Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mullbär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8io
Även dessa mullämnesgruppers
sammansättning växlar, och man har t. o. m. förnekat
mullsyrorna som bestämda kemiska föreningar
samt förklarat deras sura reaktion som en
verkan av deras kolloidala natur (se t. ex. Sv.
Mosskulturfören. tidskr. 1910—1912). M. i
egentlig bemärkelse bildar ett svartbrunt
pulverformigt ämne, som har stor förmåga att
upptaga och kvarhålla vatten, samt vid större
vattenhalt bildar en kolloidal massa. Den har
rätt god förmåga att binda kalk och fosforsyra
men kvarhåller kali svagare (se Absorption).
M. gynnar mikroorganismernas förökning
och verksamhet i jorden och sönderdelas
småningom av dessa, varigenom dess innehåll av
kväve kan bliva tillgängligt för växterna.
Inverkan på jordmånen. M. har
på grund av nu antydda egenskaper stor
inverkan på ytjordens bildning (se Humus) samt
jordens egenskaper och fruktbarhet. Den
gör jorden lätt och befordrar lerjordens
korniga struktur, ökar jordens förmåga att
upptaga och kvarhålla fuktighet samt den kapillära
vattenledningen i jorden, ökar genom sin mörka
färg jordens värmeupptagning, men minskar
dess värmeledande förmåga (se Jord).
Mull-ämnen verka genom sin närvaro (katalytiskt)
befordrande på bakterieomsättningar i jorden.
Vid deras fortgående sönderdelning bildas för
växterna tillgänglig kvävenäring (ammoniak,
nitrat) samt kolsyra, som själv är växtnäring
och befordrar förvittringen av jordens
mineraliska beståndsdelar. M. har härigenom samt
genom sin absorberande verkan och sin
gynnsamma inverkan på bakterieverksamheten i
jorden stor betydelse för jordens fruktbarhet.
I allmänhet ökas mineralisk jords fruktbarhet
med dess mullhalt, och man har i den i
ammoniak lösliga delen av myllan (»det svarta
ämnet» enl. Grandeau) velat se den
huvudsakliga bäraren av den fruktbarhet, som plägar
utmärka jord med hög mullhalt (ex. den ryska
»svarta jorden»). Huvudmassan av m.
sönderdelas däremot mycket långsamt och är sålunda
en mycket svåråtkomlig reserv av växtnäring
i jorden. Därför kan visserligen en hög
m.-halt göra kvävegödsling mindre behövlig, men
mullrika jordblandningar (kompostgödsels) höga
kvävehalt motsvaras dock icke av en i samma
mån stor mängd av tillgängligt kväve.
Mulljord, mylla. På grund av mulls
stora inverkan på jordens beskaffenhet
särskiljas jordarter med hög m.-halt under namn
av mull] ord eller mylla (se d. o.).
Under det att en måttlig m.-halt är fördelaktig,
medför en hög halt av organiska ämnen alltför
stor luckerhet och andra fel, som utmärka
mull- och torvjord. I medeltal är en m.-halt
under 1 viktsproc. för låg, 2—3 % kan anses
medelmåttig och 3—10 a 12 % fördelaktig.
Vid 15—20 % bliva mulls egenskaper
förhärskande. M.-halten bestämmes vanligen av
glödgningsförlusten, men då denna härrör
även av kemiskt bundet vatten och kolsyra,
som bortgå vid glödgning, beräknas m.-halten
utgöra blott hälften av glödgningsförlusten i
lera, 3/4 av densamma i sand, men hela förlusten
i mull- och torvjord.
Jordförbättringsmedel. M. och
mullbildande ämnen höra till de kraftigaste
medlen att förbättra åkerjordens fysikaliska
förhållanden och struktur, fuktighets- och
värmeförhållanden och absorptionsförmåga. Dy,
torv och kompostgödsel användas därför som
förbättringsmedel på mullfattig jord, såväl
sand som lerjord. Om dylik jord upptages ur
djupare lager i kärr eller mossar, där den legat
avstängd från luften, bör den före användningen
ligga någon tid utsatt för luftens och
nederbördens inverkan för att genom syrsättning och
urlakning befrias från skadliga ämnen. Är
jorden starkt sur, ofta beroende på halt av
svavelsyra eller järnvitriol, bör den blandas
med kalk, som neutraliserar dessa ämnen. Jfr.
Dy, Kompostgödsel, Kreatursgödsel.
Mullbär, Morns, ett släkte av låga träd
eller (i Norden alltid) buskar, tillhörande fam.
Moraceæ. De i Persien och China inhemska
svarta och vita mullbärsträden, M. nigra L.
och alba L., odlas huvudsakligen för bladens
skull, vilka användas som föda för silkesmasken
(se d. o.), men deras hallonliknande frukter
(svartröda hos den förra, vanligen vitaktiga
hos den senare arten) användas även till
förtäring. Utom på bärens färg skilja de båda
arterna sig genom håriga blad hos den förra,
glatta hos den senare. Till silkesmaskföda
användes huvudsakligen blad av den vita
arten, vilken tidigare för detta ändamål
odlats ända uppe vid Stockholm. Svart m.
odlas här och var i Skåne och på Gottland
men uthärdar ej vintern annat än på särskilt
gynnsamma platser.
Mulljord. Ordet användes ofta för att
beteckna all jord, som till övervägande del består
av organiska lämningar, men bör rätteligen
brukas blott för jord, i vilken verklig mull
(se d. o.) utgör den utmärkande
beståndsdelen. Gränsen mellan torv- och mulljord är
dock svävande. En blandning av mull med
mineraliska jordblandningsdelar kallas även
mylla. Den gräns, vid vilken en sand- eller
lerjord skall räknas som mylla, kan ej heller
bestämmas genom vissa procenttal, i
synnerhet som mullens luckrande egenskaper förr
framträda hos sanden än hos leran.
Vanligen kallas en jord med lägst 3—5 % mull
ler- eller sandmylla, med 6—15 % svartmylla
och kan vid än högre halt lämpligen kallas
mulljord, om ej halten av torv föranleder
benämningen torvjord. Alltefter som reaktionen
är starkt sur eller svagt sur till svagt basisk,
kallas m. sur eller mild. Sur m. innehåller ofta
så mycket järn, att dess aska blir rostbrun.
M. är en lätt jord med ringa sammanhang
och är därför ytterst lätt att bearbeta, men i torrt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
