Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märgeljord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828
omedelbart framför juvret och bakom yttre
hof t knölarna.
Om måttband för uppskattning av djurs
levande vikt, se Kreaturs viktmått band.
E.N—m.
Mätning av virke. Se Virkesinmätning,
Vir-kesmått.
Mögel är en allmän benämning på svampar,
vilkas vegetativa delar, svamptrådar eller
hyfer, bilda ett överdrag på eller genomväva
organiska ämnen. De föröka sig genom
av-snörning av vegetativa förökningsceller,
koni-dier, vissa av dem även med egentliga sporer,
och föröka och sprida sig därigenom lätt. Då
dylika förökningsceller alltid finnas i luften,
uppträder m. varhelst döda organiska ämnen
äro i beröring med luften. De kunna utvecklas
vid vare sig sur, neutral eller basisk reaktion
hos näringsmediet, och under det att bakterier
företrädesvis trivas vid basisk eller neutral
reaktion, tager m. vanligen överhand vid sur reaktion.
Då m.-svampar leva av de organiska ämnena
och sönderdela dessa, kunna de i allmänhet
räknas som skadliga; m.-dam från foder och
strö kan framkalla inflammation i lungor och
lungsäck, och hos fjäderfä uppträder av m.
förorsakad inflammation i luftvägarna ofta
mycket svårartat och med dödlig utgång,
då djuren hållas i instängda, kvava och mögliga
rum. Utfodring av mögligt foder förorsakar
stundom kastning, varför det ej bör givas åt
dräktiga djur.
I mejerihanteringen gör m. skada genom att
från kärl och smörpapper sprida sig in i smöret,
vilket motverkas genom ångning av drittlarna.
Vid vissa ostsorters (ex. Roquefort, Stilton,
Gorgonzöla) beredning och mognad är
ostmassans genomvävning med m. av betydelse
för ostens kvalitet; m.-svamparna avsöndra
enzym, som sönderdela äggvita under bildning
av ammoniak och andra ämnen, som giva
för ostslaget egendomlig smak.
Bland vanliga m-svampar märkas:
Kolvmögelsvamp, Aspergillus
glau-cus Link och candidus Link, med kolvlikt
uppsvällda konidiebärare, är vanlig på allehanda
i sönderdelning stadda men jämförelsevis torra
växtämnen.
Penselmögel, Penicillium lactis Fres.,
vilken utgör det på allehanda organiska ämnen
allmänna grönmöglet. Dess namn härleder
sig från, att det från myceliet utvecklar
upprättstående, skaftade, penselformigt förgrenade
konidiebärare, som giva ett sammetslikt
utseende åt m.-täcket, som förekommer på
grädden på sur mjölk, på bröd, foder, gödsel m..m.
Vissa närstående arter bidraga, ss. ovan sagts,
till mognaden av vissa ostsorter.
Mj ölkmögel, Oidium lactis Fres.,
utgör den vita, silkesglänsande beläggningen på
sur grädde, men växer även på gödsel m. m.
Konidiebärarna äro greniga och konidierna
avsnöras i spetsen såsom leder.
K o p p m ö g e 1. Se d. o.
Sotmögel, Cladqsporium herbarum Link,
är ett på sädeskorn samt på torra blad och
stjälkar förekommande svart m., som på samma
sätt som föregående avsnöra konidier, som dock
äro svarta.
Snömögel. Se Fusarium.
Kulmögel, Mucor mucedo IL.,
race-mo sus Fres. m. fl. arter, förekommer allmänt
på multnande växtdelar, gödsel m. m.; den
senare arten förorsakar på samma sätt som
jästsvampar alkoholjäsning. Från ett vitt,
senare brunaktigt mycelium, utbildas skaftade,
klotformiga sporhus, ur vilka talrika sporer
utkomma.
B 1 a d m ö g e 1 är ett gemensamt namn på
flera svampar, som bilda m.-flackar på blad.
Se t. ex i. Potatissjuka, Gurksjukdomar.
Mögelröta å lagrad frukt. På frukt, som
vid skörden blir stött, bildas snart bruna
fläckar, å vilka utvecklas olika slag av
mögelsvampar, tillhörande släktena Mucor,
Penicillium, Botrytis m. fl. Genom svamparnas
angrepp inträder förruttnelse, och om luften
i lagerrummet är fuktig, kunna även de
oskadda frukterna angripas av mögelarter.
För att förekomma m. bör frukten nedtagas
mycket varsamt, får således ej skakas ned
och bör omedelbart efter skörden under
ungefär 3 veckor ligga i ett rum vid omkring + 12°
C. för att avdunsta överflödigt vatten.
Innan frukten inlägges i källare, bör i denna
förefintliga mögelsporer förstöras, genom att
pulvriserat svavel, blandat med litet träull,
brännes i en järngryta, under det att fönster
och dörrar hållas väl stängda i dygn. Under
vintern bör ett par gånger i månaden tillses,
att all mögelskadad frukt avlägsnas. Se
Fruktodling: Fruktför väring. E. H—g.
Mönja. Se Bly, Färg: Målarfärg, Kitt.
Mörtsläktet, Leuciscus, av karpfiskarnas
familj, Cyprinidœ, utmärker sig genom
tämligen långsträckt kropp, medelstora—stora,
silverglänsande fjäll, korta rygg- och analfenor
utan någon hård stråle, samt kluven
stjärtfena. De äro vårlekande fiskar med anfästande
rom. Leva av smådjur och vissa arter även
av växtämnen, huvudsakligen alger.
Mört, IL. rutilus L., har bukfenorna fästa
mitt under ryggfenans början, rygg- och
stjärtfenor olivgröna, bröstfenor grågula, buk- pch
analfenor delvis röda. Ögon röda.
Förekommer i hela landet i insjöar* och vid
Östersjökusten. Leker vid grunda sjöstränder eller i
strömmande vatten, på stenbotten eller
vattenväxter, tidigt på våren, »när björklövet är stort
som råttöron», och fångas då i massor i nät och
ryssjor. Storvuxen m. begagnas till mat,
små-mört mest till agn.
Stämmen, L. grislagine L., är
långsträck-tare och smalare än mört, har buk- och
analfenor gulaktiga, ögon silver vita—gulaktiga.
Lever mest i strömmar och förekommer i östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
