Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
havskust. Dess växtsätt gör den till en av de
lämpligaste växter att dämpa sandflykten,
för vilket ändamål skott av densamma
utsättas på eftersommaren omkring 15 cm.
djupt, varefter planteringen vanligen skyddas
för vinden genom påläggande av tång eller ris.
Sandsten bildad av sammankittade
sandkorn, huvudsakligen bestående av kvarts,
förekommer huvudsakligen som bottenlager
i de siluriska bergen och endast undantagsvis
som berggrund direkt under de lösa jordlagren.
Den giver genom söndergrusning en
näringsfattig grusjord. Se vidare Byggnadssten.
Sandväppling. Se Getväppling.
Sankmarker. Vid rik tillgång på fuktighet
blir växtligheten frodig, och då tillika
förmultningen går långsamt, där fuktigheten
hindrar lufttillträdet, uppkommer vanligen
ett mullrikt ytlager på sanka marker, vilka
därför oftast utgöra värdefulla odlingsmarker,
om det överflödiga vattnet kan avledas. I
senare tid har nyodlingen också framför allt
omfattat dylika marker, såsom, mossar, kärr,
och mader, och för en beräkning av tillgången
å odlingsmark hava uppskattningar av
landets areal av sanka marker utförts. Enligt
H. Steinmetz (1897) skulle i hela riket finnas
51,g86 km2, vattensjuk mark, motsvarande
12.6 proc. av den fasta ytvidden, och ungefär
V3 därav vara odlingsbar.
Kolonisationskommittén uppskattar (1922) den odlings värda
torvmarken å kronoparkerna i de 6 norra
länen till 191,838 ha. Jfr Mosse, Äng.
Saperda. Se Vedbockar.
Saponafia. Se Såpört.
Saponifikation, försåpning. Se Fett.
Saprofyt kallas en växt, som hämtar sin
näring från multnande växtämnen. Liksom
helparasiter sakna även helsaprofyter
bladgrönt. Åtskilliga parasitsvampar, som leva
som snyltare på levande växter, kunna även
leva saprofytiskt, varigenom de kunna
bibehålla sig även under tider, då de ej hava
tillgång till sin vanliga värdplantar t. Växter
finnas även som hava bladgrönt och sålunda
kunna assimilera luftens kolsyra men på
samma gång hämta näring av multnande ämnen,
t. ex. Skepling (se d. o.).
Sarcinæ. Se Bakterier.
Sarcoptes. Se Kvalster, 3., Skabb.
Sarv. Se Mörtsläktet.
Satureja. Se Kyndel.
Sav, savning. Med sav 1. kambium
betecknas den lösa vävnad, som hos träd och
buskar ligger mellan veden och barken och
som är härden för tjocklekstillväxten, i det
att ur saven bildas ved inåt och bark utåt.
Den näring, växterna upptaga genom rötterna,
strömmar uppåt genom stammens veddel upp
till bladen, där större delen av vattnet
avdunstar och en del av näringen användes för
nybildning, och från bladen går åter en ström
av näring nedåt genom barkens innersta de-
lar, underhållande tillväxten i saven. Denna
strömning är särdeles livlig på våren, då de
företrädesvis i de underjordiska delarna
upplagrade näringsämnena upplösas och föras
till de delar, där tillväxten skef. Denna
saftströmning plägar kallas savning och
visar sig, om stammen såras, genom en m. 1. m.
stark avrinning av saft, blödning, vilken,
om stammen såras på våren, kan i hög grad
matta växten. Beskärning av träd och buskar
bör därför ej ske på våren, om ej så tidigt,
att såren hinna sluta sig före savningens
början. Om hål på våren borras in till den unga
veden, utflyter näringssaft, som är söt av
socker (ex. björklake), tills lövet slår ut och
genom avdunstning minskar, saftspänningen.
Sax. Se Jakt: Fångst.
Saxicola. Se Skvättesläktet.
Saxifraga, ett företrädesvis i
bergstrakter förekommande släkte av örter med
regelbundna 5-taliga blommor i lysande färger,
tillhörande fam. Saxijvagaceæ. Av de talrika
arterna odlas åtskilliga fleråriga, ständigt
gröna, företrädesvis i klippartier och stenrösen,
ss. den storvuxna, sibiriska S. crassijolia L.
med äggrunda, köttigt läderartade blad och
rosenröda blommor, den lappländska S.
caespitosa L., som bildar mossiga tuvor med stora
vita blommor, den sydeuropeiska, S. umbrosa
L., »porslinsblomman», med rosettlikt ställda,
brett tunglika, mörkgröna, glatta blad och
klasar av små, vita röd- och gulpunkterade
blommor. De förökas lätt genom delning.
Scabiosa. Se Vadd.
Scantling. Se Sågning: Sortiment.
Schaktning, sänkning av mark genom
jordens undankaffande, sker vanligen genom
grävning och den därvid upptagna jordens
bortkörning med häst- eller skottkärra eller
på utlagd fältbana, men vid mindre arbeten
vid jordbruket, ss. utspridning av
dikessträngar medelst mullskopa och för av
jämnande av mindre ojämnheter, även med
planer-sladd. Se Mullskopa, Sladd.
Schersmin, Philadelphias, ett till
sten-bräckefamiljen, Saxi†vagaceœ, hörande släkte av
buskar med motsatta, ovala blad och stora,
vita, 4-taliga blommor. Ett flertal arter odlas
som prydnadsväxter. Vanligast är den
sydeuropeiska P. coronarius L., en gammal
prydnadsbuske i hela södra och mellersta Sverige,
omtyckt på grund av sitt vackra växtsätt och
sina starkt doftande, vackra blommor. En
dvärgform, var. nanus Mill., blommar sällan.
En form med gulfläckiga blad, var. jol. aureis, .
förekommer även. Kungsschersmin,
P. pubescens Lois. eller latijolius Schrad från
Nordamerika, är mycket högvuxen, blommar
senare och har svagare doft. J
ätteschers-m i n, P. grandijlorus W. från Nordamerika,
med stora, luktlösa blommor är härdigare än
vanlig s. N a n c y s c h e r s m i n, P. Le-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
