Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statdräng ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1046
representativa äro gaddsteklarna, bin,
humlor, getingar, myror, vilkas
äggläggnings-apparat är omdanad till ett stickverktyg,
förbundet med en giftkörtel. »Gadd» saknas
dock hos de flesta myror. Steklarna hava stor
ekonomisk betydelse därigenom, att så många
arter äro nyttiga. Ett j ämförelsevis ringa antal
lever av rov, insekter av varjehanda slag, t. o. m.
stora insektlarver, vilka användas som proviant
åt avkomman. De flesta leva emellertid
parasitiskt på eller inuti andra insekter, vanligen
i larvstadiet. Dessa s. k.
parasitstek-1 a r spela en utomordentligt viktig roll
genom att verksamt bidraga till
insektshärjningarnas stävjande. De allra flesta
parasitsteklarna äro så små, att de näppeligen
observeras utan förstoringsglas. Somliga leva
som parasiter t. o. m. i de allra minsta
insektsägg. Ibland förpuppas de inuti värddjuren,
som avtyna, i samma mån parasiterna växa,
och dö först, när de senare äro färdiga till
förpuppning. Många arter förpuppas först
sedan de lämnat värddjuren och då vanligen
inom ovala, pergamentlika, ibland med en
lucker, bomullslik yttervävnad klädda
kokonger. Stundom ligga dessa i stora hopar
över de döda värddjuren, såsom t. ex.
Micro-gaster glomeratus’ svavelgula kokonger på
kalfjärillarver. A. T—n.
Stelfot, styltfotad, benämnes en
felaktig benställning hos hästar, som visar sig
i att kotan ställes rakt eller t. o: m. något
framåtlutande, så att en lodrät linje från
kotledens främre kontur faller framför
hovkronan (överkotning, se Kota). Orsaken är
sammandragning av böj senorna, vanligen
såsom följd av långvarig böj seneinflammation
eller genom ärrbildning efter sår i senorna.
E. N—m.
Stelkramp, tetanus, är en
infektionssjukdom, framkallad av stelkramps- (tetanus-)
bacillen, som särskilt förekommer i mullrik,
väl gödslad jord (trädgårdsjord). Sjukdomen
är vanligast hos häst, men kan angripa
husdjur av alla slag. Stelkrampsbacillen är en
anaerob bacill, och sjukdomen uppkommer
vanligen genom att bacillerna inkommit i sår,
särskilt sticksår, som sedan sluta sig, så att
luften ej får tillträde (t. ex. spiktramp hos
hästar). Bacillerna spridas ej i kroppen utan
kvarstanna vid infektionsstället, men de
genom deras vegetation bildade gifterna
upptagas i blodet och framkalla de för sjukdomen
karakteristiska symtomen. Inkubationstiden
är därför tämligen lång, omkring 14 dagar
eller mera, och sjukdomen kännetecknas av
kramp, som vanligen börjar i huvudet och
halsen och småningom sprider sig över hela
kroppen. Huvudet hålles stelt framåtsträckt, och
genom kramp i tuggmusklerna, tungan och
svalget (munläsa, trismus) försvåras eller
omöjliggöres upptagande av foder och dryck;
halsens muskler äro krampaktigt sammandragna
och kroppsställningen stel, med utspärrade
extremiteter och något lyftad svans. Särskilt
karakteristiskt är, att blinkhinnan är
framskjuten, vilket i synnerhet framträder, om
huvudet höjes; näsborrarna äro vitt
utspärrade och andningen och pulsen påskyndad;
hästen är till ytterlighet nervös, och allt som
på minsta sätt oroar honom förvärrar
krampen; temperaturen stiger småningom och kan
gå upp till 42 ä 43 °C. Prognosen är alltid
ogynnsam, och dödsprocenten beräknades
förr till 75—90 %, men har på senare tider
genom användning av serum betydligt
nedbringats; tillfrisknandet sker dock alltid
långsamt och kan taga flera månader. Ingivning
av läkemedel bör alltid undvikas, då det
på grund av den försvårade svälj ningen lätt
kan inträffa, att läkemedlet kommer ned i
lungorna och framkallar lunginflammation,
vilket även därförutan är en rätt vanlig
komplikation genom att foderpartiklar kommit ned.
Därigenom förorsakad lunginflammation med
lungbrand blir därför ofta dödsorsaken.
Behandlingen består huvudsakligen i
användning av serum, som, om det gives i tid, visat
sig synnerligen verksamt, samt dessutom
antiseptisk behandling av det sår, från vilket
infektionen utgått, om det låter sig göra, utan
att djuret allt för mycket oroas. Av vikt är
nämligen, att djuret så mycket som möjligt
lämnas i ro, och det bör därför ställas på
avskild, helst tämligen mörk plats, och man bör
sörja för ständig tillgång till friskt vatten samt
lämpligt foder, såsom grönfoder, kli välling,
mjölk etc. Tager sjukdomen dödlig utgång,
inträffar döden vanligen inom 8—10 dagar,
men har den varat mer än 14 dagar, är
alltid utsikt för att hälsan kan återställas.
Hos nötkreatur förekommer s. även. Den
vanligaste orsaken är kvarbliven efterhörd.
Även får synas vara tämligen lätt mottagliga,
och en vanlig anledning till infektion är
särskilt en mindre omsorgsfullt utförd kastration
av bagglammen. E. N—m.
Stellage. Se Växthus.
Stenar utgöra så till vida en onyttig eller
skadlig beståndsdel av jorden, som de icke
lämna något bidrag till växternas näring
annat än i den mån de vittra, men minska det
utrymme, inom vilket växterna kunna hämta
näring (växternas näringsrymd) samt
försvåra jordens bearbetning och slita redskapen.
Att småsten, klapper, dock anses som en nyttig
inblandning i jorden, beror därpå, att de hindra
fuktighetens avdunstning ur underliggande
jord samt leda solvärmen ned i denna mer än
den lösa jorden. Därtill kommer, att stenarna
genom sin tyngd giva lös jord större fasthet
och giva växtr ött erna säkrare fäste.
Stenbjörn, en låg, grovt byggd vagn för
forsling av större stenar.
Stenbrand, stinksot. Se Sotsvampar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
