Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mosand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8o4
Av de nämnda jordförbättringsmedlen
användas mest grus och sand. I Sverige är av
gammalt brukligt att påköra och inblanda
detta i ytjorden till en mängd av 50, ända upp
till 300 kubm. per ha. (150—1,000 kärrlass
per tunnland). Från Tyskland har hämtats
den efter dess upphovsman, Rimpau på Cunrau,
uppkallade Rimpaus dammkultur, vid vilken
sanden bibehålles som ett täckande lager
ovanpå myr jorden utan att sammanblandas med
denna, varför sandtäckningen bör föregås av
noggrann planering av ytjorden. Såväl
inblandningen av sand som övertäckningen
gör jorden fastare, giver växterna bättre fäste,
motverkar uppf rysning, gör jorden varmare och
förbättrar jordens värmeledningsförmåga,
varigenom upptinandet på våren påskyndas och
frostömheten minskas. Sandtäcket hindrar
luftens inträngande i myrjorden och dennas
förmultning, varför denna metod passar bäst
på väl multnad jord; sammanpressningen
genom sandtäcket ökar den kapillära
vattenledningen, varför den ökar behovet av avdik-t
ning. Sandtäckningsmetoden har i Sverige
icke visat något företräde framför
sandblandning och därför icke vunnit någon vidare
spridning. I Finland har lera mer än sand och
grus använts till förbättring av myr jord.
Ler-mängden bör ej överskrida 200 kubm. per ha.
Verkan av sandkörning och lerslagning beror
huvudsakligen på den nyss antydda
förbättringen av jordens fysikaliska beskaffenhet
men även av den tillförsel av mineraliska
näringsämnen, som därmed åstadkommes. Från
den senare synpunkten har lera på grund av sin
större halt av löslig växtnäring företräde
framför sand och grus, och dessa äro bättre, ju mer
de innehålla av fältspat. Fin sand är mindre
fördelaktig på den grund, att den gör jorden
tät. För kostnadens skull användes dock det
material, som finnes närmast och bekvämast,
till hands, vare sig ur närliggande höjder eller
från dikesbotten. I senare fallet bör
undersökas, att ej sanden eller leran innehåller
svavelkis eller fri svavelsyra, som verkar giftigt på
växtligheten.
Kalkning och märgling användas
för att neutralisera jordens sura reaktion och
möjliggöra ett kraftigt bakterieliv. I allmänhet
hava mycket starka kalkningar förordats på
kalkfattiga mossar (ända till 2,000—3,000 kg.
kalk, motsvarande 70—100 hi. släckt kalk,
per hektar, men det synes antagligt, att i de
flesta fall betydligt mindre mängder äro
tillräckliga.
Bakterieverksamheten i
moss-j o.r d. Mull- och torvjord innehålla i
allmänhet betydliga mängder kväve men i sådan form,
att det blott långsamt blir tillgängligt för
växterna. För att skaffa växterna behövlig
tillgång på kväve bör jorden förändras till en mild
mylla. Sedan blir direkt gödsling med
kväve-gödsel obehövlig, om en livlig bakterieverk-
samhet i jorden åstadkommes och underhålles.
Den oodlade mossjorden, särdeles om den har
sur reaktion, är dock i allmänhet mycket fattig,
stundom så gott som fri från bakterier, som
kunna bereda kvävenäring. Om matjordens
reaktion neutraliseras, så att bakterierna finna
i detta avseende gynnsamma livsvillkor, sprida
sig dessa i allmänhet snart till jorden utan
särskild åtgärd, så att sönderdelningen av de
kvävehaltiga mullämnena kommer i gång.
Än säkrare befordras bakterieverksamheten
i jorden genom påförande av grus eller lera.
Om, som ofta är fallet, klöver, ärter och andra
baljväxter ej vilja gå väl till, kan vara skäl
att tillföra de felande baljväxtbakterierna,
antingen genom inblandning av jord från fält,
där dessa baljväxter nyligen med framgång
odlats eller ock genom nitragin eller andra
kulturer av dylika bakterier. Se Jordympning.
För bakterielivets förnyande och underhåll är
önskvärt att då och då gödsla med
kreatursspillning.
Växtodling på mossar. All slags
mull- och torvjord passar företrädesvis för
foderodling. Säd blir lätt för frodig, lägger sig
och lämnar då lätt kärna. Höstsäd övervintrar
mindre säkert. Grönfoder, gräs och rovor äro
därför de lämpligaste grödorna, klöver vill
svårligen gå väl till, utan att mineraljord i
ansenlig mängd tillförts. Anläggning av
gräsvall bör ske först sedan den gamla växtligheten
dödats genom åkerodling. Sedan kärr- och
mossjord väl kommit i fruktbart skick, behöves
i allmänhet icke någon kvävegödsling, annat
än tidvis återkommande kreatursgödsling,
huvudsakligen för att underhålla bakterielivet
i jorden, under det att däremot fosforsyra och
kali fullständigt behöva tillföras. Då dessa
jordslag hava ringa förmåga att kvarhålla
lösliga växtnäringsämnen, bör gödsling med
dessa ämnen ske varje år. Fosforsyran gives
åt surt reagerande mossjord hellre i form av
thomasfosfat än som superfosfat, då det senare
gödselmedlets svavelsyra ökar jordens sura
reaktion, under det att det förras kalkinnehåll
neutraliserar densamma.
Vid bearbetningen ligger vikt vid, att jorden
medelst tung vältning hålles så fast som möjligt.
Moteld. Se Skogseld.
Motgift. Se Gift.
Motionering, rastning. Rörelse i det
fria är av den största betydelse för kroppens
utveckling och hälsa. Den befordrar
utvecklingen av muskler, ledgångar och senor men
påverkar även benstommen och framkallar
de vinkelförhållanden hos denna, vilka äro
fördelaktigast för rörelsen under de givna
förhållandena, varför ock olikheterna i
naturrasernas benstomme stå i samband med de
förhållanden, varunder djuren röra sig.
Rörelsen och därmed förenad ansträngning
föranleder även en livligare andning samt lungornas
och bröstkorgens utveckling; den medför även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
