Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spattknöl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1036
och enfröiga frukter, som tillsammans med en
omgivande, av 2 skärmblad bildad
»fruktkalk» utgöra vad i dagligt tal kallas
spenatfrö.
Vanlig trädgård s-s., 5. oleracea L.,
från orienten, odlas i 2 varieteter: tag g-s.,
var. spinosa, med tornbärande »frön» och
smärre, pillika blad, samt rundbladig eller
rundfröig s., var. inermis, med släta,
runda »frön» och större rundade blad. Den
förra anses härdigare mot köld.
Under namn av spenat odlas även några
andra, till samma familj hörande arter.
Sådana äro nyzeeländsk s., Tetragonia
expansa L., från N. Zeeland och Japan, en
ettårig, i 2—5 fot långa rankor växande art, och
rank- eller klätterspenat (se
Rankspenat) .
Odling. S. bör odlas på starkt gödslad,
helst något fuktig jord. Sås i bänk eller från
våren till hösten på kalljord. Sent på hösten
sådd s. lämnar skörd tidigt på våren. Då
plantorna gå i blom, bliva bladen mindre saftiga,
och därför lyckas odlingen mindre väl på
sommaren, då utvecklingen går hastigt. Bredsås
tunt eller sås i 6 rader på sängen. Av
nyzeeländsk s. uppdragas plantor i bänk och
utplanteras på fritt land. (G. L—d.) H. J. Dft.
Spenört. Laserpitium latifolium L., en
mångårig, väl meterhög flockblomstrig ört,
fam. Umbelli†erœ, utmärkt av glatta, blågröna,
2—3-dubbelt 3-fingrade blad med rundade
småblad, stora vita blomflockar och 8-vingade
delfrukter. Växer vild i södra och mellersta
Sverige på torra ängar och i lundar; ätes
begärligt av kreaturen. Roten användes förr som
magstärkande medel.
Spergula. Se Spärgel.
Spets. Se Hund.
Sphærotheca. Se Krusbärsmjöldagg.
Sphagnum. Se Mossa, Mosse, Torvströ.
Spigg, Gasterosteus, ett släkte av mycket
små fiskar, utmärkta bl. a. av framför
ryggfenan sittande, fristående taggar, som kunna
nedfällas, samt en tagg i bukfenan. S., som
förekommer i såväl sött som salt vatten, förtär
med glupskhet rom och fiskyngel och räknas
därför som mycket skadlig. S. har tidigare
fångats massvis vid Östersjökusten för
ut-kokning av s p i g g o 1 j a, en torkande olja,
som använts som fernissa. Denna fångst och
beredning förekommer numera sällan.
Spik, varav smärre sorter intill 2.5 cm.
längd vanligen kallas nubb eller, då de
tillverkas av tråd, stift, bör göras av segt järn,
vara fri från sprickor eller flagor samt utan
att krokna kunna slås in i sådant virke, för
vilket den är avsedd. Efter tillverkningssätt,
storlek och ändamål skiljer man på åtskilliga
olika slag avs. Smidd s., som tillverkas
för hand (numera föga) eller på spikhammare,
användes vid byggnadsarbeten i olika grov-
lekar, ss. g o 1 v s p i k, 9—11 cm.,
läkt-spik, 7—9 cm., b r ä d s p i k, 5—7 cm.,
nubb, 2.5 cm., eller kortare. Numera
användes mest klippspik, som tillverkas av
plåt och har m. 1. m. ojämna kanter samt mindre
skarp spets och ofta något sprött huvud;
storlekar av minst 12.5 cm. längd pläga kallas
e k s p i k, mindre storlekar furuspik.
Trådspik och trådstift tillverkas
av hårddragen järn- eller mässingstråd. Spik
utan huvud kallas d y c k e r t och användes
för fästande av golvtiljor. För hovbeslag
avsedd spik kallas söm, se Hovbeslag.
Spikklubba, Dalur a Stramonium L., en
från orienten härstammande till
nattskatte-familjen, Solanacece, hörande, storvuxen, i-årig
ört med stora äggrunda, glatta blad,
långsträckt trattformiga, vita blommor och stora
taggiga fröhus. S. odlas för bladens skull, vilka
innehålla alkaloider (se d. o.), huvudsakligen
hyoscyamin, och därför användas i
medicin. För att giva god skörd fordrar s. en varm,
solig växtplats samt bördig och fuktig jord.
Fröna stöpas i vatten före sådden; plantorna
gallras till omkring 1 fots avstånd.
Blommorna avnypas för att befordra bladens
utveckling. Till drog skördas bladen under växtens
blomningstid och torkas på luftig plats.
Spiktramp. Se Hovsjukdomar 2.
Spilkråka. Se Hackspett.
Spiller. Se Tak: Spån.
Spillning. Se Kreatursgödsel.
Spilta. Se Häststall.
Spilträ, laggkärl för torra varor och tillika
ett rymdmått om 48 kannor — 1.26 hi.
Användes för salt och torrsaltade livsmedel, beck
och tjära.
Spinacia. Se Spenat.
Spindeldjur, Arachnida, äro besläktade
med insekterna, men avvika bl. a. därigenom,
att de som fullvuxna oftast äga 4 benpar.
Hit höra de egentliga spindlarna,
Araneœ, hos vilka huvud och mellankroppen
äro förenade till ett stycke, som alltid är mycket
mindre än den starkt, vanl. äggformigt
ansvällda bakkroppen. I dennas spets sitta
de s. k. spinn vårtorna, som avsöndra
materialet till djurens vävnader. Spindlarna leva av
rov och äro därför ofta till en viss nytta. Bett
av spindlar äro i regel för människan ofarliga.
Den ojämförligt största delen av
spindeldjuren utgöres av de för det mesta mikroskopiskt
små kvalstren, se d. o. A. T—n.
Spindelbent säges en häst vara, om
skenbenen äro allt för smala såväl från sidan som
framifrån sett, beroende på ett spensligt
skelett med små, svaga ledgångar och fina senor.
Har hästen också en tung kropp, bliva benen
snart överansträngda, och spindelbenthet
anses därför alltid som ett svaghetstecken.
E. N—m.
Spinn. Se Kvalster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
