Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödstjärt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
före skörden, för att bliva blekta. På grund
av sin höjd passar den blott för odling å fritt
land och är särskilt av värde under
högsommaren, då huvudsallaten ej bildar så täta huvuden.
Plantor till utsättning på våren uppdragas i
bänk; senare sås även direkt på fritt land.
Avståndet mellan plantorna bör vara 20—25
cm. På hösten inslås stånd i bänk eller kast
och skyddas genom täckning mot frost, så
att de kunna bibehållas till fram mot jul.
Romaine blanche och Bangholm äro erkänt
goda sorter.
Av sallat, sådd i god tid på varen, mognar
fröet i augusti—september, varför fröodling
är ganska säker. Fröplantorna utsättas på
lucker, fet jord, i soligt läge, på 25 cm. avstånd.
När de på frukterna sittande fjunen lätt
avfalla, avskäras stjälkarna tätt över marken,
helst i fuktigt väder för att hindra drösning,
och buntas samt upphängas luftigt till
torkning och eftermognad.
2. E n d i v i a, v i n t e r e"n d i v i a,
Ci-chorium endivia L., en cikorian närstående
art eller möjligen en form av denna, skild
genom brett äggrunda blad med hjärtlik
stjälkomfattande bas. Blomkorgar stora, blå.
De till garnering av maträtter använda
krus-bladiga sorterna sås i upprepade omgångar
från tidiga våren till i augusti på kalljord, och
plantorna utskolas på 20 cm. avstånd. Till
sallat användes endivia huvudsakligen för
vinterbehovet och sås för detta ändamål i
juli och inslås på hösten i sand i källare eller
kast. För eftersommarens behov sås endivia
i juni och blekes under ett par veckor genom
att bladen sammanbindas, emedan smaken
eljest är för skarp. Fröodling försvåras därav,
att den vanliga sorten sätter frö först 2:a året
och rötterna äro svåra att övervintra, under
det att den ettåriga formen, som i sydligare
trakter mest odlas till frö, oftast knappt
hinner lämna moget frö under våra korta somrar.
(G. L—d.) H. J. Dft.
Salmiak, klorammonium, H4NC1,
framställes genom bindning av ammoniak i
saltsyra, det råa saltets kristallisering och
dess rening genom sublimering (förflyktigande
genom upphettning). Bildar ofärgade, i
vatten lättlösliga kristaller, som efter sublimering
bilda en seg massa. S. användes i medicin
(se Ammoniak), som lödsalt och på senaste
tid även som konstgödsel, men är som sådant
t. f. av sin klorhalt mindre lämplig än
svavelsyrad ammoniak. S. innehåller 25 % kväve.
Salmo. Se Laxsläktet.
Salpeter, allmän benämning å nitrat eller
salpetersyrade salter av alkalier och av kalk.
De äro färglösa, i vatten ytterst lättlösliga
salter, som förekomma allmänt i jorden. De
bildas där av ammoniak, uppkommen av
organiska kvävehaltiga ämnen (se
Salpeterbildning), men då de hastigt upptagas av växterna
och lätt uttvättas av genomsipprande vatten,
är s.-halten i jorden alltid ringa, vanligen blott
1— några få, men efter kvävegödsling upp till
20 milliondelar av jordens vikt = 3—60 kg.
pr. ha. till 20 cm. djup (räknat som kväve).
S. är växternas huvudsakliga kvävenäring,
och redan en kvävemängd av 2 milliondelar
av matjordens vikt skyddar, enligt M.
Weibull, växterna för kvävebrist. — I varma,
torra och därför växtfattiga områden; kan s.
hopas i större mängder i jorden, så att dess
framställning genom jordens urlakning lönar
sig.
Till följd av sin höga halt av vid kväve löst
bundet syre bildar s. i blandning med lätt
för-bränneliga ämnen explosiva föreningar och har
sedan krutets uppfinnande haft användning
för tillverkning av detta och andra
sprängämnen. För detta ändamål bereddes s.
tidigare huvudsakligen genom kvävehaltiga
organiska ämnens jäsning (se Salpeterbildning)
och den bildade salpeterns utlakning och
utkristallisation (salpetersjudning). Även till
gödsling har s. redan tidigt använts, och på detta
sätt hava redan i förhistorisk tid i Sydamerika
befintliga lager av natronsalpeter begagnats.
Sedan dessa börjat att brytas för export och
denna efter ursprungsorten s. k. Chilesalpeter
blivit tillgänglig i Europa, har den undanträngt
den gamla salpeterberedningen för såväl
industriell användning som gödsling. I senaste
tid har en storartad salpeterindustri uppstått
genom elektrisk bindning av luftens syre och
kväve och den bildade salpetersyrans förening
företrädesvis med kalk. (Se Kväve.)
S. som gödselmedel. S. är
färdigbildad växtnäring, som lätt löses och upptages
av växterna och därför verkar mycket fort.
Redan få dagar efter gödsling med s. få
växterna en friskare färg och livligare tillväxt.
Den behöver därför ej givas i förväg och
ned-myllas i jorden utan kan även, om blott
något regn kommer, med fördel givas strax
före sådden eller som övergödsling och bör på
grund av sin lättlöslighet ej givas i förråd för
flere grödor, emedan höst- och
vinternederbörden i regel uttvätta återstoden av s. i
jorden. S.-gödsling bör därför företrädesvis givas
på våren, då jorden är utlakad, samt som
övergödsling under växttiden, och om s.-halten
i jorden tid efter annan undersökes, kan
tillförseln rätt noga avpassas efter grödans behov.
Däremot bör s. ej givas mot slutet av
växt-tiden, emedan den mest befordrar de vegetativa
delarnas tillväxt och medför frodighet och
försenad mognad. S.-gödsling passar därför
bäst för sådana växter, som under en kortare
tid i början av sin tillväxt upptaga den
huvudsakliga delen av sin näring, men kan för
växter med långsammare tillväxt fullt ersättas
av andra kväveföreningar (ammoniumsalt,
kalkkväve). — Åt höstsäd, som får sitt
kvävebehov tillfredsställt av under sommaren i
t rädes jorden samlad s. och av kreatursgödsel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
