Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74i
Hasten bör därför även efter tillfrisknandet
hållas isolerad i minst 4—6 veckor, vilket bör
iakttagas även med friska hästar från
besättning, där sjukdomen förekommit. Anledning
finnes nämligen att antaga, att en häst, som
upptagit smittämnet, kan sprida sjukdomen
redan under inkubationstiden, innan ännu
några tecken till sjukdomen visat sig hos
honom själv, och faran synes t. o. m. vara störst
i början av sjukdomen. E. N—m.
Lungsjuka, elakartad, är en hos nötkreatur
förekommande smittsam lunginflammation i
förening med lungsäcksinflammation.
Inkubationstiden är i allmänhet ganska lång, 5—6
veckor. Sjukdomen har långsamt förlopp och
utbreder sig långsamt i en besättning. I början
märkes endast en kort, smärtsam hosta i
synnerhet vid rörelse, och först efter en eller annan
månad visa sig mera tydliga symtom, ss. feber,
besvärad andning, flytning från mun och näsa
samt stark avmagring. I 30—50 % leder
sjukdomen sedan inom några få veckor till
döden. Sjukdomen förekommer f. n. ej i vårt
land men har uppträtt här några gånger under
senare hälften av 1800-talet och hör till de
smittsamma sjukdomar, mot vilka särskilda
åtgärder äro föreskrivna till förekommande av
deras införande och för deras bekämpande
inom landet. Se Sjukdom, smittsam.
Lungsäcksinflammation. Se
Brösthinnein-flammation.
Lunnefågel. Se Alkfåglar.
Lunning, Lunnväg. Se Virkesdrivning.
Lupin, Lupinus, släkte av baljväxtfamiljen,
Leguminoseæ, utmärkt genom fingrade blad
på en upprat stjälk, vilken i sin topp bär en
enkel blomklase samt långsträckta, mångfröiga
baljor med något plattade, svagt njurformiga
frön. Växten har stor förmåga att med
bakteriers hjälp binda luftkväve och är därför
rik på äggvita i alla sina delar. På grund av sitt
innehåll av bittra och giftiga ämnen, som
framkalla sjukdom, lupinos (sed. o.), användas
såväl örtstånd som frön mindre och blott med
iakttagande av särskilda försiktighetsåtgärder
(se nedan) till foder, men däremot ha
lupiner sedan gammalt, redan hos den gamla tidens
romare, använts till gröngödsling, vilket bruk
under senare delen av 1800-talet återupptogs
i Tyskland och sedan vunnit stor utsträckning.
Härtill användes mest gul 1., L. lutens L.,
en i-årig, mer än alnshög, bladrik ört med gula
blommor och gulvita, svartprickiga frön, vilka
innehålla omkring 40 % äggvita och väga omkr.
130 g. per 1,000 st. och 78 kg. per hi. Halten
av kväve är i örtståndet omkring 0.5 %
motsvarande 3 % råprotein i färskt och 15—18 %
i torrt grönfoder. Vit 1., L. albus L., med vita
blommor, är i övrigt lik föreg, men mognar
senare och ger mindre skördemängd. I Sverige
brukas till gröngödsling mest den blåblommiga
blå 1. kaffe-lupi ne n, L. angusti†olius
11,., på grund av sin snabbare växt. Liksom de
föregående härstammar den från södra Europa.
Fröna äro mera trinda, grå, brunmarmorerade,
abs. v. omkr. 170 g., hi. vikt 80 kg. Som
prydnadsväxter odlas flera arter, ss. den
ettåriga L. hirsutus L. med vanligen blå, stundom
vit- och röda blommor och den i senare tider
frambragta L. Cruikshankii hybridus Hört.
samt den fleråriga nordamerikanska L.
poly-p hy Hus Dougl. m. fl.
Odling på åker förekommer i Sverige
blott till grönfoder, då fröet ej här hinner
säkert mogna och torka, och förekommer så
gott som uteslutande i landets sydligaste delar,
ehuru försök därmed haft framgång ännu högt
uppe i Norrland, samt brukas huvudsakligen på
kalkfattig sandjord. L. är nämligen
kalksky-ende (se d. o.). För att framkalla rik besättning
med kvävebindande rotbakterier ympas
utsädet med kulturer av den på 1. specialiserade
bakterieformen eller jorden med ympjord från
fält, varpå nyligen med framgång odlats 1.;
särdeles är detta behövligt då 1.-odling börjas.
Se Baljväxtbakterier, Jordympning.
Sådden sker på våren, men till grönfoder ej
alltför tidigt, emedan ogräset eljest lätt får
överhand över de på våren långsamt växande
lupinerna, om dessa ej hackrensas.
Utsädesmängd vid bredsådd intill 200, vid radsådd med
2 5—3° cm. radavstånd omkr. 150 kg.
Myllningsdjup 2—3 cm. Jorden gödslas med fosfat
och kalisalt, vilket senare motverkar den
ogynnsamma inverkan av högre kalkhalt i
jorden. Blå 1. giver en skörd av 20—50 ton
färskt grönfoder, motsvarande 5—13 ton
torkat och 100—250 kg. kväve per ha.
Som trädgårdsväxter äro lupiner
lätt odlade. De gå bäst till på varm, solig
plats. Fröet sås på fritt land, de fleråriga, som
väl tåla omplantering, även i kruka för
utsättning av plantor.
Till foder användas 1. ej i Sverige, men
däremot något i Tyskland, sedan de giftiga
ämnena utdragits. Detta sker genom att fröna,
med eller utan föregående svallning i kallt
vatten, uppvärmas i 80—ioo° vatten under
1—2 timmar, så att deras innehåll av äggvita
koagulerar, varefter de tvättas i kallt vatten
med upprepade ombyten, tills den bittra
smaken försvunnit. Utlakningen sker även med
5 % kalilut eller 1/i % saltsyra eller 5 %
koksaltlösning. Genom utlakningen förloras
omkr. 1/5 av frönas massa. Därefter utfodras
lupinerna antingen fuktiga, krossade eller
ångtorkade och skrotade. Grönfoder plägar
utfodras, sedan det legat utsatt för regn för att
utlakas.
Lupinos, sjukdom, som uppkommer efter
utfodring av lupiner, vilka innehålla till sin
art mindre kända giftämnen, yttrar sig genom
brist på foderlust, feber och gulsot. Kan efter
1—2 dagar leda till döden. Botemedel är ej
känt.
Lus. Se Ohyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
