Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjölksocker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7S6
meterhög ört med vida kringkrypande
rotstockar och uppräta, ogrenade stjälkar, som
i toppen bära en praktfull klase av stora röda
blommor, förekommer allmänt i stenig
skogsmark, särdeles å hyggen och på sveder.
Sprider sig lätt ut i mossodlingar, där den snart
blir ett bemärkt men tämligen lätt bekämpat
ogräs. Har sedan gammalt haft anseende som
en god betesväxt och uppgives likasom f j
ällrn., E. alpinum L.; som växer på fuktiga ställen
i fjällen, vara mjölkdrivande. De hava också
hög halt av näringsämnen (12—14 % protein
och 50—60 % kvävefria extraktämnen) och
hög (90 %) smältbarhet, men åtminstone den
förra är föga begärlig för nötkreatur.
Mjölmask, Se Mjölbagge.
Mjölon, Arctostaphylos uva ur si L. 1.
officinalis Wimm., av lingonfamiljen
Vacci-niaceœ, en efter marken krypande, om lingonris
påminnande, vintergrön buske med
jämnbreda-vigglika, under intryckt ådriga blad, vita,
upptill röda blommor och röda, torrt mjöliga
bär. Växer allmänt på torr skogsmark. Hela
växten är användbar för skinngarvning och
färgning (svensk sumask), ger grå färg med
alunbetning, svart med järnvitriol. Bladen
användas som drog; insamlingen sker lättast
så, att grenar på sommaren avskäras och
torkas, varefter bladen avrepas. På fjällhedarna
företrädes m. av samsläktingen ripbär,
A. alpinus Spreng.
Mjölskivling, allmän, Clitopilus orcella
Bull., skivsvamp med vit, i mitten nedtryckt
hatt med vågiga kanter och rödaktiga, på foten
långt nedlöpande skivor, som avsöndra rött
fröstoft. Luktar nymalet mjöl. God matsvamp.
Allmän i skogar och skogsängar.
Mjölöka. Se Mjöldryga.
Mo betecknar i folkspråket fin sand. I
markläran har Atterberg infört ordet för att
beteckna’ de finaste sandpartiklarna, vilka
icke som lera fällas ur uppslamningarna av
saltlösningar, men äro så små, att de giva
jorden en stark kapillär vattenledningsförmåga.
A. satte gränserna för jordgruppens kornstorlek
till 0.02—0.2 mm.
Mojord är i enlighet härmed en st of tf in
sandjord med god kapillär ledning och god
vattenhållande förmåga. Hit hör
huvudsakligen fin glacialsand. Tack vare sin goda
förmåga att kvarhålla fuktigheten kan den vara
en rätt god jord.
Som mo.sand hava geologerna betecknat
ur rullstensåsar och morän jorden
(krosstensgruset) ursköljd fin sand, som ofta finnes
utbredd till större släta sandmoar. Denna jord
är dock oftast grövre än mo i här använd
betydelse och därför mer uttorkande, så att den
bildar en dålig åkerjord, passande bäst för
råg och potatis, men är’ god jordmån för
tallskog (tallmo). Jfr Jord, Sand. ,
Moder, artificiell. Se Kycklinguppfödning.
Moderbeck. Se Tarmbeck.
Modergrop. Se Dikning: Dikessystem.
Moderskola. Se Trädskola.
Modifikation. Se Variation.
Mognad betecknar avslutandet av ett visst
skede i en viss organisms utveckling och
användes särskilt beträffande avslutandet av
frukters och fröns utveckling. Med eftermognad
förstås ämnesomsättningar, som inträda, sedan
frukten eller fröet avslutat sin tillväxt och
övergått i vilotillstånd, och som göra frukter
lämpliga att förtära eller frön grobara.
Frukters mognad visar sig genom att
näringssamlingen och tillväxten upphöra. Torra
frukter avfalla vid mognaden eller öppna sig
för fröspridningen. Saftiga frukter nå vid m.
sin fulla storlek och saftighet, men under
eftermognaden kunna fortgå omsättningar,
varvid deras näringsinnehåll blir lättsmältare
och deras smak förändras genom fortsatt
bildning av socker och smakämnen, ss.
fruktsyror och estrar, vilka giva frukten ärom.
Sockerbildningen sker under inverkan av enzym
genom hydrolys (spaltning under
vattenupptagning) av cellulosa, stärkelse och andra
poly-sackarider (se Kolhydrat) till rörsocker och av
detta till frukt- och druvsocker. Så länge
stärkelse finnes kvar i fruktköttet, ökas
rörsockerhalten, men därefter minskas dettas mängd
genom invertering till frukt- och druvsocker,
som utgöra huvudmassan av den mogna
fruktens sockerhalt. Småningom förbrukas under
eftermognaden sockret och de organiska
syrorna genom andning, så att frukten blir
alltmer fadd och smaklös. Härvid bildas även
alkohol av sockret, särdeles vid luftens
utestängande. De omsättningar, som utgöra
mognaden och eftermognaden, påskyndas
genom högre värmegrad; genom förvaring vid
lägre värmegrad (i källare eller kylrum) hindras
dessa omsättningar.
Rotfrukters och lökars mognad anses
nådd med avslutning av avsättningen av
stärkelse, socker och övriga reservnäringsämnen;
den tillväxt, som därefter kan förekomma,
består huvudsakligen i ökat upptagande av
vatten.
Årsskottens m. hos träd är ofta
avgörande för deras förmåga att uthärda
vinterkölden. Efter kall och regnig höst, då
tillväxten fortsätter, tills den avbrytes av kölden,
äro skotten till stor del omogna och frysa då
lätt bort under vintern.
I fröns mognad plägar man skilja
mellan olika grader. Då fröets tillväxt i
huvudsak avslutats men de tillförda lösliga
näringsämnena, socker och aminosyror, ännu ej
fullständigt övergått till fasta
reservnäringsämnen, stärkelse, fett och äggvita, varför
kärnan ännu är starkt vattenhaltig (50—60 %
vatten) och mjölkig samt grön, säges fröet eller
sädeskornet vara mjölk- eller g r ö
n-moget. Halmen är då ännu, särdeles i de
nedre delarna, saftig och grön. Härefter fortgår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
