Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Styrdamm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1055
starkast, och förpuppas på marken.
Häst-st y n g e t, Gastrophilus equi L., lever som
larv i hästens magsäck, där det ofta i stort
antal sitter fasthakat i magväggen. I regel torde
häststynglarverna ej medföra annan skada
än en lätt rubbning i digestionen. De
fullvuxna larverna lämna sina värddjur genom tarmen.
De fullbildade styngen äga svagt utvecklade
mundelar och kunna varken med dessa eller
på annat sätt åstadkomma några »styng» i
däggdjurshuden. Icke desto mindre framkallar
deras närvaro, som ger sig tillkänna genom ett
starkt surrande, stor förskräckelse hos de av
flugorna hemsökta djuren. Dessa »kesa» eller
söka i vild flykt undkomma fienderna, vilkas
fruktansvärda egenskaper de instinktivt ana.
A. T—n.
Styrdamm. Se Flottning.
Styvhet, jords. Se Jord: Sammanhang, Lera.
Styvmorsblomma. Se Viola.
Stål. Se Järn.
Stang. Se Anspänning, Betsel, Mått:
Längdmått, Sele, Vagn.
Stångkappa Stångkoppel. Se Anspänning.
Städja, städjebevis. Se Statlista,
Tj änst eh j onsavt al.
Stäkra, Oenanthe Phellandrium Lam., en
fotshög, tvåårig flockblomstrig ört, fam.
Um-belliferœ, med uppblåst pipig, utstående
grenig stjälk, nästan 3-dubbelt parbladiga blad
med inskurna, äggrunda småblad, vita
blomflockar, till utseendet utgående på sidan av
stjälken motsatta bladen. Växer rätt allmänt
i stillastående eller sakta flytande vatten.^ S.
har en stark lukt och skarp, äcklig smak. Ätes
ej av kreaturen och har ansetts giftig, vilket
dock kanske beror på förblandning med
sprängört (se d. o.).
Stäm. Se Mörtsläktet.
Stämpelyxa, Stämpling. Se Virkesdrivning.
Stängsel. Se Hägnad.
Stängselskyldighet, Stängselvitsord. Se
Hägnadsskyldighet.
Stärkelse, amylum, (C6H10O5)n H20, ett
vitt, icke kristalliserbart, icke sött kolhydrat
som blåfärgas av jod. S. förekommer hos
växter som organiserade korn, med hos olika
växter olika form, varför man under
mikroskopet kan bestämma mjöls härkomst efter
stärkelsekornens form. S. utgör en blandning
av a m y 1 o s, som vid upphettning löses i
vatten och lätt övergår till malt- och druvsocker
samt färgas starkt blått av jod, samt a m
y-lopektin, som blott sväller i vatten, av
maltenzym överföres till dextrin och icke
blåfärgas av jod. Denna blandning, varav
stärkelsekornen bestå, förändras ej i kallt vatten,
men övergår i hett till klister. Av hett vatten
under tryck överföres s. till dextrin och under
inverkan av vissa enzym, ss. ptyalin i spott,
bukspottens stärkelselösande enzym, diastas
i groende frön, klyves det till dextrin,
maltsocker och slutligen druvsocker (hydrolys).
Även vid inverkan av utspädda syror sker
klyvning till druvsocker. S. kan icke direkt
undergå alkoholjäsning, som kan inträda först
efter stärkelsens övergång till druvsocker.
S. avsattes i växtcellerna som reservnäring
och kan åter upplösas till druvsocker för
transport inom växten. Den avsattes i större
mängd i övervintrande delar (frön, rötter,
stamdelar) för att bevaras till näring för nästa
växtperiod. Rika på s. äro i synnerhet
sädeskornen (vete, råg, korn majs hålla över 60,
havre omkring 45 %) samt potatis (13—20 %)
och andra övervintrande stamknölar.
Vid fodrets smältning upplöses s.
fullständigt till druvsocker och inräknas vid
foder-analysen bland smältbara extraktämnen.
Späda djur tillgodogöra sig dock s. mindre
fullständigt, varför man vid användning av sådan
i kalvsoppor (se Kalv) stundom försockrar
s. genom tillsats av malt och uppvärmning
av blandningen. Redan vid 3—4 veckors
ålder synes dock kalven kunna smälta s.
ganska fullständigt.
S. användes som födoämne, inblandning i
pressjäst, till klister och stärkning av
vävnader samt som råmaterial för beredning av
glykos och för brännvinsbränning.
Tillverkning. S. beredes genom dess
frigörande ur åtskilliga växtdelars cellvävnad,
ss. vete, majs, ris, potatis, maniok m. m.
I Sverige har beredning av potatis-s.
(potatismjöl) tidigare skett i hushållen och är nu
en stor industri, som drives huvudsakligen
i de starkt potatisodlande delarna av Blekinge
och Kristianstads län. S.-fabrikernas antal
var 1922 145, till större delen andelsföreningar
av potatisodlare.
I stärkelsefabriken kommer potatisen först
i en tvätt, där den medelst roterande skövlar
omröres i rinnande vatten, och därifrån in
i rivmaskinen, en 1,000—1,500 gånger i
minuten roterande cylinder, vars insida är klädd
med skarpa tänder, vilka sönderriva potatisen
till ett mos. Den rivna, vattenblandade
massan får strömma över flera siktar, på vilka
skaldelar och grövre föroreningar avskiljas från
stärkelsen. Dessa återstoder, potatisrev
eller pulpa, innehålla vanligen så mycket
i hela celler innesluten s., att en andra
bearbetning på efterrivare lönar sig. Stärkelsen
får sedan avsätta sig till botten i stora kar,
varefter »f r u k t v a 11 n e t» avtappas och
stundom användes till en gödslande
övervattning av fälten. Den först avsatta stärkelsen
renas ytterligare genom att utröras i och
avsätta sig ur rent vatten, varvid ytlagret av
oren stärkelse, g r å m j öl, avskiljes från
den under liggande rena stärkelsen. Denna
användes delvis i vått tillstånd för beredning
av glykos m. fl. produkter, under det att
den, som skall föras i handeln, torkas till en
vattenhalt av omkring 20 %. Vid väl skött
tillverkning kan man av 100 kg. potatis erhålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
