Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödstjärt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
bland dem melon-, ha visat sig särskilt starkt
locka fjärilarna till sig. Andra, t. ex.
tjockskaliga renetter, angripas ej alls. R. är utan
tvivel vårt svåraste skadedjur på äpplen.
Allmän som den är, kan den vissa år, då
rönnbären slå fel, i hög grad förstöra frukten.
Visserligen stryka vid sådana tillfällen en
betydande mängd larver med, men djuret har
visat sig äga stark förökningsförmåga, varför
det på några år med god tillgång på rönnbär
återvinner sin förlorade numerär. På grund
av fjärilens säregna levnadsförhållanden har
man ännu ej lyckats utfinna något praktiskt
bekämpningsmedel. Genom att en följd av år
avplocka och förstöra rönnbären, medan dessa
ännu innehålla larver, bör man inom
begränsade områden kunna utrota eller åtminstone
minska skadedjuret. I vad mån ett sådant
arbete praktiskt och ekonomiskt låter sig
utföras, är emellertid ännu ej utrönt. A. T—n.
Rör, Calamagrostis, grova; mångåriga gräs
med torra, bladiga strån, vippa av i-blommiga
småax, med spetsiga, hinnartade agnar, yttre
blomfjället med rygg- eller toppborst och
blomman omgiven av hår. Av detta släktes 12 svenska
arter förekommer halva antalet rätt allmänt,
men de äro föga beaktade som fodergräs, väl
huvudsakligen på grund av sin glesa förekomst
och torra och grova beskaffenhet, vissa arter
även på grund av sin förekomst på blockmark
samt bland träd och buskar, där skörden är
besvärlig. De få undersökningar, som gjorts
över hithörande arters näringshalt (Lantbr.
Akadem, tidskr. 1893, sid. 13, 135), hava givit
mycket olika resultat, i det att det på
sankmark växande kärröret, C. stricta Hn.,
visade sig mycket näringsfattigt men
vassrör, C. phragmitoides Hn., som är mycket
allmänt i snår på fuktig ängsmark i norra
Sverige, hade en halt av omkring 10 %
rå-protein med 80 % smältbarhet samt 40 %
kvävefria extraktämnen och omkring 30 %
växttråd, d. v. s. tävlande med de bästa
grässlagen. Bland övriga arter må nämnas
bergrör, C. epigeios Roth., ett mycket stort och
grovt gräs, som växer på allehanda mark både
vid stränder och i skogsmark, skogsrör,
C. arundinacea Roth., ävenså ett stort,
rör-likt gräs växande å torr skogsmark, och dess
motsvarighet i det övre Norrland,
lapp-röret, C. lapponica Hn., vilket omtalas som
begärligt för ren och andra kreatur, samt
å n g s r ö r, C. lanceolata Roth., en spädare
art, som är allmän i hela landet på fuktiga
ängar. Jfr. Sandrör.
Rörelser, hästens. Se Benställning,
Gångart.
Rörflen, flen, Baldingera (PhalarisL.)
arundinacea (L.) Dumort., ett mångårigt, väl
meterhögt, grovt gräs med upprätta strån med
långa breda blad och vitgröna, slutligen
sammandragna vippor, agnar spetsade men utan
borst. Fröet glänsande, vikt 0.75 gr. pr. 1,000
st. Allmän på söt vattensstränder i hela landet.
Trots sin grovlek ätes r. gärna som ung av
kreaturen, och den har då en sammansättning,
som antyder väl så högt fodervärde som
timotejs. För att komma till full nytta bör den
skördas tidigt och kan då åtminstone i södra
och mellersta Sverige skördas 2 gånger på
sommaren. Arten förtjänar således odling,
vilket kan ske genom sådd av frö eller,
säkrare, genom plantering på våren av de krypande
rotstockarna. En varietet med vitrandiga
blad, randgräs, användes som
prydnadsväxt i trädgårdar. Förökas genom delning.
Rörkrok, ett redskap för täckdikesrörs
nedläggande, består av en på ett långt skaft
sittande jämten, som stickes in i dikesröret.
Körning. Se Mur.
Rörsopp, Boletus, hattsvampar med å
hattens undersida sittande rör, vari fröstoftet
bildas. Av den stora mängden arter är flertalet
ätligt, några bittert smakande och några få
giftiga; de giftiga arterna igenkännas därpå,
att de hava röda eller rödbruna rörmynningar,
samt genom att de blåna vid tumning eller
brytning. Den mindre goda strävsoppen, B. scaber
Bull., svartnar i köttet, men blånar ej. Alla
arter, som hava mild smak och ej förändra
köttets färg, kunna utan tvekan användas till
föda. En av de till smaken bästa och den
genom sin storlek främsta är s t e n s o
p-p e n, p i e d de b o e u f, ei.
Karl-Jo-hans svampen, B. edulis Bull, med brun
hatt, vita, senare gula rör, äggrund fot och
vitt kött, allmän i löv- och blandskog. En
annan mycket använd art är smörsoppen,
B. luteus L., en i gräsmark vanlig, liten svamp
med hatten överdragen med en slemmig, brun
hud, rören gula, foten försedd med ring.
Röta betecknar i allmänhet av svampar
eller bakterier förorsakad sönderdelning av
växtdelar. Dylika skador förekomma hos
många olika växter förorsakade av olika
parasiter. Bland dylika skador på åkerbruks växter
märkas de av Fusariumarter orsakade
stråröta hos sädesslagen, stj älkröta hos
ärter, potatis, gurkväxter m. fl., torröta
hos potatis, förorsakad av Fusarium- (se d. o.)
och av bladmögelsvampen (se Potatissjuka),
av bakterier förorsakade skador
(bakterioser), ss. stjälk- och ringröta samt blötröta (se
Potatissjuka) hos potatis samt mögelröta
hos frukter, klöverröta hos klöver, hjärtröta
hos betor, rotfruktsröta m. fl. Om dessa se
under deras namn.
I levande träd förorsakas r. framför allt av
arter av svampsläktet ticka, vars skadegörelse
betecknas med ring-, kärn-, rot-, stubbröta
m. m. (se Ticka), men även av andra svampar,
ss. h o n u n g s s k i v 1 i n g (se d. o.) m. fl.
I virke förorsakas r. av hussvamp (se d. o.).
Röta är i övre Norrland vanlig beteckning för
torv och torvdy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
