Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märgeljord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
(se Kalcium). Dylik jord förekommer inom de
märgelområden, där jorden bildats
genom söndergrusning av kalkberg och kalkrika
lerskiffrar, huvudsakligen tillhörande
silurformationen, i Skåne- och Blekinge även kritkalk.
Dylika områden finnas i Skåne och angränsande
del av Halland, i Blekinge och S. Kalmar läns
kusttrakter, på Öland och Gottland, s.v.
östergötland, mellersta Västergötland, södra Närke,
Uppland och östra Södermanland, Nedansiljans
fögderi i Dalarne, jämtländska och
sydlappländska sjödistrikten. Inom dessa områden
avtager kalkhalten i jorden med avståndet
från den berggrund, genom vars sönderdelning
jorden uppkommit, d. v. s. i allmänhet mot
söder; kalkhalten är också till följd av
urlakning lägre i de ytliga delarna av jorden. Av
märgel skiljer man mellan:
i. Kalkmärgel 1. kalkmo, som
består huvudsakligen av fint fördelad, ur vatten
utfälld kolsyrad kalk, ofta blandad med
snäck-och musselskal, samt dy, s.k. snäckgyttja,
förekommer som bottensats i kärr och sjöar
inom m.-områdena, särdeles i Gottland och
Jämtland; består till huvudsaklig del, ofta
80—90 % av kalciumkarbonat och användes
som jordförbättringsmedel men finnes knappt
som åkerjord.
2. Sand- och grusmärgel. I Skåne
förekommer kalkhaltig glacial- och
diluvial-sand, i Skåne och Halland en grusmärgel av
söndergrusad kritkalk samt här och var i
landets förr under havsytan nedsänkta delar
bankar av grusig s n ä c k- och
mussel-märgel, som stundom hava en betydande
mäktighet. Dylika bildningar ha sedan länge
tillbaka använts till förbättring av kalkfattig
jord, undantagsvis även till vägfyllnad. Rent
skalgrus, fritt från lera och sand, består till
övervägande del av kolsyrad kalk med en
kalkhalt av omkring 50 %. Försök hava visat,
att det grova gruset giver mycket liten verkan
som kalkrikt jordförbättringsmedel, under det
att det i finmalet skick (finare än 0.2 m.m)
var ungefär likvärdigt med samma mängd kalk
i fint kalkstensmjöl av silurkalk. Till hönsfoder
användes kalkgruset grovmalet (med en
kornstorlek av 0.5—7 mm.).
3. Grusig lermärgel, morän-m.
1. kalkhaltig moränlera
förekommer i största utsträckning i s.v. Skåne men
även i Småland, Östergötland, Roslagen m. fl.
m.-områden, där den bildar en utmärkt
åkerjord; i Skåne är det huvudmassan av den m.,
varmed jorden märglats.
4. Finkornig lermärgel utgöres
huvudsakligen av den varviga glacialmärgel,
som i stor utsträckning förekommer i s. och
mellersta Sveriges lerområden och vanligen
täckes av kalkfattigare lera.
Mär gelprov. Se Kalkning.
Märgeljord. Märgellera är på grund av
kalkens inverkan mer lättbrukad, drivande
och fruktbar än kalkfattig lera av i övrigt
likartad beskaffenhet. Sand- och grusmärgel
hava däremot mindre företräde än motsvarande
kalkfattiga jordslag, emedan dessa redan i
och för sig äro luckra och varma.
M. har tidigare haft stor användning som
jordförbättringsmedel, ett bruk som numera
starkt avtagit på grund av att bränd eller
mald kalk numera är så lätt tillgänglig och så
billig, att därmed utförd kalkning blir billigare
än märgling. Märgelns fördelaktiga verkan
beror huvudsakligen på dess innehåll av kalk,
varför mängden använd märgel bör beräknas
efter kalkmängden. Den innehåller stundom
en avsevärd mängd fosforsyra, dock ej mer än
åkerjorden i allmänhet innehåller (högst 0.2 %),
varför någon verkan därav knappt kan
påräknas. Påförd mull- och torvjord, har märgein
utom kalkverkan, även samma förbättrande
inflytande som annan mineralisk jord på de
fysikaliska egenskaperna (gör jorden fastare,
ökar den kapillära vattenledningsförmågan
och värmeledningsförmågan).
Marg lin g. Se Kalkning, Märgel.
Märgstråle. Se Virke.
Märkning av djur plägar ske på följande
sätt:
1. Bränning kan hos nötkreaturen
göras å hornen och på hästar för tillfällig
stämpling å hovarna, men sker vanligen å huden på
halsen, bogen eller lårets utsida. Dylik m.
sker vanligen för att beteckna, att djur tillhör
viss ras eller grupp (stuteri-,, stamboks-,
pre-mieringsmärken) men blir vanligen med tiden
för otydlig att utgöra säkra individuella
kännetecken.
2. Klippning i öronen. Ett vanligt
system för värdering av de olika klippen är
följande: ett trekantigt klipp i spetsen av
vänstra örat = 100, i högra 200, i undre
kanten på vänster 1, i den övre 3 och på
motsvarande ställen å högra örat 10 och 30 samt ett
runt hål i vänstra örat 400 och i det högra 800.
Vid märkningen användas särskilda
skarpslipade tänger, som böra vara väl rengjorda.
Efter klippningen böra såren tvättas med
lysollösning och bestrykas med j odof
orm-bor-syresalva eller j odof ormkollodium för att
påskynda läkning utan varbildning.
3. Nummer märken, som fästas i
örat. Lämpliga sådana äro de s. k. nitbara
Crotaliamärkena, som utgöras av en
U-formigt böjd numrerad plåtremsa, vars ändar
trädas genom ett upptaget hål i örat och med
en särskild tång hopnitas utanför örats kant.
Även de schweiziska öronmärkena, system D,
äro praktiska och mycket använda;, de utgöras
av en knapp försedd med ett vertikalt stift,
som trädes genom ett i örat klippt hål och med
en särskild tång fästes i en platta på örats
baksida. Öronmärkena system Hink-Drawert
utgöras av en knapp försedd med ett hålstift
med skarpslipad kant, som med ett enda tryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
