Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOÖ2
mängd, och delvis i fri form, att den verkar
giftigt på växtligheten och gör jorden
ofruktbar; detta avhjälpes vid dylik jord, som
upptages till jordförbättring/genom att jorden får
ligga utbredd i beröring med luften samt
genom blandning med kalk, som med svavelsyran
bildar gips. Växterna behöva blott små
mängder svavelsyra för bildande av de
svavelhaltiga föreningar, som ingå i deras
sammansättning.
S. har föreslagits att i 3 1/2 proc. lösning
användas till besprutning för dödande av ogräs,
men dess frätande egenskaper gör dess
användning för detta ändamål mindre bekväm
än av järnvitriol. (Jfr Ogräs.)
Svavelsyrad ammoniak,
ammoniumsulfat, erhålles genom att vid lysgas- och
koksberedning samt vid destillation av urin
bildad eller direkt framställd ammoniak (se d. o.)
upptages i svavelsyra, varefter det bildade
saltet får utkristallisera. I Sverige beredes
saltet så gott som uteslutande som biprodukt
vid lysgasverk. Landets hela årsproduktion
har under senare tid varit 1,300—1,500 ton;
in- och utförsel ha varit obetydliga och
ungefär lika. S. a. bildar ett i vatten lättlösligt vitt
eller till följd av inblandade tjärämnen gråvitt
salt. Det innehåller i rent tillstånd 21.2, i
handelsvaran något över 20 % kväve.
Stundom (men numera sällan) är det förorenat av
rodan- (eller sulfocyan-) ammonium, H4N.
CNS, ett för växterna giftigt ämne, som lätt
påvisas genom den röda färgning, som uppstår
vid tillsats av en droppe järnklorid i saltsur
lösning.
Ammoniumsaltet kan direkt upptagas som
näring av växterna, men upptages till större
del först sedan ammonium övergått till
salpetersyra. Det verkar därför något
långsammare som växtnäring än salpeter. Från denna
skiljer det sig även därigenom, att ammoniaken
bindes starkt av jorden och ej sprider sig i
denna och ej kan uttvättas med
nederbördsvattnet, förr än det övergått till salpeter. På grund
härav användes s. a. till gödsling företrädesvis
för växter, som ej behöva upptaga sin näring
hastigt (ss. vete, råg, korn) utan som fortsätta
därmed längre tid (ss. potatis, havre, gräs).
S. a. användes bäst på kalkrik, lucker jord, där
ammoniakens övergång till salpetersyra går
fortast, särdeles som den vid nitreringen
frigjorda svavelsyran där kan neutraliseras av
kalken i jorden. Men mycket hög kalkhalt i
jorden kan möjligen utdriva ammoniak, så
att den går förlorad genom avdunstning.
Vidare bör ihågkommas, att vissa växter (ex. havre,
gräs och potatis) kunna tillgodogöra
ammoniaken lika bra som salpetersyra, under det
att den för andra (vete, korn, baljväxter) har
giftverkan (se Ammoniak) redan vid gödsling
med omkring 100 kg. pr. ha. Verkan av detta
salt som gödselmedel växlar därför mycket,
men i allmänhet uppskattas dess kväve till
ett värde av 90 proc. av kväve i salpeter. En
blandning med koksalt plägar öka dess
gödselverkan. Jämte direkt kväveverkan
åstadkommer det även ett ökat tillgodogörande av
fosfat.
S. a. bör icke givas i större mängd, än som
motsvarar årets behov; visserligen bindes
ammoniaken i jorden, men då den övergått till
salpeter, uttvättas den lätt, och efterverkan ett
följande år kan icke med visshet påräknas.
Liksom annan kvävegödsel bör s. a.
huvudsakligen givas på våren och är som
övergödsling mindre snabbt verkande och därför mindre
lämplig än salpeter; desto mindre som fara för
bortdunstning av ammoniak av det på
jordytan liggande saltet kan befaras. Det bör
därför nedmyllas grunt omedelbart sedan det
ut-spritts.
Svavelsyrlighet, svaveldioxid, SOa,
en färglös gas av stickande lukt, uppkommer
vid förbränning av svavel. Den löses i vatten
till en sur vätska. S. verkar starkt
desinficerande. Se Svavling.
Svavelväte 1. vätesvavla, H2S, är
en färglös, stinkande, lätt antändlig, giftig
gas, som i vulkaniska trakter utströmmar ur
jor4en och finnes i vattnet i s. k. svavelkällor
samt bildas vid förruttnelse av kvävehaltiga
organiska ämnen (den luktar ruttna ägg).
Svavling ei. svavelrökning för
desinfektion utföres så, att svavel brännes i slutet
rum, vilket hålles stängt så länge, tills den
bildade svavelsyrligheten hinner verka.
Svavelröknings användning inskränkes därav, att
svavelsyrligheten bleker organiska ämnen och
dödar växter. På växter åstadkommes en
för dem oskadlig men mot parasitsvampar
verksam s. genom pudring med pulverformigt
svavel (svavelblomma). Se Svavel.
Sved, svedjad mark. Se Svedjande.
Svedjande» svedjebruk, var ett fordom i
skogstrakter vanligt sätt att bereda
skogsbe-vuxen mark för tillfällig odling. Vanligen
fälldes skogen samma år, som svedjandet skulle
ske, eller förut, stundom några år i förväg, för
att riset skulle barra av sig och sålunda öka
myllan (»syrfällning»). Antingen avkvistades
och bortfördes de grövre stammarna före
svedjandet eller ock först efter (s. k.
smetstockar). Riset utbreddes jämnt och
avbrändes, medan marken var fuktig, för att skona
myllan. Efter bränningen bearbetades
marken ytligt med gaffel- eller svedj
e-p 1 o g (se Gaffelplog) och lätt harv eller för
hand med svedj ekrattor, varefter såddes
rov-frö eller råg. Sedan en eller några få grödor
tagits, fick »fällan» gräsväxa och begagnades
till bete, tills skogen åter uppväxte. Efter
något tiotal år förnyades svedjandet.
Ännu i senare tid har s. förekommit på
ljunghedar, för att askan skulle verka som en
gödsling och ett rikare gräsbete framlockas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
