Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io97
mindre passar för sådana grödor, som behöva
upptaga fosforsyran fort under tidig del av
sin växttid, ss. höstsäd, korn och rotfrukter,
än för sådana växter, som fördela
näringsupptagandet under längre tid, såsom havre,
baljväxter och potatis. T. anses i stället lämna en
större efterverkan på 2—3 följande grödor,
vilkens storlek dock beror av jordens
beskaffenhet, fuktigheten och grödans art. T:s
fosforsyra övergår ej fort i jorden i svårlösligan form;
den kan därför givas i god tid före sådden
och i mängd beräknad att verka även på
följande grödor. Nedmyllning på hösten för
vårsäd har dock icke visat sig öka dess
gödslingsverkan. Då T. innehåller fri kalk, vilken
utdriver ammoniak, bör den icke komma i
beröring med kreatursgödsel över jord. Av
samma skäl bör T. ej blandas med svavelsyrad
ammoniak; och ej heller med superfosfat, vars
fosforsyra då förlorar sin vattenlöslighet.
Vid spridning för hand bör T. helst vara
blandad med mull eller kalisalt, för att ej
damma, men blandningen bör ske omedelbart före
spridningen, ty om den får ligga i hög, tager
den hetta och slaggar ihop.
Som T. till följd av sitt innehåll av kaustik
kalk angriper slemhinnor, bör försiktighet
iakttagas, att djur ej få beta på gräsmark,
som gödslats därmed, förr än fosfatmjölet
bortsköljts av nederbörden.
Thuja, ett släkte av ständigt grönskande
barrträd. Har utstående barr på
groddplantorna men får sedan små, tegellagda, fjällika
barr på de plattryckta grenarna. Kottefjällen
tegellagda kring den äggformiga kotten. I
södra och mellersta Sverige odlas ej sällan som
prydnadsträd eller buske T. occidentalis L., från
Nordamerika, stundom kallad lifsträd,
samt i södra Sverige jättethuja, T.
gigantea Nutt., från Californien.
Thymallus. Se Harr.
Thymus. Se Timjan.
Tibast, källarhåls, Daphne Mezereum
L., till fam. Thymelceacece hörande låg buske
med lancettlika blad, blekt rosenröda
blommor med högröda stenbär. Blommar tidigt
på våren på bar kvist. Hela växten men
särdeles bark och frukt äro skarpt giftiga och
hudretande. Dessa ha tidigare använts i
medicin och stammen som gult färgmedel för
ylle. Växer sparsamt vild i lundar och
förekommer odlad som prydnadsbuske.
Ticka, Polyporus, artrikt släkte av
hattsvampar med sporredning av under hatten
sittande hopväxta rör. 1. Många arter t.
leva på trädstammar av såväl löv- som
barrträd. Svamp vävnaden {mycelet) utbreder sig
i veden, vari det förorsakar »r ö t a», och från
detsamma utväxa fruktkropparna på
stammens yta. Somliga arter leva på levande träd,
andra angripa stubbar eller redan avverkat
virke. Några av de viktigaste äro:
Tallticka, P. pini Pers., även benämnd
Trametes pini (Bröt). Fr., angriper mest tall
men även gran och lärk. Hos tallen ever
svampvävnaden i kärnveden, förorsakande
ring- eller kärnröta, som igenkännes
på små, vita, av ren cellulosa bestående
fläckar. Förorsakar stor teknisk skada på
äldre tallskog. Svampen intränger i stammen
på ställen, där grövre grenar avbrutits.
Rotticka, »rotfördärvare», P. annosus
Fr., även kallad Trametes radiciperda Hart.,
angriper mest gran men även andra barrträd,
minst dock silvergran. Mycelet angriper
veden i nedre delen av stammen (stubbröta),
och de vita, tunna, utbredda fruktkropparna
utvecklas vanligen på rotgrenarnas undersida.
Rötan har, liksom talltickans, små, vita fläckar,
men inuti dem finnas större eller mindre
svarta fläckar. Förorsakar stor skada på
granskog, särdeles på sådan, som uppdrages på
gammal åker eller annan särdeles kraftig
mark (ex. Omberg). Starkt angripna bestånd
böra kalhuggas och lövträd eller silvergran
i stället uppdragas.
Björkticka, P. betulinus (Bull.), med
vita fruktkroppar, förekommer vanlig på björk.
Asp skadas mycket av e 1 d t i c k a n, P.
igniarius (L.) Fr., som angriper de centrala
delarna av veden, som därigenom blir oduglig
till tändsticksvirke.
Fnöskticka, P. †omentarius (L), Fr.,
förekommer på bok och förorsakar en ljust
färgad röta. Dessa två senare arter uppträda
även på andra lövträd.
Tickornas skadegörelse består mest däri,
att de nedsätta virkets kvalitet. Endast
några av dem, såsom rot- och björktickan,
kunna döda de angripna träden. Mån har
föreslagit att bekämpa de farligare på
stammarna uppträdande tickorna, t. ex. talltickan,
genom att avslå och uppbränna
fruktkropparna och bestryka hålen med tjära. Detta torde
dock endast undantagsvis kunna genomföras
med ekonomisk framgång. H. Hn.
2. Som matsvamp är den vita f
år-ticka n, P. ovinus Fr., mycket omtyckt.
Förekommer allmänt i bergig barrskog. T
u-v i g eller bröd-ticka, P. con†luens Fr.,
vilken är blekt tegelröd, med oregelbundna,
med varandra sammanvuxna hattar, nästan
utan fot, är också allmän i barrskog men är
till följd av sin kärva smak mindre begärlig.
Av fnösktickan och andra arter med segt,
torrt svampkött beredes fnöske.
Tidöras. Se Herrgårdsras.
Tilia. Se Lind.
Tilletia. Se Sotsvamp.
Tillträdessyn. Se Arrende.
Tillväxt, skogens. Träden växa dels på
längden, höj d -1., dels på bredden,
diameter- eller g r u n d y t e-t., och
resultatet av båda i förening utgör
kubikmas-se t i 11 v ä x t e n. Denna beräknas för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
