Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rotfrukter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
940
sker i större utsträckning, behöves i regel
särskild lejd arbetskraft, vilken kan komma
till nytta för sädesskörd och andra brådskande
arbeten mellan rotfrukternas sista häckning
och deras skörd. För lantbefolkningen
medför rotfruktsodlingen rikt arbetstillfälle för
kvinnor och barn. d. R. utgöra ett utmärkt
kreatursfoder, med hjälp varav även
vinter-fodringen kan göras saftig och smaklig för
alla djurslag, vilket gynnsamt påverkar
tillgodogörandet även av övriga delar av
utfodringen. Då r. för att lämna hög avkastning
fordra mycket arbete, men detta ej stiger i
samma mån som skördemängden, är det av
största vikt, att odlingen skötes så, att stor
skördemängd erhålles.
Rotfruktsodlingens
omfattning, som i viss mån kan tjäna som mått
för åkerbrukets och kreatursskötselns
ståndpunkt, har under senaste halvsekel starkt
ökats.
År
Areal ha
Procent
av åkern
Skörd
ton
ton pr ha
1870 . . . 1900 . . . 1920 . . .
11,380
48,930
I36,752
0.4
1-4
3-6
122,819
1*163,349
4402,773
II
24 33
Odlingens omfattning växlar mycket i olika
län. I Malmöhus län intager den f. n. omkring
10 proc, i Kristianstads 7.5, i Hallands,
Blekinge och Gottlands län 4—6, i Småland,
östergötland och Skaraborgs län omkring 2, i
övriga delar av landet söder om Vänern och
Dalälven omkring 1 procent och i landet norr om
denna gräns än mindre del av åkern.
Skördemängden på 1 hektar växlar däremot mindre; av
foderrotfrukter var den i medeltal för år 1916
—1920 högst i Malmöhus län 38.7 ton, i
Stockholms, Jämtlands och Norbottens län 35—37,
i Dalarna 34, i Kristianstads län 33, i övriga
Norrland, Uppsala län, öster- och
Västergötland mellan 30 och 32.5, i övriga delar av
landet 25—30 utom på Gottland med blott
21 ton pr. ha. Härvid är hänsyn dock ej tagen
till rötternas hi. vikt, som är lägre, i samma
mån rovor utgöra större del av skörden.
Odlingsvärdet av olika
rotfruktsslag beror mest av deras halt av torrämne
men därjämte även av deras
avkastningsförmåga, hållbarhet och mottaglighet för skador
och sjukdomar. I södra Sverige, där lång
växttid kan påräknas, odlas mest de
näringsrikaste sorterna, socker- och foderbetor samt
kålrötter, av vilka de senare på styvare jord
och under svala och fuktiga somrar kunna
tävla med foderbetor, som eljest äro
överlägsna i skörd och oftast även i torrämnehalt.
I östergötland kunna ännu betor tävla med kål-
rötter men äro nordligare avgjort underlägsna
både dessa och rovor, av vilka de förra passa
på styvare, de senare på lättare jord. I
Norrland bliva rovorna allt mer enarådande, ju
kortare somrarna äro. Morötter äro i
allmänhet de övriga underlägsna i skördemängd
och odlas företrädesvis på lätt jord. I avseende
på skördemängd och fodervärde är stor
skillnad mellan olika sorter av samma art. Rovor
äro mer utsatta för parasitangrepp och mindre
hållbara än övriga slag. Rotens form inverkar
även på odlingsvärdet, i det att de korta,
grunt växande sorterna ha mindre fordran
på matjordens djup och taga mindre arbete
vid skörden.
Odling. Rotfrukterna passa i
allmänhet bäst för en lucker, djup, lagom fuktig
och näringsrik jord, dock med något olika
fordringar för olika arter. Sålunda passa
kålrötter bättre än övriga slag för den mer
utpräglade lerjorden, morötter för en lätt och
varm sandmylla och rovor för mull- och
torvjord. Styv lera och torr sandjord passa ej
för denna odling.
Platsen i växtföljden bör för
dessa växter, som under gynnsamma
förhållanden kunna lämna större skörd än andra
växter, vara den bästa möjliga. Vanligen
bruka rotfrukter i södra Sverige följa efter
höstsäd, vilken lämnar jorden jämförelsevis lucker,
näringsrik och fri från ogräs. Detta medför,
att vallen insås i vårsäd, men där detta ej
lyckas väl, ss. på den styva leran i
Mellansveriges slättbygder, få r. vanligen följa 1—2
år efter vallbrottet, närmast efter vårsäd.
Då är jorden vanligen mer utsugen,
ogräs-fylld och mindre lucker än i början av
omloppet, och desto viktigare är, att jorden genom
skumplöjning efter föregående gröda,
kreatursgödsling på hösten, bästa möjligaste
vårbruk med bibehållen vårmust samt riklig
användning av konstgödsel bringas i bästa
möjliga skick.
Jorden bör vara höstplöjd, så att
bearbetningen på våren må kunna inskränkas så
mycket som möjligt och därigenom vårmusten
bevaras, vilken så väl behöves för de grunt
myllade frönas groning. Sådden bör ske
tidigt, för att förlänga växttiden, men i
synnerhet för att plantorna må hinna bliva så stora
som möjligt, innan angreppen av
skadeinsekter — jordloppor m. fl. — komma.
Sådden sker alltid i rader, och emedan
skördemängden i regel blir störst, när plantorna
stå så tätt, att blasten hos de full växt a
plantorna fullständigt skyler marken, samt
rötternas storlek blir mindre och därmed inom
vissa gränser deras torrämnehalt högre vid
mindre utrymme mellan plantorna, göres
avståndet mellan raderna av smärre
rotfruktslag ej större än som behöves för hackningens
utförande, d. v. s. där hästhackning skall
användas omkring 40 cm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
