Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jfc/*4^
967
de dock vara försedda med stoppning eller
vila på en lös, underliggande h e 1- eller
ringbos s a, såsom är fallet med de mycket
brukade värmlandsselarna. En viss glidning
kan i senare fallet äga rum mellan- lokan och
bossan, så att den senare blir mer stillaliggande
på huden. På samma sätt verkar ett 1 o
k-underlägg eller bogskyddare, gjord
som en bred lösbossa av fast och stadigt läder,
fodrad med vaxduk och fasthållen dels genom
en martingal, dels genom sidremmar till
däckein. Likaså brukas bringskyddare under
bröstan. Klädseln över stoppningen eller bos-
Värmlandssele.
san anses av många böra vara av sådant
material, att svetten uppsuges, emedan huden
därigenom skulle hålla sig torrare, men detta
medför ock olägenhet, ty den med svetten
följande smutsen fastnar på ytan av
beklädnadsmaterialet, som alltid är svårt att rengöra.
Av skinn användas kalv- och fårskinn mest
till över klädnad. Oljeduk har på senaste tid
kommit mycket i bruk, dels på fastsittande
bössor, dels översydd på vojlockfilt, och har
visat sig hållbarare än man kunnat tro. Av
vävnader är s. k. sadelmakare väv av
fyrskaft linne bäst. Buldan är så gles, att
stoppning, särdeles av svinhår eller tagel, lätt sticker
ut. Till stoppning är tagel eljest bra, liksom
välkardat »rykthår», och halm är ett utmärkt
stoppningsmedel i lösa helbossor. För att
förekomma tryck och skavning av övre
lokremmen på mankammen bör remmen sättas
tillräckligt högt och förses med m a n s k y
d-d a r e av zinkplåt.
Draglädret bör ligga så nära kroppen
som möjligt. Därigenom ökas effekten av
dragkraften och minskas brytningen i lokan.
Draglädrets »inskärning» genom ett hål i
lokan, sAsom på värmlandsselen (se fig.) är
mycket bra.
Mellandelen av selen förekommer i 2
huvudtyper: selkrok och d ä c k e 1. Båda vila
mot sadelstaden med en puta på vardera sidan
av ryggen, sammanhållna genom en båge av
järn. Selkrokens båge vilar genom ett
par järnstolpar på putorna, de s. k. s e 1 k 1 ä
p-p a r n a; då anfästningen, såsom är vanligt,
sker genom en enkel charnier-led, kan
anpassning ske blott i kroppens längdriktning, ej efter
olika mankform eller hull. På värmlandsselen
sker det däremot genom anfästning med en
»spolled». D ä c k e 1 n har putorna antingen
fästa på en platt j ärnbåge eller fästade med
en charnierled, leddäckel. Bågen bör
alltid vara så hög, att den ej kan trycka eller
skava på ryggkammen. Om putornas klädsel
och stoppning gäller vad ovan sagts om lokorna.
De böra hava en form utan alla kanter eller
hörn, »så att man knappt kan säga, var
beröringen med huden börjar». Däckein fortsättes
nedåt av däckelklaffarna. Selkroken
medför fördelen, att den vid tvåhjulsåkdon
i viss grad håller selringarna från bröstkorgen,
så att slängningen av skälmarna ej blir så
kännbar.
Från däckeins sidor eller selkrokens ändar
utgå de med stroppar och söljor försedda
upphäftorna eller
upphållsremmarna, som uppbära drag- (s e 1-) r i
n-garna, i vilka även draglädren äro fästa.
Genom dem kan draglädrets riktning ändras
och en del av lastens motstånd överföras till
ryggen. I dragringarna fästas ock på vanliga
verkselar dragtamparna av järn eller
remmar (s kakelhållar e) för åkdonets
anfästning vid selen. Skälmarna fästas vid
dragtampen vanligen med selpinnar.
En mängd inrättningar för denna anfästning
ha på senare tid patenterats men synas alla
vara lika onödiga som opraktiska eller t. o. m.
farliga.
Mellanselen hålles i läge genom en eller två
bukgj ordar samt de till bakselen hörande
ryggstycket med svanskappa
eller hintertyget, vilket senare, för att
fylla sin uppgift att giva hästen större kraft
vid mothållning, bör placeras tämligen högt
och ej i knävecket. För mothållningen
användes vid parkörning med lång tistelstång
s. k. stångkappor eller koppel,
fästa vid förselen. Genom deras sneda
riktning och stångens längd ökas ryckarna från
vagnen, varför sådan anspänning ej bör
användas i jordbrukskörning.
För att uppbära och hålla lokorna i läge
användas snedremmar från däckel eller
selkrok, s. k. travar e remmar. På
selkroken böra de fästas i en ring på stolpen, ej
på kläppens framkant. Jfr Anspänning, Betsel.
A. P—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
