Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skelettet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 r
ände därför kluven, med 2 ledknappar
motsvarande de två sammanvuxna skenbenen;
dessutom ha idisslarna två s. k.
lättklövar, som endast äro löst fästa utan samband
med övriga skelettdelar och blott innehålla
2 ben, kron- och klövbenet. Svinet har 4 fullt
utvecldade tår, ehuru de 2 bakre äro betydligt
kortare.
Bakre extremiteternas ben:
Bäckenet (U) består av två halvor,
förenade i mitten i bäckensömmen.
Vardera halvan utgöres av höft-, blygd- och
sitt- eller bärbenet. Höftbenet är i sin
främre, spadlikt plattade del utdraget i två
vinklar, yttre och inre
höftvinkeln, och fäst vid korsbens vingarna. S i
11-eller bärbenen bilda bäckenets bakre
del och äro i sin bakre ända något förtjockade
till de s. k. sit t- eller
bärbenskno-larna. Blygdbenen bilda främre
bäc-kenranden, och alla 3 bäckenbenen förena sig
i de s. k. h ö f t p a n n o r n a, som utgöra
ledytor för lårbenen. Bäckenbenen omsluta
tillsammans med ko r s b e n e t bäckenhålan,
vars sidoväggar kompletteras av det breda
bäckenbandet, en fast bindvävshinna, som går från
korsbenet till höft- och bärbenens övre rand.
Lårbenet (V) bildar med sitt
halvklotformiga, från benet nästan vinkelrätt avsatta
ledhuvud med höftpannan i bäckenet 1 å
r-eller höftleden och har i sin nedre ände
på framsidan en ledyta för knäskålen (X)
och baktill 2 ledknappar för stora skankbenet,
med vilket det bildar knäleden.
Underbenet eller skänken utgöres av stora
och lilla skankbenet (motsv. människans
sken-och vadben), det förra på framsidan med en
stark, något utåtböjd benkam,
skänk-benskammen, och nedåt 2 djupa
ledytor för rullbenet i hasen. Lilla skankbenet
är hos såväl häst som idisslare starkt
reducerat och finnes hos nötkreaturen blott som små
benutskott vid det stora skankbenets övre och
nedre ändar. Om hasens ben hos
hästen se Has. Hos nötkreatur äro båt- och
tärningbenen sammanvuxna, och rullbenet har
en ledrulle även i sin nedre ände för det
underliggande båt-tärningbenet samt en ledyta på
baksidan för hasbenet, varigenom rörligheten
i hasen ökas.
De övriga benen i bakre extremiteterna
likna motsvarande i de främre. E. N—m.
Skelört, Chelidonium majus L., en till
vallmofamiljen, Papaveraceæ, hörande ört med
gula blommor och gul mjölksaft. Växer på
torr, skuggig mark. Mjölksaften innehåller
alkaloider (se d. o.).
Sken. Se Körning.
Skena, Skenben. Se Skelett.
Skepling, Melampyrum, ettåriga örter
tillhörande skeplingväxternas familj,
Scrophularian^, äro utmärkta av 4-kantig stjälk med
motsatta, helbräddade, odelade, vanligen smala
blad, gula blommor i de övre bladvecken,,
läppformig krona med uppvikt överläpp och
3-flikig underläpp samt stora, trinda frön
(»kovete», pukvete). Av de 5 svenska arterna
äro åkerskepling, M. arvense L., och
kamskepling, M. cristatum L., rätt
vanliga ogräs, den förra i åkern, den senare i magra
ängar. De i lundar och skogar växande
lundskepling, M. nemorosum L., med gula
blommor inom blåvioletta högblad,
koskepling (kovete, kovall), M. pratense IL.,
med blekgula och skogsskepling, M.
silvaticum IL., med höggula blommor äro mycket
begärliga för husdjuren, men förorsaka lösa
uttömningar. De ha anseende för att öka
mjölken och giva den gul färg. Enligt L. F.
Nilssons undersökningar visade koskepling
visserligen hög proteinhalt, 12 %, men blott
59 % smältbarhet.
Skevhov. Se Hovsjukdommar 1.
Skibord. Se Damm 3.
Skidgård. Se Hägnad.
Skiffer, en bergart, som lätt klyves i
tunna skivor. Vissa mot förvittring
motståndskraftiga skiffrar användas som material för
taktäckning m. fl. byggnadsändamål. Se
Bergart, Byggnadssten, Tak.
Skifferaska, skifferkalk. * Se Cement.
Skifte. 1. Jordområde, del av en egendom,
t. ex. inägo-, skogsskifte och särskilt andel
av ett ägoområde, som uppdelas, skiftas på
olika ägare.
2. De delar, vari åkerjorden vid en egendom
uppdelas för att i tur och ordning bära vissa
grödor; en ordnad växtföljd betecknas därför
som skiftesbruk.
3. Skifte* av jord, ägoskifte. Se
Jorddelning.
Skifteslag, Skifteslagstiftning. Se
Jorddelning.
Skifteslinje. Gränslinje mellan ägoskiften.
Skiftesläggning, Skiftesstadga,
Skiftesvitsord. Se Jorddelning.
Skiftvirke. Se Vägg.
Skiktförmåga. I skogsbestånden
utveckla sig hos olika trädslag de olika trädklasserna
och kronskikten (se Beståndsvård) helt olika.
De olika trädindividens förmåga att arbeta sig
fram i det härskande kronskiktet kallas för
skiktförmåga. Ibland användes i
facklitteraturen härför även ett från danskan lånat
uttryck, spridningsförmåga. Skiktförmågan
är starkare, i den mån ett mindre antal individ
förekomma i högsta kronskikten, men svagare
då ett större antal individ förekomma i dessa
skikt. Tallen har en stark skiktförmåga,
granen en svagare. Frö från jämna och likartade
moderträd ge upphov till bestånd med svag
skiktförmåga, medan frön från moderträd av
växlande beskaffenhet skapa bestånd med
stark skiktförmåga. G. Sch.
Skimmel. Se Färg 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
