Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rotskott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
948
stark och djupgående pålrot, meterhög stjälk
med lansettlika, nedtill flikiga, något håriga
blad samt en rikt förgrenad klase av gula
blommor och knottriga, nötliknande skidor.
R. uppgives hava införts med råg på
1700-talet och förekommer numera rätt allmänt
i mellersta och vissa delar av södra Sverige.
Den ätes som ung av boskapen men är till
följd av sin djupa, livskraftiga rot ett ytterst
svårutrotat ogräs, vars spridning bör hindras
genom att i utsäde förekommande frukter
noga bortrensas och plantorna avhuggas före
fruktsättningen.
Ryssja. Se Fiskeredskap 1.
Ryssrova. Se Ryssgubbe.
Råanalys, kemisk undersökning,
varigenom ett ämnes hela halt av de särskilda
beståndsdelarna bestämmes utan hänsyn till
deras tillgodogörbarhet. Jfr Foderanalys,
Jordanalys.
Rådjur, (Cervus) Capreolus capreolus L.,
som ännu i början av förra århundradet var
inskränkt till Skåne, träffas numera tämligen
allmänt i hela Götaland, mera sparsamt i
de sydligare landskapen av Svealand.
Strövande exemplar ha iakttagits ända uppe i
Norrbotten. Någon fast stam torde dock
knappast finnas norr om Dalälven. R. når
en kroppslängd av i1/2 meter. Mulen är
naken, svansen förkrympt, icke synlig.
Bocken bär horn, som äro upprättstående, utan
ögontagg, och årligen fällas. Den ettåriga
bocken har horn med endast en eller två
taggar; sedan får han vanligen tretaggiga horn.
Till färgen är r. om sommaren rödbrunt, om
vintern gråbrunt, året om med vit
»akterspegel»; lammen äro rödbruna med vita fläckar.
Rådjurets vanliga läte är ett svagt, stötvis
upprepat bölande eller grymtande; medan
lammen äro små, får man stundom höra dessa
och modern locka på varandra med ett
klagande skri eller vissling. Spåren likna sådana av
får och getter, från vilka de dock av ett vant
öga kunna skiljas på den spetsigare och
elegantare formen. Rådjuren trivas bäst i
bruten terräng, där kullar och dälder, täta
skogsdungar och odlade fält omväxla med varandra.
De hålla tillsamman familjevis eller i flockar
och äro mest i rörelse morgnar och aftnar.
Deras födoämnen utgöras av gräs, blad och
knoppar av lövträd samt andra saftiga
växtämnen. Om vintern beta de rågbrodd på
åkrarna. Den skada, de ibland sommartiden
åstadkomma på växande gröda, är sällan av
någon betydenhet. Parningen försiggår
vanligen i slutet av juli, och i maj eller juni
följande år sätter rået eller rågeten 1—2, sällan
3—4 lamm. Jakt å rådjur får enligt 1912 års
jaktstadga (med ändr.) äga rum f. o. m. den 16
sept. t. o. m. den 31 dec. I Skåne och i andra
trakter, där rådjur förekomma i större antal,
skjutas de antingen på drev- eller klappjakt
*eller under s. k. pyrschjakt, varvid skytten, be-
väpnad med kulgevär, smyger sig inom håll för
de betande djuren. Vid jakt med stövare, som
eljest är det vanliga jaktsättet, göra rådjuren
i allmänhet stora och oregelbundna bukter,
varför det ofta blir svårt för jägaren att komma
till skott. Vid jakt på r. hava hagel mr 7—8
visat sig fullt tillräckliga, förutsatt att hållet
icke är för långt och skottet träffar de ädlare
delarna. Vill man använda kulgevär, torde
ett sådant av omkring 9 mm. kaliber vara
lämpligast. Under stränga vintrar äro
rådjuren ofta i behov av hjälputfodring för att icke
gå under. Till hjälpfoder användes hö, som
upphänges i gransnår och låga buskar på
sådana ställen, där rådjursflockarna bruka hålla
till. q T. H—1.
Råg, Secale cereale L., utmärkes av att
kornen vid groningen utskjuta 4 groddrötter,
broddplantan har rödbrun bladslida och till
höger vridna blad, bladen ha kort snärp och små
bortvissnande bladöron; småaxen äro i regel
2-blommiga och sitta ett och ett vid
axspin-delns leder, bildande ett jämnsmalt,
sammansatt ax; småaxen ha 2 smala axfjäll; det yttre
blomfjället är spetsigt och borstbärande, det
inre tvånervigt, glatt; kärnan (hinnfrukten) är
löst omgiven av blomfjällen (inner agnar na).
R. blommar med öppna blommor och
utlångande ståndare, som plötsligt uppspringa,
utkastande frömjölet som ett stoftmoln (»rågen
ryker»).
R. härstammar från Svartahavstrakterna,
och som dess vilda stamformer har man
antagit de i dessa länder vildväxande S.
montanum Guss, S. anatolicum Boiss., S.
dalma-ticum Vis och S. serbicum Panc. R. synes hava
sedan urminnes tid odlats i s.ö. Europa och v.
Asien hos såväl germanska som slaviska folk,
men odlades ej hos de gamla kulturfolken och
infördes i Europas inre, norra och västra
länder under folkvandringarna. I Sverige anses
r. hava införts med de söderifrån invandrande
götarna; den infördes senare än vete och korn
men fanns rätt allmänt odlad under
1200-talet och utgjorde på 1500-talet ungefär 1/3
av rikets sädesskörd, överträffad i mängd
endast av korn. Sedan har odlingen ökats
men gått tillbaka i förhållande till hela
sädesskörden, huvudsakligen genom havreodlingens
starka tilltagande.
Utbredning. R. utgör den viktigaste
brödsäden hos de slaviska och nordgermanska
folken, och då den är mindre värmefordrande
och tidigare mognande än vete, är det
företrädesvis i nordligare och högre belägna
trakter, som r. överväger över vete, varjämte även
jordmånen inverkar, i det att r. går till bättre
än vete på sandjord. R.-odlingen förekommer
i största omfattning i Ryssland, n.ö.
Tyskland, de skandinaviska länderna och de
slaviska delarna av det forna Österrike-Ungern,
men även ej obetydligt i vissa delar av
Frankrike, Nederländerna och Belgien, Spanien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
