- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
973

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Separator ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

973

kommit före år 1876. S. anses, där ej annat
säges, upplåtet för alltid. E. T.

Serös hinna är en med ett enkelt lager
platta, polygonala epitelcéller beklädd, tunn
bindvävshinna, som bekläder väggarna i en
kroppshålighet och utsidan av de däri
inneslutna organen samt avsöndrar en vätska,
som håller ytorna glatta och underlättar
organens rörelser. Sådana hinnor äro
bröst-och bukhinnan samt synnovialhinnan i
ledgångar och senskidor. E. N—m.

Sesam, Sesamuin, ett till fam. Sesameœ 1.
Pedalaceœ hörande örtsläkte, som är inhemskt
i de tropiska delarna av Afrika och Asien, och
varav flera former där sedan gammalt odlas
för vinnande av de oljerika fröna. S. odlas
numera i alla heta länder för beredning av
s.-o 1 j a, varav fröna innehålla omkring 50 %,
varefter återstoden, s.-k a k o r, användes som
kraftfoder. Se Oljekakor: Sesamkakor.

Sesia. Se Hallonglas vinge.

Sesleria. Se Blåälving.

Setaria. Se Hirs.

Setter. Se Hund: Jakthundar 3.

Shirehäst, tung engelsk lanthäst, anses
härstamma från de tunga hästar, normannerna
medförde och som även senare införts från
Flandern. Den utvecklades till en mycket
tung och grov draghäst, som förr på grund av
den då vanliga färgen ofta kallades »svart
kärrhäst» men numera, sedan den blivit
föremål för planmässig renavel, shirehäst,
på grund av att den företrädesvis uppfödes
i mellersta Englands shires.’ S. är Englands
grövsta, största och tyngsta hästslag, , står
mycket nära Clydesdalehästen men är i regel
djupare och mäktigare, med än större
hovskägg och bättre exteriör. Brun färg med bias
och vita fötter är övervägande, men svart färg
och fux ej så sällsynt som hos
Clydesdalehästen. Den började år 1878 stambokföras
av The english carthorse Society, som 1884
ändrade sitt namn till The shire horse Society.
Rasen har icke införts till Sverige.

Wilh. H—r.

Shropshirefår, en i västra delarna av
mellersta England hemmahörande fårras.
Dessa trakters lantfår hava förädlats genom
korsning med Southdown- och undantagsvis med
Leicesterra_sen och erkändes först 1860 som
särskild ras. Rasen är något större och mer
långsträckt än Southdownrasen, vilken den
även överträffar i snabbvuxenhet, och anses
jämngod med densamma i köttets kvalitet,
med fettet väl insprängt i musklerna. Vuxna
tackor nå en vikt av intill 70 kg. Huden är
rosenfärgad. Ullen är vit, tät, fin och
medellång samt lämnar blott nosen och benen
nedanför has och knä fria. Nosen och öronens
översida, mule och fötter äro mörka. Rasen
är mycket fruktbar och härdig samt har med
framgång spritts i många länder. Stambok
över rasen föres i England sedan 1882.

Till Sverige infördes S. först 1880 till
Barsebäck i Skåne och har sedan vunnit en rätt stor
spridning i rikets mellersta och södra delar,
undanträngande den tidigare införda South-

Shropshire-bagge.

downrasen. För godkännande vid premieringen
i Sverige fordras en lev. v. av 80 kg. hos bagge
och 50 kg. hos tacka.

Sickativ. Se Färg: Målarfärg, 2. Oljefärg.

Sickator, torkställning för hö, bestående av
en grov stör med intappade sidopinnar.
Brukas i Finland.

Sig g. Se Klapphingst.

Sik. Siksläktet (Coregonus) hör till
laxfamiljen (Salmonidœ). Kroppen är långsträckt
med medelstora, på kroppssidorna
silverglänsande fjäll. Siksläktet delas i två undersläkten,
nämligen siklöj orna (Argyrosomus), som
ha underkäken framskjutande förbi nosen,
och de egentliga sikarna (Coregonus s. str.),
hos vilka detta icke är fallet. Siklöjorna äro
oftast mindre än de egentliga sikarna.

Siklöj a, Coregonus (Argyrosomus) albula
L., förekommer dels i östra skärgården från
norra delen av Kalmar län och norrut, dels
också i många sjöar (företrädesvis i tämligen
stora och djupa sådana med klart vatten) från
Skåne upp till Lappland. I låglandets grunda
och varma sjöar med grumligt vatten trivs
den ej. Siklöjan lever i stim ute i det fria
vattnet av plankton. Leker på senhösten, vanl.
från mitten av oktober till mitten av
december, ofta på djupt vatten. Är en god matfisk,
som huvudsakligen fångas med nät och not.

De egentliga sikarna äro ytterst
variabla och ha stor benägenhet att utbilda
1 okala raser. Om dessas indelning i arter har
ännu ingen enighet bland forskarna uppnåtts.
Här må därför endast framhållas, att vissa,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/0983.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free