Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Styrdamm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1058
Surfoder är ett värdefullt saftigt foder, som
användes för mjölkkor, gödkreatur och göds vin,
men helst ej till avels- eller ungdjur och ej
till hästar, Då det är ytterst fattigt på
mineralämnen och för sin neutralisation binder kalk,
som vid brist därpå i fodret hämtas från
djurens benbyggnad, bör vid starkare utfodring
med surfoder denna brist fyllas genom tillskott
av krita eller foderkalk till utfodringen. Jfr
Pressfoder.
Surkullor. Se Baldersbrå.
Surmjölksost beredes genom självsurning
av mjölken, vanligen skummjölk, och den
avskilda ostmassans pressning och jäsning.
Därefter arbetas vanligen den mogna ost massan
under inblandning av salt och kryddor samt
formas och lagras för eftermognad. I Sverige
beredes s. huvudsakligen i hushållet till
»aptit s o s t» eller »skarpost»; norsk p u 11
-och gammelost är en dylik ost.
Surröta. Se Biens sjukdomar.
Sutare, Tinca vulgaris Cuv., även kallad
1 i n d a r e och skomakare, av
karpfa-miljen, Cyprinidæ, har spolformig, än tämligen
hög, än mera långsträckt kropp, med tjock,
slemmig hud och små fjäll. Färgen är mörkt
brungrön, på ryggen nästan svart, buksidan gul
eller vitaktig. Hos hanen äro bukfenorna
större än hos honan, starkt kupigt böjda och med
näst främsta fenstrålen starkt förtjockad. —•
S. förekommer vild i spridda trakter av
mellersta och södra Sverige, i insjöar och
östersjöns inre skärgårdsvikar, och har, sedan han
på senare åren blivit föremål för odling i
dammar i södra Sverige, där vunnit mycket ökad
spridning genom i stor skala företagna
inplanteringar. S. torde också hava blivit införd på
vissa platser i Norrland.
Den trives bäst i små, grunda, varma sjöar
med rik växtlighet, uppehåller sig mest vid
botten och i växtbestånden samt lever av
allehanda smådjur (insektlarver, snäckor, små
kräftdjur m. m.). Leker i juni—juli vid grunda
stränder, där rommen, som är anfästande,
lägges på vattenväxter, ris m. m. Är mycket
seglivad och har ringa syrebehov.
S. är synnerligen välsmakande med tämligen
fett, föga benigt kött, men har i Sverige
hittills knappt varit tillräckligt uppskattad. Före
kriget såldes huvudmassan av den här i
dammar odlade sutaren till Tyskland, där i
synnerhet små s. k. portionssutare (150—200
g.) stodo högt i pris. Sedan denna export
numera upphört, vore det för den svenska
dammkulturen av stor betydelse, att den inhemska
förbrukningen kunde ökas. Om dess odling,
se Dammkultur. Inplantering i sjöar av ovan
angiven art brukar giva gynnsamt resultat.
Därtill lämpa sig bäst små 2-somriga fiskar
på 8—15 g., vilka kunna erhållas från
dammhushållningar i s. Sverige. H. N.
Sval, norrländsk beteckning för vallar
i omloppsbruk.
Svala, Hirundo, fågelsläkte, utmärkt
genom svag, platt näbb, stort gap, långa,
spetsiga vingar, svaga tår med mittan längre än
innertån. De äro flyttfåglar och leva
uteslutande av insekter, som de fånga under sin
oerhört snabba flykt.
Ladusvala n, H. (Chelidon) rustica L.,
som igenkännes på sin saxlikt kluvna stjärt
och glänsande svarta färg med rostbrun
panna och bröst, är allmän och bygger öppet
bo av lera, helst inomhus, i ladugårdar och
logar.
Hussvalan, H. urbica L., som skiljer
sig från föreg, genom grunt kluven stjärt och
vit undergump, fäster slutna, klotformiga
lerbon på husens yttersida, vanligen under
taklisten. Denna art har i vårt land starkt
avtagit, kanske därför att man förstört dess
bon.
Backsvalan eller sandsvalan,
H. (Cotile) riparia L., som är mindre än de
föreg, och ovan brunaktig, under vit, bygger
i gångar, som hon gräver i sandbrinkar.
På grund av sitt utseende och levnadssätt
räknas vanligen hit tornsvalan, Cypselus
apus L., som dock ej är närbesläktad med
svalorna. Hon är skiffergrå, har mycket långa och
spetsiga vingar, mycket korta ben med små
fötter, vars alla 4 tår äro framåtriktade,
lämpade för att klamra fast med, men ej för gång.
Hon slår sig därför ej gärna ned på marken,
om så skett, har hon svårt att åter flyga
upp. Alla dessa arter äro som flitiga insekt
-fångare uteslutande nyttiga. Jfr Fåglar.
Svalg, sjukdomar i. Se
Matsmältningsorgan, Halsinflammation.
Svalgkorg, Svalgtång. Se Strupens
sjukdomar.
Svaljord, Se Sval.
Svallkött kallas en alltför riklig
vävnadsnybildning vid sårläkning, bestående av en
lös, kärlrik, lätt blödande bindväv, som
skjuter upp över sår kant en. S. bildas i synnerhet
vid sår å sådana delar, där huden ligger nära
intill ben, ss. på framsidan av kotan och
skenbenet. (Se för övrigt Sår.)
Rätt vanligt är att med s. mena en
ansvällning av tandköttet och gommen hos hästen,
vars foderupptagning därigenom skulle
försvåras eller hindras. Någon sådan sjukdom
förekommer emellertid ej. E. N—m.
Svampar är en allmän beteckning för
sporväxter (kryptogamer), som sakna bladgrönt
och således ej kunna assimilera kolsyra och
därav bilda sina organiska beståndsdelar utan
äro hänvisade att som näring upptaga
organiska näringsämnen antingen som
parasiter från andra levande organismer (växter
eller djur) eller som saprofyter ur
multnande organiska lämningar. Vanligen
särskiljas bakterier från de egentliga
svamparna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
