Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Motokulturföreningen, Svenska ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
med maskinen skötes. Genom större
användning av motorn samt nedgång i övriga
kostnader kunna förhållandena ställa sig
gynnsammare för m., men å andra sidan kan ej
beräknas, att det därigenom besparade hästarbetet
kan möjliggöra en motsvarande minskning av
dragarestyrkan. Detta kan vanligen ske endast
där denna för vår- och höstbrukets skull är
större än under övriga arbetsperioder erfordras,
men ej där dragarestyrkan finner någorlunda
jämn sysselsättning med grödans inkörning,
gödselkörning och andra transporter, som icke
kunna ske med hjälp av plogmotorn. Fördelen
av m. ligger därför i allmänhet ej i direkt
besparing, utan huvudsakligen i större säkerhet
att oberoende av väderleken i tid och utan
dragarnas överansträngning medhinna jordens
bearbetning samt även i möjligheten att införa
mer arbetskrävande, intensivare och mer
inkomstbringande växtodling.
Motståndskraft och oemottaglighet mot
sjukdom. Se Disposition, Immunitet.
Mucin, slemämne. Se Äggviteartade ämnen.
Mucor. Se Mögel.
Muff. Se Koppling.
Mugg, förr även kallad lera, är en form
av ekzem, som har sitt säte i karleden och
stundom sträcker sig upp på baksidan av
skenbenet. I lindrigare fall märkes endast rodnad
i huden med blåsor och smärre vätskande sår.
I svårare fall uppstå djupa, tvärgående sprickor
i den starkt förtjockade, svåliga huden.
Stundom blir huden brandig och bortfaller i större
eller mindre stycken, efterlämnande djupa,
svårläkta sår, s. k. brandig mugg.
Då sjukdomen sträcker sig över karleden upp
på skenbenet, kallas den rasp och åtföljes
då vanligen av en stark förstoring av
hudpa-pillerna med avsöndring av hornartade massor
eller en smörjig materia, som gör håren stripiga
(»stripfot») eller föranleder deras
bortfallande.
Orsaken till m. är vanligen fukt och
orenlighet i förening med kyla, och sjukdomen
uppträder därför mest höst och vår, då
väglaget är slaskigt. Oftast angripas tyngre hästar,
i synnerhet sådana med långt hovskägg (ex.
Clydesdalerasen); somliga individer synas ock
vara särskilt mottagliga och angripas gång
efter annan vid minsta anledning.
Behandlingen består i lindrigare fall
blott i användning av torkande pulver
(stärkelse och zinkoxid lika delar, eller jodoform
i del och garvsyra 3 delar) och torrt förband
eller ingnidning av torkande salvor
(pyacta-ninsalva eller en salva av zinkoxid och
stärkelse, vardera 10 g., vaselin 20 g. och
salicylsyra ig.). I svårare fall med stark
förtjockning av huden användes först våtvärmande
omslag på så sätt, att såren täckas med vadd,
doppad i Burows lösning, och därutanpå ett
stycke vaxtaft, som kvarhålles av en stark
linda och ytterst en yllebinda. Omslaget lägges
om morgon och afton under några dagar, tills
huden är väl uppmjukad, varefter ett vanligt
fuktigt sårförband anlägges. För att
förekomma uppkomsten av m. böra benen noga
avtorkas, då hästarna komma in efter att ha
gått i vått och smutsigt väglag. E. N—m.
Mukoid. Se Äggviteartade ämnen.
Muldjur. Korsningsavkomman mellan
åsnehingst och sto kallas mula och mellan
hingst och åsnesto mulåsna. I synnerhet
den förra, som övervägande liknar hästen,
under det att åsnans kännetecken framträda
huvudsakligen i de långa öronen och den
tagelfattiga svansen, har fått stor användning
som dragare vid jordbruket, huvudsakligen
i länder med varmt och torrt klimat, ss. i
Spanien och södra Frankrike, men även i kallare
klimat, särskilt i Förenta staterna. Enstaka
djur hava även införts till Sverige, utan att
dock företaget lett till efterföljd,
huvudsakligen kanske på grund av svårigheten att
anskaffa bra åsnehingstar, vilka i de länder, där
denna avel bedrives, framför allt i Poitou i
västra Frankrike, stå i mycket högt pris.
Mulan utmärker sig för synnerlig stor
förnöjsamhet, seghet, uthållighet och lång livstid.
Mule. Se Huvud.
Mulgedium. Se Tolta.
Mull. Mörka, jordartade lämningar efter
växt- och djurdelars multning. M. användes
likasom humus (se d. o.) för att beteckna dels
i allmänhet multnande ämnen, dels till skillnad
från ofullständigt sönderdelade växtdelar 1.
torv (se d. o.) särskilt de delar, vilkas
sönderdelning fortskridit så, att de bilda en
pulverformig massa utan spår av cellbyggnad.
M. har en växlande kemisk
sammansättning, beroende på arten av de
organismer, varav den bildats, och på
multnings-graden. Kolhalten växlar från omkring 50 til^
inemot 70 %, stigande med framskridande
multning. Kvävehalten är lägre i m, bildad
av växt- än av djurlämningar, i vitmossjord
ofta under 1 %, i myllan i de fasta jordlagren
vanligen omkring 4 % och i m. bildad av
djurämnen ända till 8 %. Likaså växlar halten av
askbeståndsdelar. Försöken att särskilja de
kemiska föreningar, varav m. består, hava blott
ofullständigt lyckats. Man har uppdelat
densamma i vattenlösliga mullämnen
(gein-syror), i vatten olösliga men i alkalier lösliga
mullsyror (humin- och ulminsyra) och i
vatten och alkalier olösliga indifferenta m u
11-kroppar (humin och ulmin
tillsammans benämnda humuskol). Med ulmin
och ulminsyra har man betecknat mindre långt
multnade ljusbruna, med humin ochhuminsyra
mer multnade svartbruna ämnen. Då
mullsyror-na lösas i alkalier bildas lösliga salter, huraat;
kalcium- och järnhumat äro däremot olösliga
i vatten och utfalla därför som bruna fällningar
ur m.- och kalkhaltigt vatten och utgöra en
väsentlig beståndsdel av dy och brun gyttja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
