Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenskottstekel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
938
Tallen angripes utom av vridrost eller
knäckesjukesvampen (se
Knäckesjuka) och törskatesvampen (se
Tör-skate), av tallbarrsrost, Coleosporium
senecionis Lev., som utbildar skålrost på barren
som små av gula sporer fyllda blåsor.
Sommar-och vintersporerna utvecklas på flera örter, ss.
Senecio silvaticus L. samt Melampyrum- och
Campanula-arter. Skadan av densamma är av
underordnad betydelse.
En är värdplanta för
Gymnosporangium-arterna, vars skålrost förekommer på
kärnfrukt-träd. (Se ovan.) H. Hn.
Rot. Växtämnet i fröet innehåller ett
rotämne, lillroten, vilken vid groningen
utskjuter och nedtränger i marken. Hos gräs
och andra enhj ärtbladiga växter förgrenar
sig lillroten omedelbart, så att flera
rottrådar utskjuta genast vid groningen. Eljest
fortväxer lillroten vanligen till en huvudrot,
som mer eller mindre rikt förgrenar sig. Hos
gräsen och med dessa närbesläktade växter
bortdö vanligen snart de först utvecklade
frörötterna och ersättas av från
stamleden under jordbrynet utbrytande
kron-rötter. Hos många växter ersättes den
ursprungliga huvudroten med dess förgreningar
av från underjordiska stamdelar, ss. rotstockar,
lökar m. m., utgående ad ven ti v- eller bi
rötter, och även från överjordiska stam
delar och t. o. m. blad kunna dylika birötter
utväxa. (Se Förökning b. och c, Plantering.)
Från rotliknande underjordiska stamdelar eller
rotstammar skilja sig verkliga rötter därigenom,
att de senare ej ss. de förra bära blad eller
lämningar av sådana, i det att blad utbildas
blott från stammen, ej från roten.
Till formen kunna rötterna starkt växla.
Än fortväxer huvudroten rakt nedåt som en
p å 1 r o t och kallas, då den är rak och starkt
utvecklad i förhållande till birötterna, ss.
hos rotfrukter, t a p p r o t, hos andra
växter bildar den en närmare ytan utbredd
flackrot. Denna olikhet är av betydelse
i flera viktiga avseenden. En djupgående
pålrot skaffar växterna tillgång till älvens
förråd av näring och fuktighet och gör dem
därför mindre känsliga för torka liksom för
näringstillgången i matjorden; lucern och
andra fleråriga baljväxter med djupgående
pålrot skiljer sig i detta avseende starkt från de
grundrotade gräsen. Rotens djupgående
inverkar på skogsträdens motståndskraft mot
storm; ek, ask, tall m. fl., som hava djupgående
pålrötter, äro stormfasta, under det att granen,
som har flackrot, lättare fälles av stormen.
Där högt grundvatten eller jordens
beskaffenhet hindrar rotens nedträngande, få de växter,
som normalt bilda pålrot, grund rot, om de
över huvud kunna förekomma där; på mossar,
där grundvattnet står högt eller oförmultnad
sur torv hindrar rötternas nedträngande, blir
tallen flackrotad. Rötternas utbredning åt
sidan hos vissa träd och buskar gör att de
utsuga jorden på rätt stort avstånd; dylika
träd och buskar, t. ex. asp, alm, sibiriskt
ärtträd m. fl., böra därför ej planteras intill
åkrar eller trädgårdsland. Emedan blott
rotspetsarna upptaga näring, måste gödsling
av träd med vitt utskjutande rötter ske på.
ett större avstånd från stammen, om den skall
göra nytta.
Roten upptager växtnäringen blott genom
sina yttersta spetsar, där överhuden ännu är
lätt genomtränglig för näringslösningen, samt
genom de fina rothår, vilka som ett tätt
ludd bekläda dessa delar. Rothår saknas hos
en del växter, som växa i vatten, liksom även
hos barrträd, ek, bok, björk m. fl. hängeväxter,
vilkas rötter äro omspunna med en
svampväv-nad, mykorrhiza (se d. o.), vilken synes
i viss mån ersätta rothåren. Då det sålunda är
rotens finare förgreningar, som upptaga
näringen, är växtens förmåga att upptaga
näring och därmed att bilda växtmassa i hög
grad beroende av mängden birötter, och denna
beror i sin ordning av jordens luckerhet och
tillgång på fuktighet och växtnäring. I en
styv eller torr och mager jord blir rotmassan
och dess förgreningar mindre än i en lucker
och näringsrik jord. Hos två- och fleråriga
växter upplagras reservnäring liksom i
jordstammar även i roten. Härpå beror
rotfrukternas värde som födoämne.
Rotabaggar, kålrötter (se d. o.).
Rotation. Se Växtföljd.
Rotbrand. Hos unga betplantor visar
sig ofta en brun eller mörk färgning vid
rothalsen eller t. o. m. å de späda hjärtbladen,
varefter plantorna snart vissna ned. Denna
sjukdom, som kallats rot brand, verkar stora
luckor i beståndet och räknas till betans
farligaste fiender. Orsaken är omtvistad; 3 olika
svampar anses kunna framkalla den: Phoma
betce F., Pythium de Baryanum Hesse och
Aphanomyces lœvis de By. Den förstnämnda
sprides huvudsakligen med utsädet, i det att
sporfrukterna (pyknider) sitta på »betfröet»,
men den kan också fortleva på växtrester i
jorden. Man har därför icke kunnat erhålla
några pålitliga resultat genom betning av
utsädet. De bägge andra svamparna
förekomma i jorden och angripa groende betfrön.
Sjukdomen uppträder även på andra växter,
ss. rovor, kålrötter, gurkor m. fl. Skadans
storlek beror i hög grad av yttre förhållanden.
Enligt erfarenheter både från Skåne och
Halland samt från utlandet trives sjukdomen
i synnerhet på surt reagerande jord. Sådan
jord bör därför kalkas. Sjukdomen befordras
även av skorpbildning på jorden, och denna
bör därför hållas lucker genom upprepade
hackningar. En god avdikning av betfälten
är även av vikt. E. H—g.
Rotdödare benämnas ett par svamparter,
Ophiobolus graminis Sacc. och O. herpotrichus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
