Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nåltapp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ra*L4+*4>
843
aldrig i den näring, växterna upptaga i den fria
naturen, och åtminstone klor och kisel synas
hava vissa uppgifter att fylla vid växternas
livsprocesser. Detta gäller än bestämdare
alla de övriga ämnena, som alltid finnas i
växterna. Dessa betecknas därför som
nödvändiga näringsämnen. Om dessa de särskilda
ämnenas uppgifter hänvisas till artiklarna
under ämnenas namn. Emedan de nödvändiga
näringsämnena ej kunna ersätta varandra,
måste vart och ett av dem finnas i en viss,
minsta mängd i förhållande till den växtmassa,
som skall kunna bildas av näringen, ett
förhållande, som betecknats som minsta
mängdens lag (se d. o.)
För växternas fulla utveckling är emellertid
ej tillräckligt, att alla de nödvändiga ämnena
finnas tillgängliga i den mängd, som för vart
av dem är det minsta nödvändiga, utan
växterna innehålla alltid tillsammans större mängd
än summan av de minsta nödvändiga
mängderna och behöva sålunda upptaga mer än den
minsta mängden av ett eller flere av
näringsämnena. Detta behov, som betecknats som
växternas allmänna salthunger,
kan emellertid fyllas av det ena eller det andra
av näringsämnena, som således så till vida
kunna ersätta varandra. Det är därför
önskvärt, att billiga ämnen av lämplig beskaffenhet,
t. ex. kalk eller natron, finnas i så riklig mängd,
att ej de dyrbarare ämnena behöva förbrukas
i större mängd än nödigt.
Flertalet av de nämnda ämnena finnas i
luftkretsen och i jorden tillgängliga för
växterna i långt större mängd, än de behövas för
alstrande av även de största skördar. Endast
av 4 av dem, nämligen kväve, fosfor, kali och
kalk, innehåller jorden stundom alltför små
mängder för tillfredsställande skörd, och endast
dessa ämnen komma därför i fråga att tillföras
växterna genom gödsling.
Växternas val av n. De särskilda
växterna hava, oavsett av yttre förhållanden
beroende växlingar i deras sammansättning,
olika halt av de särskilda växtnäringsämnena,
och olika växtarter upptaga ur samma
näringslösning de särskilda ämnena i olika
mängdförhållanden, beroende på växtartens naturliga
fordringar. Således upptaga t. ex. baljväxter
jämförelsevis stora mängder kalk, rotfrukter
mycket kali och åter andra, ss. betor, nässlor
och andra ruderatväxter, mycket salpeter,
varför man talar om kalk-, kali-, salpeterväxter
o. s. v.
Förklaringen till att växterna kunna ur
näringslösningen på detta sätt så att säga välja
olika mängder av de särskilda näringsämnena
är, att, ss. ovan nämnts, upptagandet av varje
ämne ur markvätskan i växtsaften beror av
förbrukningen av det upptagna inom växten.
Således upptager växten blott jämförelsevis
mindre mängder av natron än av kali ur
jorden, även då denna är rik på det förra ämnet,
emedan växten behöver långt mer kalium än
natrium för sin utveckling.
Närings- och gödslingsbehov.
Skiljaktigheten i olika växters
näringsupptagande eller deras näringsbehov visas
av deras normala kemiska sammansättning.
Det är emellertid i stort sett en allmän regel,
att ju mer en växt behöver upptaga av ett
visst ämne, desto större är växtens förmåga att
tillgodogöra sig jordens förråd av samma ämne,
d. v. s. växtens behov av tillförsel av detsamma
eller gödslingsbehovet
överensstämmer ej med näringsbehovet. Försök att efter
växternas sammansättning bestämma deras
lämpligaste gödsling hava därför icke lämnat
tillfredsställande resultat (se Gödsling).
Då olika växter visa större förmåga än andra
att upptaga näring ur jorden, ss. då en
klövergröda upptager mer näring än en sädesgröda,
beror det ej blott på den mängd av n., som
de särskilda växterna behöva, och på deras
olika starkt utbildade rotsystem och den olika
starka avsöndringen av kolsyra från rothåren
utan även på den olika tidslängd, under vilken
växten måste upptaga sin n. Detta förklarar
i viss mån, varför vete och korn hava större
behov av tillförsel av näring, d. v. s. gödsling,
än baljväxter och havre, som längre fortsätta
sitt näringsupptagande.
Den mängd, vari det ena eller andra
näringsämnet upptages, beror även av närvaron av
andra ämnen, så att t. ex. tillgång på kalk i
näringsvätskan minskar upptagandet av
magnesia och överskott av kalk kan försvåra
upptagandet av kali.
De olika växternas normala innehåll av de
särskilda växtnäringsämnena finnes för de
viktigare åkerväxterna angivet i de artiklar,
vari de särskilda växterna behandlas. H. J. Dft.
II. Djurens näring.
1. Historik. I äldre tiders
lantbruks-skrifter ägnas knappt någon uppmärksamhet
åt frågor rörande djurens näring, och i alla
händelser gingo ännu på 1700-talet
förekommande uttalanden i detta ämne ej utöver
uppgifter över de mängder av hö eller motsvarande
mängder halm, som de särskilda djuren enligt
erfarenheten fordrade. Först sedan med den
moderna kemiens uppkomst kännedom började
vinnas om de ämnen, som sammansätta
fodermedlen och djurkroppen, blevo även frågor
rörande näringsförloppet och djurens foder behov
föremål för undersökningar. Albrecht Thaer,
som räknas som den rationella
lanthushållningens grundläggare, sammanfattade den då
vunna erfarenheten om idisslarnas
näringsbehov, så att de behöva 1/60 av sin kroppsvikt
i hö eller motsvarande fodervärde och den
dubbla mängden vid full produktion.
Dessutom uppskattade han, delvis på grund av
kemiska analyser, stråfoders och
foderrotfrukters näringsvärde i hövärdeenheter (se
Fodervärde) .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
