Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skyddsympning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1002
fruktkroppar1 hos svampen. En violettröd färg
hos barren behöver däremot icke angiva
s.-angrepp, utan en sådan färgförändring är
normal och står i samband med den om hösten
sjunkande temperaturen. Hos äldre plantor
visar sig sjukdomen på våren, då snön smält
undan och solen börjat verka med större kraft.
Barren bliva då bruna, nedböjda och avfalla
längre fram på sommaren. I på marken liggande
barr utvecklas de egentliga fruktkropparna,
apothecierna, som äro upphöjda, elliptiska,
glänsande svarta. I fuktigt väder öppna de
sig genom en längdspringa, varvid sporerna
spridas. De angripna barren igenkännas, utom
på apothecierna, även lätt därigenom, att de
genom tvärgående eller mindre regelbundet
förlöpande streck äro avdelade i skarpt
begränsade fält. Spormognaden inträder redan i
slutet av juli men pågår huvudsakligen i
augusti—september, varvid fuktig och varm
väderlek i hög grad gynnar sjukdomens
utveckling och spridning. Efter fuktiga, milda höstar
kan man vanligen följande år vänta en
skytteepidemi.
Sjukdomen uppträder svårast i plantskolor;
angripna årsplantor dö i regel följande vår,
varför dylika plantor redan på hösten böra
uppgrävas och brännas för att hindra sjukdomens
spridning. I nya kulturer är sjukdomen ofta
svårartad; genom upprepade angrepp kunna
plantorna dö; lyckas de överleva, visa sig
angreppets följder genom minskad höjdtillväxt.
Äldre träd skadas föga.
Åtgärder. Sjukdomen kan motarbetas
genom besprutning med i % Bordeauxlösning
(se d. o.). Första besprutningen bör ske i slutet
av juli och förnyas under augusti och
september. Plantskolor böra ej läggas i fuktiga lägen.
Genom god gödsling bör sörjas för att
plantorna bliva kraftiga, och under
sporspridnings-tiden böra de täckas t. ex. med granris (tallris
får ej användas).
Hos oss skadar s. mest i sydvästra Sverige
men förekommer även norrut. Olika tallraser
visa olika motståndskraft; vår svenska tall
hör i detta avseende till de bästa, men någon
fullständig motståndskraftig ras finnes ej. På
Jylland har s. omöjliggjort odling av tall, vilket
torde sammanhänga med vinterns milda
fuktiga klimat. Hos oss utgör sjukdomen
ingenstädes ett avgörande hinder för uppdragning
av tallskog men kan stundom vara rätt
besvärlig.
b. Granskytte förorsakas av
Lopho-dermium abietis, som angriper granens
års-gamla barr, så att de bliva gulflammiga och dö.
Senare framträda bruna sporfläckar och
svartgrå sporhus på barrens undersida, vanligen
först sedan dessa avfallit. Förekommer mest
i landets södra och västra delar.
En något liknande sjukdom äro
granbarrsrost (se Rostsvampar) och Snöskytte (se d. o.).
H. Hn.
Skålen. Se Ringkota.
Skålrost. Se Rostsvampar.
Skäck. Se Färg i. a.
Skäfte. Se Fräken.
Skäktning. Se Lin.
Skäl, gammalt spannmålsmått = Ys tunna
= 4 kappar.
Skälsland, gammalt västerbottniskt ytmått
för åker = 20 x 5 famnar a 3 1/t alnar = Ys
västerbottniskt markland (tunnland).
Skär. Se Plog.
Skära var det äldsta redskapet för skärning
av säd, vilket småningom undanträngdes av
lien men ännu efter mitten på 1800-talet
brukades i avlägsna trakter, synnerligen i backiga
och bergiga trakter, där åkrarna voro små och
ojämna. Skäran utgöres av en kort, kretsböjd
kniv med kort skaft. Den fördes med höger
hand, och vid varje snitt avskars en med vänster
hand omfattad bunt av strån. Säden blev på
detta sätt skördad med minsta möjliga förlust
av avbrutna ax eller ur fallna korn.
Skärning. Se Foderberedning, Hackelse,
Rotfrukter, Rotfruktsskärningsmaskin,
Sädesskörd.
Skärpning av hovbeslag. Se d. o.:
Vinterskor.
Skärvfrö, penninggräs, Thlaspi
arvense L. ,en 1—2-årig, korsblommig ört, fam.
Cruci†erœ, med pillika blad, vita blommor och
platta, nästan kretsrunda*, i spetsen smalt
urnupna skidor med talrika platta, bruna,
njurlika, strimmiga frön. Är ett mycket
allmänt ogräs, isynnerhet i höstsädesåkrar. Hela
växten har skarp löksmak och lukt och ätes ej
av kreaturen. Dess frömognad är så tidig, att
fröet till största delen sprides före sädesskörden,
och förnämsta medlet att hindra dess spridning
är därför dels att skära säden grön, förr än
ogräsets frö mognat, dels att avslå blommorna
på försommaren, då ogräset når över
sädesbrodden.
Sköldbaggar, Cassida, små rundat ovala
skalbaggar med halsskölden och täckvingarnas
sidokanter starkt skivlikt utvidgade, så att
djurets kropp i övrigt fullständigt döljes. S.
sitta tätt tryckta mot underlaget, påminnande
om sköldlöss. Larverna äro taggiga och gömma
sig under på ändtaggarna fastsittande gamla
larvskinn. Djuren avgnaga fläckvis översidan
på blad av bl. a. betor och göra ibland stor
skada. Bekämpas med arsenikhaltiga vätskor,
se Insektdödande medel. A. T—n.
Sköldlöss, Coccidœ, äro närmast
besläktade med bladlössen och bladlopporna inom
ordningen . skinnbaggar. Hanarna, som äro
ytterst sällsynta och i regel mycket små, hava
ett par vingar och likna myggor. Honorna
hava ofta ett från alla andra insekter mycket
avvikande yttre. De i växthus på tjockbladiga
växter allmänna s. k. bomulls- eller
ullössen äga ben och äro hela sitt liv
rörliga. Till skydd ej minst för ägghoparna av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
