Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödstjärt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
955
även som farsot (epizooti), och förorsakar ofta
betydande förluster. Sjukdomen uppträder i
följande 3 former:
Akut rödsjuka kännetecknas av hög
feber, ända till 41—42 °, stor mattighet,
ansvällning och stark rödfärgning av ögonlocken,
kräkningar och i början förstoppning,
sedermera diarré. Mest utmärkande är på huden,
särskilt under buken och på insidan av benen,
uppkommande röda fläckar, först ljusröda
sedan mörkare rödblå, oömma och föga
upphöjda. Sjukdomen förlöper hastigt, och döden
inträffar stundom redan inom 24 timmar,
vanligen dock först på 2:a—3:e dagen, och
dödsprocenten växlar mellan 50 och 85.
Nässelfeber visar sig genom
uppkomsten i huden, särskilt på bålens sidor,
Tyggen och benens utsida," av större och mindre,
platta, oftast fyrkantiga eller romboidiska,
först ljusröda, sedan blåvioletta till bruna
upphöjningar. Utslaget åtföljes av feber,
dåsighet och upphörd foderlust men har i
allmänhet ett godartat förlopp, och djuren
tillfriskna efter 2—6 dagar.
Kronisk rödsjuka består
huvudsakligen i en hjärtsjukdom, förorsakad av
genom rödsjukebacillerna framkallade
svulstbildningar på hjärtats klaffar (kronisk
endo-kardit), och uppträder hos djur, som genomgått
den akuta formen. 6—12 veckor efter det
synbara tillfrisknandet börja djuren visa sig
matta, ligga mest och då alltid vilande på
bröstet och armbågarna, andningen är
besvärad, och stundom inställer sig hosta,
hjärtslagen äro bultande, och rodnad i huden
uppstår, särskilt å öron och hals, men även på
andra kroppsdelar. Djuren avmagra starkt,
och svaghet, stundom t. o. m. lamhet i
bakdelen, inställer sig. Stundom yttrar sjukdomen
sig blott i långsam avmagring, besvärad
andning och störd matsmältning samt smärre
blödningar i huden med avfall av borsten.
Utgången är alltid dödlig.
Smittan upptages vanligen genom foder och
dryck, som förorenats genom träck och urin
från sjuka djur, eller genom förtärande av
avfall från i rödsjuka döda eller slaktade djur.
Smittämnet är mycket hållbart och kan
intorkat bevara sin virulens i 30 dagar och
utsatt för solljus i 12 dagar. I fläsk efter sjul^a
djur dödas bacillerna först efter minst 2*f2
timmars kokning. Efter nedsaltning i 30
dagar eller rökning ha dock levande baciller
påvisats i fläsket.
Behandlingen vid den akuta formen bör
bestå i ingivning av kräkmedel (se d. o.) och
tarmdesinficerande ämnen, ss. kalomel, 2.5
g., efter djurets storlek och ålder. Av
behandlingen är dock ej mycket att vänta, och
viktigast är därför att förekomma sjukdomens
spridning genom isolering av de sjuka djuren
och desinfektion i enlighet med K. k. den 3/n
1906 ang. åtgärder mot svinpest, svinsjuka
och rödsjuka. Det säkraste medlet till
sjukdomens bekämpande är dock ympning och
serovaccination, som kan användas såväl till
sjukdomens botande som till dess
förekommande. (Se Immunitet.)
2. Blodstallning, se d. o. E. N—m.
Rödstjärt, Luscinia, ett småfågelsläkte, av
trastfåglarnas familj, Turdidce, med lång stjärt
och yttre stjärtpennorna röda. Flyttfåglar.
Vanlig r., L. (Phoenicurus) phoenicurus
L., förekommer allmänt i trädgårdar och
lundar. Hanen har askgrå rygg, vit panna, svart
strupe, bruna vingar och är för övrigt askgrå;
honan är brungrå. Båda könen hava rostbrun
stjärt, som de hålla i dallrande rörelse.
Lägger 7—8 grönblå ägg i hål i träd m. m.
Rödhaken eller r o t g e 1 n, L.
(Bandalus) rubecula L., är även grå till gråbrun
men har gulrött bröst. Han lever i barrskog
och i täta lövträdslundar. Häckar i hål nära
marken och lägger omkring 5 gulvita Ågg med
gulbruna fläckar. Närbesläktad är även
näktergal, se d. o. Som insektätare äro de nyttiga
och lagligt skyddade. Se Fåglar.
Röd toppa, rödkulla, Odontites rubra Pers.,
i-årig kvartershög, grenig ört av
skeplingfamiljen, Scrophulariaceœ, med motsatta, smala blad
och i grenarnas toppar ensidiga klasar av röda
blommor. Åkerogräs i s. Sverige. Arten
synes till följd av sin litenhet vara rätt oskadlig,
men då den är halvparasit på de odlade
växternas rötter, gör den dock skada.
Rödved betecknar mörkare delar av veden
hos lövträd; den börjar invid märgen och utgör
början till röta. Avflangning av näver samt
kvistning är ofta orsak till r. hos björk.
Nedsätter virkets värde och gör bok otjänlig till
drittelstäver.
Röjning. Se Beståndsvård, Markberedning.
Rök. 1. Rökskada på växter.
Från vissa industriella anläggningar, såsom
hyttor och kemiska fabriker utströmma gaser
(svavelsyrlighet, klor, fluorväte), som skada
omgivande vegetation. Träd och buskar pläga
i synnerhet lida härav och stundom helt och
hållet dödas. Sjukdomen börjar å de delar,
som vetta mot fabriken. Bladen få vanligen
^bruna fläckar mellan nerverna. Skada av
’ ^or plägar förstv visa sig i bladkanterna och
sedan sprida sig inåt. Det är ofta vanskligt
att avgöra, om rökskada föreligger, då andra
omständigheter än giftiga gaser kunna
framkalla liknande sjukdomstecken. Av vanliga
träd är eken mest motståndskraftig, men björk,
bok och barrträd synnerligen känsliga för
giftiga gaser. E. H—g.
2. Skydd mot frostskada. Se d. o.
3. I vissa orter använd beteckning för
sä-desskylar och småstackar. Se Skylning.
Rökgång. Se Eldstad.
Rökning. 1. R. är ett av ålder jämte
saltning använt sätt att bevara kött, fläsk och
fisk mot förskämning. Särdeles anses röken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
