Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nåltapp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
gare antog man, att växtrötterna härvid
kraftigt medverkade genom sura ämnens
avsöndring. Numera anses rötterna utsöndra endast
kolsyra, vilken likasom den i jorden vid
mikrobers verksamhet bildade kolsyran kraftigt
bidrager att upplösa jordens fasta
mineralämnen. Å andra sidan har man utrett jordens
förmåga att binda lösliga ämnen och hindra
deras uttvättning ur jorden, varigenom
åstadkommes en verksam reglering av markvätskans
innehåll av löst n. (se Absorption). På senaste
tiden har M. Whitney m. fl. amerikanska
agro-geologer framställt läran, att denna reglering
av näringens upplösning och absorption är så
verksam, att markvätskan alltid har så gott
som oförändrad sammansättning och innehåller
tillräcklig n. för rika skördar, i det att
förvittringen kan fullt ersätta, vad skördarna
borttaga. Skördarnas avtagande vid fortgående
utsugning av jorden skulle enligt deras mening
bero ej på minskad näringstillgång utan därpå,
att växternas rötter avsöndra ämnen, som äro
giftiga för samma växtart, men som
oskadliggöras genom tillförsel av konstgödsel och genom
växelbruk (se Växtföljd: Växelbruk). Denna
uppfattning har icke vunnit tilltro.
Näringsupptagandet ur
jorden sker genom rotspetsarnas och de dem
beklädande rothårens cellväggar.
Olika växter hava olika förmåga att
tillgodogöra sig och trivas vid olika utspädd
näringslösning, vilket även är uttryckt såsom växternas
olika fordran på näringstillgång i jorden.
Sålunda kräva t. ex. raps, betor, vete och korn
riklig tillgång på lättlöslig näring i jorden,
d. v. s. en bördig och väl gödslad jord, för att
lämna rik skörd, under det att havre och råg
nöja sig med ringare näringstillgång och
svagare näringslösning. Dennas styrka regleras
i väsentlig mån genom jordens
absorptionsförmåga, men då denna är svag, blir å ena sidan
lösningen lätt utspädd vid starkare nederbörd
och å den andra för stark och t. o. m.
»brännande» vid torka efter stark gödsling med
lättlösliga gödselmedel.
Upptagandet av vattnet och de särskilda
däri lösta ämnena synes icke ske i samma
mängdförhållanden, som de förekomma i
markvätskan, utan i den mån näringslösningen i
växten blir fattigare på de särskilda ämnena,
i det att halten i lösningen å vardera sidan av
varje, cellvägg utjämnas, genom att varje ämne
suges till den sida, där det förekommer i minsta
mängd, en strömning, som betecknas som o
s-m o s. Således beror vattnets upptagning
genom rötterna på den hastighet, varmed det
förbrukas i växten genom assimilationen och
framför allt genom avdunstningen från växtens
yta, transpirationen (sed. o.). Då
denna blir starkare, ju torrare och varmare
luften är, och ökas genom blåst, kommer
vattenupptagningen genom rötterna också att
påverkas av dessa yttre omständigheter. På
samma sätt bestämmes upptagningen av de
särskilda näringsämnena av den omfattning,
vari de förbrukas, varvid synes vara antagligt,
att de upptagas i form av de salter, som
markvätskan innehåller, och att växten åter avsöndrar
den del av dessa, som ej behöves; allt efter som
denna avsöndrade del är syran (anionen) eller
basen (kationen), få näringssalterna karaktär av
fysiologiskt sura eller basiska (se Reaktion).
Sålunda sammansluta sig, enl. Hedlund, de
upptagna nitraten, så att kvävet med från de
gröna delarna tillfört socker bildar en
amid-artad förening, varav sedan äggvita uppstår,
under det att nitratets bas avsöndras som
bikarbonat, och till följd härav verka nitraten som
basiska salter. Sulfat, klorider m. fl. salter,
ur vilka växten kvarhåller saltets bas, verka
däremot på jorden som sura föreningar.
Näringens ledning. De i rötterna
upptagna ämnena strömma sedan på samma
sätt genom osmos från cell till cell och kärl till
kärl huvudsakligen i växtens veddel upp till
de gröna delarna, där färdigbildandet av de
organiska ämnena synes huvudsakligen ske
och vattnet avdunstar. De där bildade
organiska ämnena föras sedan som en nedåtgående
saftström, huvudsakligen i stammens bastdel,
till alla delar av växten, där tillväxt äger rum.
Reservnäring. De organiska ämnen,
som ej för tillfället behövas som
byggnadsmaterial i växten, avsättas som reserv- eller
upplagsnäring för kommande behov. Hos
fleråriga växter sker detta i övervintrande
delar, ss. frö, rot och stam, särdeles
underjordiska stamdelar (ex. potatis). De kvävefria
ämnena avsättas huvudsakligen som stärkelse,
vilken finnes som övergående avlagring redan
i de gröna cellerna, men därjämte även som
fett (särdeles i frön), socker (ex. i betor) eller
cellulosa (ex. i palmkärnor). Äggviteämnen
avsättas som äggvitekorn (aleuron) i fröna.
Där dessa upplagrade ämnen senare skola
användas, övergå de under inverkan av enzym till
löslig form, i vilken de kunna genomtränga
cellväggarna.
Näringsämnen. Alla växter upptaga
samma enkla ämnen, nämligen kol, syre, väte,
kväve, fosfor, svavel, kisel, klor, kalium,
natrium, kalcium, magnesium och järn. Därjämte
finnas stundom även smärre mängder arsenik,
brom, jod, aluminium och mangan i växter,
men saknas vanligen. Av dessa ämnen bortgå
de 4 första i gasform vid förbränning och
hämtas även delvis ur luften, varför de pläga
kallas atmosfäriska
näringsämnen; de övriga återstå efter förbränning i
askan och kallas därför
askbeståndsdelar eller mineralämnen. Bland de
i växterna alltid förekommande ämnena hava
kisel, klor och natrium ansetts ej vara strängt
taget nödvändiga för växterna. Om än växter
kunna uppdragas till full utveckling, utan att
dessa ämnen tillföras dem, saknas de dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
