Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smörjkopp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1024
drivor, som utestänga luften. Särskilt anser
gammal uppfattning snöfall på våren vara
nyttiga för grödorna (»aprilsnö är farago»),
vilket torde bero huvudsakligen på att
nederbörden hindrar stark frost och att snöfallet
giver jorden en vid denna tid ofta väl behövlig
väta utan att som häftigt regn sammanslamma
jorden; även har man velat tillskriva snöfall
direkt gödslande verkan genom att det ur
luften nedför ammoniak till jorden.
Snöbollsbuske. Se Olvon.
Snöbrott uppkommer genom
snöbelastning av trädstammarna. När snön faller blöt
och lös, hopas den lätt i stora massor på
trädkronorna. Fryser den sedermera fast, kan
belastningen lätt ökas vid följande snöfall, så
att stammarna böjas (snötryck) eller
avbrytas. S. inträffar ofta vid blåst men även
vid alldeles lugnt väder, helst då
temperaturen sjunker eller stiger. I förra fallet gör
kölden stammen spröd, så att den lätt bräckes;
vid temperaturstegring kondenseras vatten
i de kalla snömassorna på träden, vilkas
belastning härigenom ökas, tills
bristningsgränsen överskrides.
Genom gallringar i bestånden kunna träden
härdas mot s. Vårt lands nordliga trakter
lida mindre därav än skogarna i Mellaneuropas
bergstrakter, såväl på grund av klimatet,
i det att snön här vanligen faller vid låg
temperatur, så att den-är lös och lätt blåser bort,
som på grund av tall- och grankronornas form.
De för Norrland karakteristiska smala tall- och
grankronorna uppsamla ej snön så som de
mera breda trädkronorna i Mellaneuropa.
Vissa år förekomma dock omfattande s.
Särskilt bekant i detta avseende var vintern 1910
—1911, och i fjällskogarna skadas granen ofta
av upprepade s. Jfr Toppröta. Meddel. Häft.
16 N:o 5. Statens Skogsförsöksanst. H. Hn.
Snöbärsbuske, Symphoricarpus
racemo-sus Mich., en till tryfamiljen, Capri†oliaceœ,
hörande, storvuxen nordamerikansk buske,
utmärkt av små motsatta blad, små
vitrödletta blommor och stora vita bär, som
kvarsitta in på vintern. Den utbreder sig genom
rotskott och förökas lätt genom sådana samt
genom sticklingar och avläggare. Den är
mycket vinterhärdig och odlas som prydnadsbuske
i hela landet.
Snödroppe, Galanthus nivalis L., en
välkänd, sydeuropeisk, liten lökväxt, tillhörande
narcissfamiljen, Amaryllidaceœ. Dess täcka,
lutande blommor med 3 stora, helvita yttre
och 3 smärre, grönrandade inre kalkblad, äro
högt värderade som vårens första förebud.
Den är fullt vinterhärdig och förökar sig
genom sidolökar. Även en dubbelblommig
sort finnes.
Snömögel. Se Fusarium.
Snöskata. Se Trast.
Snöskytte är en i Norrland på tall
uppträdande barrsjukdom, som visar sig däri, att
barren efter snösmältningen få en rödbrun
färg. De avfalla dock ej ss. vid angrepp av
vanlig skytte (se d. o.) utan kvarsitta hela
sommaren och antaga småningom en ljusare —
blekgrå färg. Under juli framkomma på de
vissna barren fruktkropparna av en svamp,
Phacidium infestans Karsten, ss. små
genomskimrande, svarta punkter. De höja sig
småningom och sönderspränga barrets överhud
i oregelbundna flikar. Under
augusti—september spridas sporerna vid fuktigt väder.
Svampen anses vara den direkta orsaken till
s., men endast sådana grenar angripas, som
legat under vinterns snötäcke (varav namnet).
Sjukdomen har därför icke någon betydelse
för äldre träd men kan bliva mycket ödesdiger
för såväl unga tallkulturer som plantskolor,
i det att starkt angripna plantor dö. Somliga
år uppträder s. svårt epidemiskt, som det
synes, antagligen mest efter vintrar, då djup
snö fallit på otjälad mark. Den har visat sig
vara den svåraste fienden för tallkulturer i
Norrland. Något dugligt botemedel är ej känt,
men sjukdomen synes uppträda mindre
för-härjande på smärre än på större kulturytor.
Plantor, uppdragna ur för orten främmande
frö, synas vara mera känsliga än de av
traktens frö. H. Hn.
Sockel är den vanliga benämningen för
den nedre delen av väggar etc.
Stensockel (sockelmur) vidtager vid
markhöjd och bildar ytterväggens nedersta del.
Liksom grundmurarna skall den utföras av
hållbart material av naturlig eller konstgjord
sten. Ofta utföres sockelmur av huggen
granit. För byggnader på landet utföres den dock
vanligen av sprängd eller kilad sten med
något avjämnade byggytor. Då stenen är av
sämre beskaffenhet eller då grundmurarna
gjutas av betong, cementputsas densamma.
Härvid kan användas såväl vanlig slätputs
som spritputs, men det senaste
behandlingssättet är att förorda. Stensockelns höjd bör
icke tagas för liten. Den lägsta höjden bör
egentligen vara 45 cm. I annat fall
förstöres väggmaterialet i förtid, särskilt då detta
är trä, på grund av svårigheten att skydda
detsamma mot fuktighet från snö under
vintern samt stänkvatten vid regn o. dyl. Då
tomrum finnes under bjälklaget, få icke
ventilationsgluggar bortglömmas. Dessa skola
förses med ventiler e. dyl., så att de om
vintern kunna tillstängas, jfr Byggnadsgrund.
Å väggar i rum etc. anbringas fotsockel
(sockelbräda) nedtill vid golvet för att skydda
väggmaterialet. Härtill användes vanligen
en hyvlad bräda av 15 cm. bredd, profilerad i
överkanten. Fotsocklar kunna även göras
bredare, då de sammansättas av flera bräder.
De kunna även rikt profileras. Jfr Panel.
L. N. Gramén.
Socker, ofärgade, i vatten lösliga,
vanligen kristalliserande, sött smakande kolhy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
