Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omplantering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
876
Ormbett. Se Gift, Ormar.
Ormbunkar, bräkenväxter,
förekomma allmänt i skog, särdeles på skuggig och
stenig mark. De ätas ej av kreaturen. Till strö
avslås stundom den å öppen skogs- och
hagmark massvis växande örnbräken, Pteris
aquilina L., vilken angiver näringsrik jord och är
mycket kalirik, men sämre till strö än halm,
emedan den upptager långt mindre mängd urin.
— Som prydnadsväxter odlas åtskilliga o. och
passa bäst på skuggig och något fuktig mark.
Som frilandsväxt intages kanske främsta
platsen av foderbräken, Struthiopteris
ger-manica Willd., en på fuktiga och skuggiga
platser växande ståtlig ormbunke med
sporbärande blad i plantans mitt. Roten av
träjon (se d. o.) användes som apoteksvara.
Ormslå, kopparorm, Anguis fragils
L., är en fotlös, ovan rödbrun till gråbrun,
under grå till blåsvart ödla. Föder levande
ungar. Lever i skogs- och buskmark. Dess
föda utgöres av sniglar och daggmaskar. Är
alldeles ofarlig.
Orne. Se Svinavel.
Ornithopus. Se Serradella.
Orpingtonhöns, en engelsk korsningsras av
höns, som på senare tid vunnit rätt stor
spridning i landets södra delar. Kroppsbyggnaden
är tät, lågbent, med särdeles hos tupparna
starkt framträdande bröstben, huvud med de
ofjädrade delarna röda. Kam enkel, upprat,
regelbundet taggad, slät, livligt röd.
Fjäderskrud rik. Färgen var ursprungligen svart,
men numera förekommer mest en gul samt även
en vit och en svart sort. Hud och kött vita.
Ben och tår nakna. (Fig., se Höns.) Vikt:
tupp 4—4.5, höna 3—3.5 kg. Är övervägande
göddjur men även rätt god värpare av bruna,
medelstora ägg (omkr. 60—70 g.). Har lugnt
lynne, varför den icke fordrar stort utrymme.
God ruvare. Kycklingarna växa långsamt men
fjädras tidigt, varför de böra kläckas i god tid
på våren.
Orre, Tetrao tetrix L., av hönsfåglarnas
ordning och orrfagiarnas familj, skiljes från
närstående arter lättast på den kluvna
stjärten, vars yttre pennor hos tuppen äro
lyrfor-migt utåtböjda. Tuppen är svart med blåaktig
metallglans på huvud, hals, bröst och bakrygg,
vit undergump och två vita band över
vingarna, vilka även äro vita på undersidan. Hönan
är nära 1/3 mindre än tuppen och spräcklig
av brunt, rostgult, svart och vitt. Gamla
sterila hönor antaga ibland i det närmaste
tuppens färg.
O. träffas i glesare lövskogsblandad
barrskog, lövängar och hagmarker samt på
ljunghedar från norra Skåne till Norrbotten och går
på fjällen upp till björkskogsbältet. Han lever av
insektlarver samt bär, frön och andra
växtämnen, om vintern företrädesvis av
björkknopp. Han tillbringar sin mesta tid, även
nätterna, på marken men sitter även ofta i
träd. Vid starkt snöfall låter han ofta snöa ned
sig. O. lever i utpräglat månggifte. Redan i
slutet av febr. eller början av mars höres
tuppens kuttrande spel, men den egentliga
parningsleken försiggår först fram i april, då
fåglarna, stundom i stort antal, samlas ute
på en mosse, ett kärr eller en Sjöstrand, där
tupparna under spel och »blåsningar» utkämpa
häftiga strider med varandra. Enstaka tuppar
fortsätta att spela till långt fram på
försommaren. Även om hösten under vackra da-
Orrtupp.
gar kan man få höra orrspel. Äggen,
vanligen 8—9, grågula med mörkbruna fläckar
och prickar, läggas merendels i maj i en
fördjupning i marken och kläckas efter
omkring 3 veckors ruvning. Ungarna äro
sällan utvuxna förrän fram i september. O. har
benägenhet att para sig med närstående
hönsfågelarter. Så finnas bastarder mellan o. och
tjäder (se Rackelhane), mellan o. och dalripa
(riporre) samt mellan o. och järpe (j ä r
p-orre). O. skjutes i början av jakttiden
såväl för stående som för skällande hund. Längre
fram på hösten, då orrarna samla sig i flock,
kunna de med fördel fällas från skjutkoja på
avmejade havreåkrar eller för bulvan, som
uppsattes i någon högt belägen björkdunge, dit
fåglarna tidigt på morgnarna bruka komma för
att äta björkknopp. I början av jakttiden
användas lämpligen hagel n:r 2—3, längre fram
n:r 4—5 (svensk numrering). Om vintern, när
orrtupparna sitta i topp, kunna de även
skjutas med finkalibriga kulstudsare.
O. har på senare tid avtagit starkt i de flesta
delar av landet. För att vårda orrstammen
bör tillses, att skogen, där fåglarna vistas, icke
röjes allt för strängt från buskar och annan
underväxt, samt att hönorna, särdeles gamla
sådana med stora kullar, sparas så mycket som
möjligt.
Jakttider enligt 1912 års jaktstadga: i de
4 nordligaste länen f. o. m. 21/s t. o. m. 28/2,
i övriga delar av riket orrtupp f. o. m. 21/8
t. o. m. 31/12 och örrhöna 21/8 t. o. m. 15/io (till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
