Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manioka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
757
Manioka, köttiga rötter av
maniok-eller kassava Id usken, Iatropha
Manihot L., en till törelväxternas familj,
Euphor-biaceœ, hörande, i det tropiska Sydamerika
vildväxande art. Dessa rötter, som äro mycket
rika på stärkelse, användas, stundom även i
Sverige, som råmaterial för brännvinsbränning
och beredning av stärkelsemjöl. Återstoden,
sedan detta frånsiktats den malda m.-roten,
användes under namn av maniok a kli
som foder, vilket till följd av sin höga halt av
kolhydrat (ända till 80 %, varav omkr. 55
stärkelse, 6 växttråd och återstoden
pentosaner) samt låga proteinhalt (2.5 %) bäst passar
till gödfoder. 1.1 kg. därav motsvarar 1
foderenhet.
Mankam, övre randen av hästens hals,
uppbär manen. Se Hals och fig. vid art. Häst.
Mankbrott. Se Brytsår: selbrott.
Manke har till underlag de höga tornutskotten
från de första bröstkotorna (se Skelett och Häst,
fig.). Dess högsta punkt bildas hos hästen av
5:e bröstkotans tornutskott; bakom detta
avtaga de småningom, och där tornutskotten bliva
lika långa, övergår manken i ryggen. En lång m.
sträcker sig hos hästen till 15—16 bröstkotan,
en kort slutar vid den 9—10. Mankens höjd
över ryggens högsta punkt är i medeltal 8—10
cm. I avseende på formen skiljer man mellan
en tunn eller skarp, d. v. s. från sidorna
hoptryckt, och en bred eller avrundad m.
Fordringarna på manken hos hästen böra rätta sig
efter det ändamål, varför han hålles. Hos
ridhästar bör han vara lång, hög och tunn.
En lång m. stärker ryggen, som därigenom
blir kortare, och sadeln får det rätta läget
men kommer, om manken är kort, för långt
fram, så att dess främre rand kommer i
beröring med bogbladets övre ände, varav följer,
att hästen lätt blir bruten, förutom att
ryttarens tyngd kommer att för mycket belasta
frambenen. En, tunn och hög m. ger ett gott
sadelläge, och de höga tornutskotten från de
främre bröstkotorna befordra verkan av de
från dem utgående hals- och ryggmusklerna
samt stärka därigenom ryggen och underlätta
halsens rörelser. Vagnshästar, hos vilka man
önskar en god resning på halsen, böra också
hava en hög m., varemot dess längd och form
hos dem är av mindre betydelse. Hos
arbetshästar önskar man en bred, avrundad m.,
tydande på en fyllig muskulatur och brett
bröst med väl välvda revben.
Hos nötkreatur och får bör manken vara
rak, d. v. s. gå i en linje med ryggen. En hög
m. förekommer oftast hos sent utvecklade,
primitiva raser och betraktas hos förädlade
raser som fel, tydande på en återgång till den
oförädlade typen. Till mjölktypen hör en
tunn, från sidorna hoptryckt m., hos gödtypen
däremot en bred, avrundad på grund av den
fylligare muskulaturen. Kluven kallas manken,
då bogbladens övre rand skjuter ovanför rygg-
linjen, vilket stundom förekommer hos äldre
mjölkkor och alltid är ett tecken till en viss
slapphet i muskulaturen och konstitutionen i
sin helhet. E. N—m.
Mankmått. Se Mätning av husdjur.
Mannagryne, mannagräs, Glyceria †luitans
R.Br., ett i diken och andra söt
vattensamlingar vanligt gräs med slaka, på vattnet
flytande blad och långsmala, borstlösa ax
samlade i en upprat, smal vippa. Gräset, som fått
sitt namn därav, att dess frukter förr användes
till beredning av mannagryn, ätes begärligt
av kreaturen men förekommer sällan i sådan
mängd, att det har någon ekonomisk betydelse.
Manometer. Se Ångpanna.
Man- och svans-skorv är en hos hästen
förekommande särskild form av ekzem, som
angriper endast mankammen och svansroten.
Sjukdomen åtföljes av stark klåda, och genom
hästens ständiga skubbningar blir huden på
nämnda ställen sårig och småningom starkt
förtjockad, och taglet avfaller (tagelmask).
Lämpligaste behandlingen är, att de angripna
ställena ingnidas med grönsåpa, som efter
10—15 min. borttvättas med varmt vatten,
varefter tvättas med 3 % kreolinlösning, eller
ock användes ingnidning med kreolinliniment,
bestående av kreolin och grönsåpa, av vardera
100 g., och utspädd sprit, 50 g. Behandlingen
upprepas en a två gånger dagligen, tills
läkning visar sig. Ett oeftergivligt villkor för gott
resultat är, att hästen genom lämplig
uppbind-ning hindras från att skubba sig, vilket eljest
i hög grad försvårar läkningen. E. N—m.
Mantal. Enheten för utgörande av den
fastigheterna åliggande skattskyldighet
utgjorde av ålder mantalet, ursprungligen alltså
ett mått på en viss fastighets
avkastningsförmåga och skatteförmåga. Sålunda skattlagda
fastigheter benämndes hemman. I äldre tider
var mantalet grunden för utgörande av de
flesta skatter och besvär, som vilade på jorden,
grundskatterna (se Beskattning). Med
grundskatternas och indelningsverkets avskrivning
har nämnda betydelse till största delen
bortfallit. Fortfarande beräknas emellertid efter
mantalen andelarna i vissa tillhörigheter, exempelvis
allmänningar, som äro gemensamma för flera
fastigheter. M. motsvaras beträffande Dalarne
och Norrland ofta av andra beteckningar,
såsom öresland och penningland, seland m. m.
De fastigheter, som fått m. sig åsätt, kallas
hemman till motsats mot lägenheter,
vilka icke ansetts nog betydande att få
mantalsbeteckning. Jfr Fastighetsregister.
Marasmius. Se Brosksvamp.
Marbuske betecknar ett vanligen genom
överskärmning av högre träd eller andra
ogynnsamma omständigheter undertryckt och i sin
utveckling hämmat träd. Både granen och
tallen kunna uppträda som marbuskar eller
mar-träd. Margranen har, om den ej är alltför
undertryckt, stor förmåga att utveckla sig vi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
