortgående vattnet, utan
jorden kan starkt uttorka i ytan, trots det
grundvattnet finnes inom den kapillära
ledningens djup. Den starka kapillära ledningen
och jordens förmåga att kvarhålla vatten gör
jorden vid högt grundvattenstånd våt och
kall. Dessa lerjordens egenskaper mildras i
hög grad, då den har kornig struktur (se Jord:
Struktur). Den håller sig då lucker, kräver
mindre kraft vid bearbetningen, släpper genom
vatten, så att den mindre lätt blir
vatten-dränkt. Jordens behandling bör därför hava
till mål att bringa den i kornstruktur och
bibehålla denna. Detta vinnes huvudsakligen genom
att med öppen och täckt dikning samt, om så
behöves, genom vattenfåror avleda vattnet
väl, så att de korn, vari jorden vid frysning
uppdelas, icke vid upptinandet åter
sammanflyta; höstplöjning befordrar jordens
sönderfrysning, och på vår och sommar bör
bearbetningen ske i rätt tid, då jorden är bekväm, samt
framför allt gå ut på att hålla ytjorden lucker.
Inblandning av mullbildande ämnen samt
kalk och jämte dessa ej alltför fin sand äro
också ägnade att göra lerjorden lättare och
mer benägen att bibehålla kornstruktur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
