Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luft ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oCt^/^V
737
L. har den största betydelse för växter och
djur dels genom sin inverkan på belysnings-,
värme- och fuktighetsförhållanden, dels genom
tillförsel av syre för andningen och kolsyra för
växternas näring (assimilation) samt dels som
källa för växternas kvävenäring (se Värme,
Andning, Syre, Kolsyra, Kväve).
Mellan växter och djur å den ena sidan och
luftkretsen å den andra äger ett ständigt
ämnesutbyte rum. Såväl växter som djur upptaga
vid andningen syre och avgiva kolsyra samt
vattengas, men därjämte upptaga växterna i
ljus kolsyra, som de vid assimilationen
sönderdela under avgivande av fritt syre (se
Andning, Näring, I). Då växternas förbrukning av
syre och avgivande av kolsyra vida överväges
av det motsatta gasutbytet, men djuren
oavbrutet borttaga syre och avgiva kolsyra, hava
växter och djur i stort sett en motsatt
inverkan på luftens sammansättning: växterna
rena under dagen luften från den av dem under
natten och av djuren ständigt, liksom genom
förbränning, multning m. m., alstrade kolsyran
och återgiva luften syre, varför ock den fria
luften i stort sett bibehålles vid oförändrad
sammansättning. Där åter den fria
luftväxlingen är hindrad, kan luften bliva förskämd
av ökad halt av kolsyra, vatten m. m. genom
djurs andning och utdunstning samt genom
av jäsningar, multning m. m. skeende
sönderdelning av organiska ämnen.
För växterna skulle en större tillgång på
kolsyra (koldioxid) medföra en starkare
assimilation och tillväxt, om övriga livsvillkor —
ljus, värme, vatten och näring — funnes i
därför tillräcklig mängd, men en verksam
tillförsel av ökad mängd gasformig kolsyra synes
vara i stort sett omöjlig annat än i slutna
växthus (se Kolsyra). Människor och djur
behöva däremot, då de leva i slutna bostäder
eller stall, få den förskämda luften renad från
kolsyra, fuktighet, ammoniak, svavelväte och
andra av dem avgivna gaser samt stoft, vilka
nedsätta djurens ämnesomsättningar och verka
ohälsosamt. Detta bör ske genom särskilda
åtgärder för luftning eller ventilation (se d. o.).
Luftens fuktighet, i. Den
atmosfäriska luften innehåller alltid vatten, som
härrör från avdunstningen från hav, sjöar,
vattendrag och den fasta marken likasom frän
växters och djurs utandning (transpiration).
Denna fuktighet är av den största betydelse
för såväl den döda som den levande naturen.
På luftens fuktighet beror ej blott
nederbördsmängden utan även den omfattning, vari
förvittring och andra kemiska omsättningar äga
rum." I fuktig 1. sker förvittring, rostning och
andra förändringar av metallytor samt
organiska ämnens sönderdelning (förmultning m.m.)
långt starkare än i torr 1. Avdunstningen från
växters yta avtager i jämnbredd med
luftfuktighetens stegring. En högre fuktighet är
därför ägnad att göra växterna saftiga och frod-
vuxna, en lägre att göra dem torra och fasta.
Växterna anpassa sig efter den rådande
luftfuktigheten, så att de genom hopkrympning
av den avdunstande bladytan skydda sig mot
stark avdunstning; i denna riktning verka
barrträds och hedväxters smala blad; i
allmänhet motstå också sådana sorter av
sädesslagen, vilka hava smala blad, torka bättre än
bredbladiga sorter. — Luftens fuktighet växlar
till sin mängd efter olika förhållanden, bland
vilka värmegraden intager ett framstående
rum. Den bestämmer den mängd vatten, som
ett visst mått 1. kan innehålla. Ju varmare
luften är, desto mer fuktighet kan den upptaga
och hålla löst i gasform. Om luften har så hög
fuktighetshalt, som den vid den givna
värmegraden kan upptaga, eller är mättad med
fuktighet och så värmegraden sjunker, så kan
luften ej kvarhålla så mycket vatten, utan
överskottet utfaller i vätskeform (dagg,
dimma, moln), under det att tvärt om en 1., som är
mättad med fuktighet, kan upptaga mer
vatten, då dess värmegrad stiger. Den punkt,
vid vilken luften är mättad med fuktighet,
daggpunkten, motsvarar således olika
fuktighetshalt vid olika värmegrader. Luftens
absoluta fuktighet eller den mängd vatten
i gram, som innehålles i i kub.-m. L, framträder
icke för känseln och annan direkt iakttagelse,
utan härvid är den relativa fuktigheten
bestämmande, d. v. s. förhållandet mellan den
förefintliga fuktigheten och den vattenmängd,
som luften vid den givna värmegraden
innehåller vid full mättnad. En varm
sommardagsmiddag kan luften kännas torr och verka
uttorkande, men på aftonen, då luften avkylts,
kännas fuktig och avsätta dagg, utan att dess
absoluta fuktighet ökats. Att sommarluften
i allmänhet känns torr men höstluften fuktig,
beror också huvudsakligen på skillnad i den
relativa fuktigheten, som är föranledd av
temperaturskillnaden. Under det att * den
absoluta fuktigheten i stort sett är högst
under högsommaren och lägst under vintern,
är den relativa lägst på försommaren (maj,
juni) och högst under vintern. Likaså är den
absoluta fuktigheten i allmänhet högst men
den relativa lägst något efter middagen. På
sommaren är dock den absoluta fuktigheten
på slättlandet vanligen högst vid 9-tiden på
morgon och kväll, beroende på
luftströmningen. Luftens fuktighet påverkas även av
lufttrycket, luftströmmarna, förefintligheten
av avdunstande vattenytor och av
växtligheten m. m. Högt lufttryck medför sålunda
strömningar från högre, kallare och torrare
luftlager och därmed lägre luftfuktighet;
havsvindar medför fuktig men landvind torrare
luft. Luftens f. är större i sump- och
sjötrakter än över torrt land; den stiger med
växtlighetens massa och är sålunda under i övrigt
lika förhållanden högre i skogstrakter än på
skoglös slätt och lägst över hedar och öknar.
47—213320. Lantmannens uppslagsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
