Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strimsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io54
kert kan påräknas. Värme och fuktighet äro
lika farliga som köld, i det att de framkalla
utväxande av blad och rötter samt
utveckling av parasitsvampar och förruttnelse; den
därvid alstrade värmen ökar ytterligare dessa
skador. Därför brukas stundom att anordna
ventilering av stukorna, för att avgående varm
luft eller undersökning med termometer må
visa, om värmegraden hotar att stiga för högt.
Luftning sker dels med en bottentrumma längs
stukans hela längd, dels med en längstrumma
nära toppen, och dels med lodräta lufttrummor,
som från botten gå upp genom betäckningen
å toppen. Bottentrumman liksom
topptrumman göras vanligen av 2 takformigt i vinkel
sammanspikade bräder men kunna även bestå
av 3—4 intill varandra lagda hässjestänger;
de lodräta trummorna av glest hopspikade
4-kantiga skorstenar, upptill täckta av ett
snedtak, eller ock av på varandra ställda grova
täckdikesrör. De lodräta trummorna böra
alltid gå ned till botten eller stå på
bottentrumman, men ej stå på rötterna, emedan
förtätat vatten då rinner ned på dessa och
orsakar röta. Lodräta trummor medföra alltid
fara för frost omkring dem och böra därför
helst undvikas. Om potatisen eller rötterna
inlagts torra och stukan fått stå öppen i
toppen, tills svettningen upphört, synes all
ventilering vara obehövlig. Stor vikt lägges på
att rötterna och i synnerhet potatisen vid
inläggningen är fullt frisk och oskadad;
förekomsten av sjuka knölar eller rötter eller
skador på skalet gör lätt, att förruttnelse sprider
sig.
Stut, ung kastrerad oxe, i den ålder att
han kan användas som dragare men icke är
fullvuxen, ungefär från 1 1/2 till 3—4 år. I
äldre tider, då oxar voro jordbrukets enda
eller huvudsakliga dragare samt även
gödningen av »slaktoxar» utgjorde en viktig gren
av kreatursskötseln, var uppfödningen och
handeln med stutar av stor betydelse för
jordbruket. Vanligen pålades stutarna vid
bondgårdarna och stannade där, tills de vid ett par
års ålder såldes till större gårdar. Redan i
sitt andra år tämjdes de till dragarbete, och
som 2—3 åriga fingo de gå i fullt arbete,
såvida de ej som foderstutar fingo rikare
fodring för att senast som 4-åriga stalloxar
gödas till slakt. Detta bruk att uppföda
stutar vid smågårdar för att under deras uppväxt
draga nytta av dem som dragare har ända in
till vår tid bibehållits i Småland och bereder
uppfödarna tillgång till dragare utan kostnad,
då stutens värdeökning under uppväxten
betalar foder kostnaden.
Stuteri, anstalt för hästuppfödning, Se
Hastavel: Allmänna åtgärder.
Stuterikommission. Se
Stuteriöverstyrelsen.
Stuteriöverstyrelsen. För åstadkommande
av enhet och planmässighet i statens åtgärder
för hästaveln uppdrogs år 1818 åt en ensam
beslutande chef för stuteriöverstyrelsen
(oavlönad) att handhava ledningen av
stuteri-väsendet. År 1872 ställdes vid hans sida som
rådgivande en stuterikommission av 2
ledamöter. Genom instruktionen för s. av 31/12 1909
blev chefsposten för s. avlönad tjänsteman och
ersattes kommissionen av 2 ledamöter i s.
jämte en suppleant. År 1921 ändrades
styrelsens organisation, så att den utgöres av
en överdirektör, en byrådirektör samt 2
fullmäktige för behandling av vissa frågor.
S., som tillhör jordbruksdepartementet, skall
följa hästavelns utveckling och handhava
högsta ledningen av landets hästväsen, så att
såväl lantförsvarets och näringarnas som
enskildas behov av hästar blir tillgodosett. S.
skall i detta syfte stå i förbindelse med
hushållningssällskapen, hästuppfödarna och
re-monteringsstyrelsen samt till gemensamma
överläggningar högst 1 gång årligen
sammankalla ordförandena i
hästpremieringsnämn-derna och chefen för remonteringsstyrelsen.
Under s. höra statens hingstdepåer och
ledningen av hästpremieringen.
Stybbe. Se Kolning.
Styltfotad. Se Stelfot.
Styng är gemensamt namn på en grupp
stora, brokigt tecknade flugor, vilka som
larver leva parasitiskt på däggdjur. Mest bekant
är oxstynget, Hypoderma bovis L. Äggen
läggas på nötkreaturens kropp, och larverna
tränga sedermera in i densamma genom
munnen eller direkt genom huden. Larverna
vandra genom kroppens vävnader och stanna till
sist under huden, vanligen på bakre delen av
djurets rygg. Här uppkomma småningom
knölformiga ansvällningar, »styngbulor», inuti
vilka larverna sitta. För att larverna skola
få luft, uppstår i toppen på bulan en liten
öppning, genom vilken slutligen de fullvuxna
larverna tränga sig ut, för att på marken eller
ladugårdsgolvet förpuppa sig. Oxstyngen
föranleda minskning i mjölkavsöndringen och
andra sjukdomssymtom samt skada hudarna,
enär stynghålen vid hudarnas beredning starkt
vidga sig. Parasiten har därför synnerligen
stor ekonomisk betydelse. Larverna bli
fullvuxna på våren och kunna då vanligen utan
operativt ingrepp lätt med fingrarna klämmas
ut ur styngbulorna genom det lilla lufthålet
i huden. Till levnadssättet mycket lik denna
art är renstynge t, Oedemagena tarandi
L., som är ytterst allmän överallt där renar
förekomma. Fårstynge t, Oestrus ovis L.,
är en mindre art, vilkens larver träffas i fårens
näshålor, ja, långt in i huvudets håligheter.
De föranleda djuren ofta svåra lidanden, som
taga sig uttryck i nysningar, blodig
slemflytning, tårflöde o. s. v. Ej sällan kan ett djur
vara besvärat av ett mycket stort antal
parasiter. De fullvuxna larverna lämna
värddjuren på våren, då nyssjukssymptomen äro som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>