Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Southdownfår ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1030
dorn vanligen lantmannens uppmärksamhet,
men den är också ej på långt när så allmän och
farlig som stinkbrand. Då rågen tröskas, bliva
kornen inpudrade med sporer, som sålunda
komma att medfölja utsädet.
Hårdbrand, Ustilago hordei (Pers.) K.
et S., å korn, även kallad täckt
kornsot, liknar stinksot däri, att sädeskärnan
förstöres och dess innehåll består av sotsporer,
Stinksot å
vete.
Täckt Naket
kornsot.
som omslutas av inneragnarna. Vid
tröskningen sönderslås sotaxen och smittämnet
(sporerna) fastnar på den tröskade varan och
följer med utsädet i jorden. Hos korn
förekommer även en annan sot-art
kornflyg-sot eller naket kornsot, Ustilago nuda
(Jens.) K. et S. Denna förstör även agnarna,
så att sotsporerna bliva fria och flyga omkring
med vinden, medan säden ännu står på rot,
och vid skördetiden endast den nakna
ax-spindeln står kvar. Då sporerna spridas under
kornets blomningstid, kunna de lätt inkomma
i öppna kornblommor. Där gro de omedelbart
vid tillgång på fuktighet och insända
grodd-slangar i fruktämnet, i vilket de utbilda en
svampvävnad (mycelium), som fortlever i
kärnan och fortsätter sin tillväxt samtidigt
med det angripna kornets groning.
Vetefly g s o t, Ustilago tritici Pers., förhåller sig
på väsentligen samma sätt som föregående
art.
Å havre finnas liksom å korn två olika
sotarter: Havreflygsot, Ustilago avenœ (Pers.)
Jens., och täckt havresat, U. levis (K. et
S.) Magn, den förra den vanligaste. De skilja
sig i det yttre därpå, att den förra arten helt
förstör även inneragnarna, vilka däremot vid
den senares angrepp sitta kvar som en tunn
hinna kring spormassan. Den förras
sporer,spridas redan under sommaren och kunna då
inkomma i havreblomman, där de dock ligga
ogrodda, tills säden kommer i jorden. Täckt
havresot förhåller sig i avseende på sporernas
utbildning och smittans spridning som täckt
kornsot. Groddinfekterande arter’ bekämpas
säkrast med formalinbetning, de
blominfekte-rande med varmvattenbetning. (Se
Avsvamp-ning.) Det tätaxiga tvåradskornet (se Korn),
som icke öppnar sina blommor, behöver
naturligtvis icke betas mot kornflygsot. E. H—g.
Southdownfår, en från södra Englands
kalkrika kullar (downs) härstammande
fårras, har sedan gammalt haft största anseende
bland lantraserna i landets slättbygder. Den
förädlades först av John och Thomas Elimän
på Glynde i Sussex under slutet av 1700- och
början av 1800-talet och därefter av Jonas
Webb på Brabraham. Rasen förädlades
genom renavel men har sedan själv i stor
utsträckning använts till förbättring av övriga
kortulliga engelska raser. Den är medelstor,
tämligen lågbent, kroppsbyggnaden tät och
bred, med kort hals, rak rygglinje, litet,
horn-t huvud, vit eller gråvit färg. Fläckar i
ansiktet, som förr ansågos tillhöra rasen, gillas
ej numera. Ullen är kort, tät och fin, täcker
pannan, kinderna och nedre delen av öronen
samt benen ned till knä och has. Djuren äro
livliga, ha rundade former, lämna ett gott kött.
Vikten uppgives i England för avelsbaggar till
60—75, för tackor till omkring 60 kg. Rasen
passar väl för korta beten men har i sitt
hemland liksom i de länder, dit den införts, ansetts
väl småvuxen för bördig jord med rik
fodertillgång och där mest undanträngts av något
storvuxnare raser.
Till Sverige började s. införas, då man
övergick från de finulliga merinofåren till de mer
grovulliga och köttrika engelska raserna. År
1828 bildades ett stamschäferi av s. å
Mälsåker och 1833 ett hos E. Nonnen på Degeberg;
år 1837 fördelades en hjord mellan Visborg å
Gottland och Ottenby på Öland, och under den
följande tiden spreds rasen till en mängd
gårdar i olika delar av landet. Då den emellertid
ej tillfredsställde fordringarna på
snabbvuxenhet och kroppsvikt, har den dels korsats, dels
helt ersatts’ av andra raser, ss.
Oxforddown-och Shropshire-raserna, och har numera ingen
betydelse för den svenska fåra vein.
Spackling. Se Målning.
Spade, handredskap för grävning.
Bladet, som plägar vara 19—25 cm. brett och
30—40 cm. långt, gjordes förr av trä med en
skarp skoning av järn, men är numera alltid
av järnplåt. Skaftet, omkring 75 cm. långt
och svagt böjt vid sin förening med bladet,
bör vara av segt trä, ss. ask eller björk, och
är nedtill förenat med bladet genom en från
detta utgående hylsa eller skenor (falar), som
äro fästa vid detsamma med nitar, vilka dock
försvaga skaftet mot brytning. Bladet är
platt eller oftast något skålformigt, i nedre
delen antingen tillspetsat eller med rätlinig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
