Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statdräng ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1047
Stenbrytning. Jordfasta stenar, vilka äro
hinderliga för jordens bearbetning, böra
uppbrytas ur åker och äng. Detta sker helst i
samband med jordens uppodling men fullföljes
sedan i den mån tillfälle gives, särskilt under
trädesåret. Vid höstplöjning böra jordfasta
stenar utmärkas samt blottas genom
grävning och uppbrytas eller sprängas för att
bortköras under vintern. De, som ej åtgå till
broar, hägnad, väggrund m. m., nedgrävas i
jorden under plogdjup och helst så djupt, att
de ej komma i vägen vid dikning.
Stenbränning. Om stenar upphettas,
söndersprängas de till följd av den ojämna
upphettningen av deras olika delar. Härav
begagnade man sig förr, då sprängämnen voro
dyrare än nu, för sprängning av sten, och
fortfarande kan detta med fördel användas, där
större jordfasta stenar skola sönderdelas för
att underlätta deras bortforslande.
Stenfruktmögel. Se Fruktträdmögel.
Stengalla. Se Hovsjukdomar 2.
Stenkol. Se Bränsle.
Stenmjöl eller finmald sten har då och då
utbjudits och rekommenderats som
gödselmedel under framhållande av dess innehåll av
växtnärande ämnen. Dess värde för detta
ändamål beror dock på dessa ämnens löslighet
i markvätskan. Denna kan visserligen
befordras genom stenens malning till stoftfint
mjöl, men även i denna form äro de flesta
stenarter ytterst svårlösliga. Särskilt gäller
detta silikatstenar, och inga urbergarter hava
genom finmalning kunnat bringas till sådan
löslighet, att de givit någon gödselverkan.
Lösligare äro vissa vulkaniska stenarter (t. ex.
f onoli t), men inga sådana hava hittills kunnat
tävla med de vanliga konstgödselmedlen i
gödsel ver kan i förhållande till priset. Däremot
kan landsvägsävja verka fördelaktigt som
jordförbättringsmedel på mull och torvjord.
Kalksten kan genom finmalning bliva ett gott
kalkningsmedel. Se Fältspat, Kalk.
Stensalt. Se Koksalt.
Stenskvätta. Se Skvättesläktet.
Stenyngel. Se Biens sjukdomar.
Sterilisering betecknar ett föremåls eller
ämnes fullständiga befrielse från
mikroorganismer, vilket i allmänhet åstadkommes
genom så stark upphettning, att dylika
organismer såväl som deras sporer dödas. Genom s.
är all jäsning eller annan av mikroorganismer
förorsakad sönderdelning omöjliggjord, så
länge ny tillförsel av sönderdelande
mikroorganismer är förhindrad (t. ex. genom
hermetisk tillslutning av förvaringskärlet kring
steriliserade konserver). S. är därför säkraste
medlet att förekomma födoämnens jäsning eller
förskämning, men emedan i vissa fall därtill
fordras upphettning till så hög värmegrad, att
födoämnens färg, smak och andra egenskaper
förändras, nöjer man sig ofta med mindre stark
upphettning. Se Pastöriserings Chr. Barthel.
Sterilitet. Se Fruktbarhet, Ofruktsamhet.
Sterna. Se Tärna.
Sticka med nosen. Se Hals,
Stickelbar. Se Krusbär.
Stickelhårig. Se Färg: 2. a Hos hästar.
Stickling. Se Fortplantning B) e.,
Förökning b., Plantering.
Stift. Se Spik.
Stig. Se Kolning, Mått.
Stiltonost är en engelsk ostsort, 15—18
cm. i diam. och 24—30 cm. i höjd. Den beredes
av syrad, söndersmulad och saltad ostmassa,
som efter formningen lindrigt pressas. Det
mest utmärkande är, att ostmassan under
lagringen genomväxes av grönmögel, som giver
upphov till de mognadsprodukter, av vilka
osten erhåller sin pikanta och berömda smak.
Mognadstiden är omkring 6 mån.
Stockkumla stilton har samma
format som den engelska stiltonosten och
beredes i väsentliga delar på samma sätt som
denna. På grund av hårdare pressning och
sålunda mindre lucker konsistens kräves i
allmänhet längre tid, 12—14 mån., för att
möglet skall hinna genomväxa osten och bringa
den till mognad. L. Fr. R.
Stinkbrand. Se Sotsvampar.
Stinkflyn, en grupp insekter bland
skinnbaggarna, som utmärka sig därigenom att de
avsöndra en illaluktande vätska. De påminna
något om skalbaggarna, men täckvingarna äro
i spetsen hinnlika och täcka vanligen varandra
bortom den på ryggens mitt belägna, stora
trekantiga plåten (skuteilen). Hit hör den vanl.
bärfisen, rapssugaren,
vägglusen (se Ohyra) m. fl. Flertalet s. lever av
växtsafter. Styngen av deras sugrör medföra
på späda blad och frukter döda punkter i
vävnaderna. När växtdelarna sedermera
tillväxa, uppkomma på sådana ställen större eller
mindre sår. På frukterna hämmas ofta
tillväxten starkt, och groplika, med sårkork
täckta punkter uppkomma. Vissa små, ofta gröna
arter av släktet hy gus, t. ex. L. pr atensis L.,
ängsstinkflyet, kunna på så sätt
åstadkomma stor skada på äpple, päron samt många
andra träd och buskar. De kunna även skada
vissa örtartade växter, t. ex. Chrysanthemum
indicum, dahlior m. fl., genom att sticka i
toppskottens ömtåligaste delar. Mot dessa
skadedjur användes tidig besprutning med
ni-kotinhaltiga vätskor, se Insekt dödande
medel. A. T—n.
Stinkröta. Se Biens sjukdomar.
Stipendiat i boskapsskötsel och
mejerihushållning antages av Lantbruksstyrelsen för
att vinna den för befattningarna som
konsulent i boskapsskötsel och mejerihushållning
erforderliga kompetens. I detta syfte skall
han på av styrelsen bestämd tid undergå
föreskriven prövning i husdjurens anatomi, fy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
